Skakig jordbävningsfilm vinner på effekterna

EARTHQUAKE (1974)
Regi: Mark Robson

1974 var året då Skyskrapan Brinner släpptes, och därmed brukar kulmen för den första vågen av katastroffilmer anses nådd. Men det kom en annan påkostad undergångsmacka också, som det inte talas lika mycket om – Earthquake! Det är en film som dras med en hel del brister, men som sannerligen är värd en koll för den som gillar att frossa i gammaldags effekter.

Charlton Heston frontar det väl tilltagna persongalleriet i rollen som Los Angeles-ingenjören Graff. Det är en karl med både positiva och negativa sidor.
• På pluskontot: Han är kraftig motståndare till fuskbyggen som inte klarar av att stå emot naturkatastrofer som typ…jordbävningar.
• På minuskontot: Han är en gubbsjuk, otrogen skitstövel som bedrar sin fru (Ava Gardner) med väldigt mycket yngre kvinna (Genevieve Bujold).
Inte för att filmen nu nödvändigtvis vill porträttera punkt nummer två som en karaktärsbrist – istället visas Hestons hustru som ett neurotiskt vrak som mer eller mindre driver sin man i armarna på ungsnärtan. För en modern publik är det dock en smula besvärande att hjälten känns som ett praktarsel. Men det finns ju förstås gott om andra karaktärer att fästa uppmärksamhet på.

George Kennedy spelar en rättskaffens polisman vid namn Slade, som inte låter ”regler” och ”bestämmelser” komma i vägen när det är dags att fånga in buset. Polisledningen håller inte med och Slade stängs av från sin tjänst efter en biljakt som gått överstyr.
Slade känns som en redig karl som det hade varit lätt att ta till sig, om nu inte regissör Mark Robson envisats med att trycka in en scen tidigt i filmen där han sitter och dreglar över ett par unga kvinnobröst. Ytterligare en gubbsjuk 50-plusare, alltså.

Tur då att Richard Roundtree återfinns i rollistan, som stunt-mc-föraren Miles. Iklädd ett helfestligt läderställ planerar han att genomföra ett riktigt spektakulärt åk som innefattar både loop och ett halsbrytande hopp över spetsiga pålar när marken plötsligt börjar skaka i Los Angeles…

Och det är då den här filmen blir kul. För om de för obligatoriska såpaintrigerna är en besvikelse (endast ett axplock presenteras här ovan) så levererar själva katastrofen med desto mer besked. Det blir ett riktigt kalas för den som uppskattar effekthantverk från förr när byggnader rasar, broar kollapsar och (spoiler) slutligen en damm ger vika, utan att en enda datamaskin varit inblandad. Här är det modeller, uppfinningsrikedom och härligt trickfilmande som står för magin. Det är måhända inte alltid helt övertygande, men hela tiden oerhört charmerande!

Filmbolaget krävde att Earthquake klipptes ned med en dryg halvtimme innan den släpptes, vilket för att speltiden stannar på ungefär två timmar blankt. Kanske hade de där extra 30 minuterna gett mer kött på benen och orkat skapa lite engagemang för filmens karaktärer, men i ärlighetens namn är jag ändå rätt tacksam för trimningen.  För till syvende och sist är det här en film man ser för förstörelsescenerna. Och där, om än ingen annanstans, levererar Earthquake med råge!

/Steffe

Är Left behind den sämsta skit som gjorts?

När en person, likt undertecknad, blir alldeles varm i magen av katastroffilm, alien invasion-rullar, lökig action och undergång i allmänhet så blir man ofrånkomligen luttrad efter ett tag. Jag är fullt medveten om att det tar tio usla rullar för att hitta en som är usel på rätt sätt – och femtio usla rullar för att hitta en som faktiskt är bra.

Left behind är inte riktigt den där kistan med guld i slutet av en lång regnbåge strösslad med explosioner och rymdfarkoster. Left behind är snarare den där högen med hundbajs som ligger bredvid och osar i solgasset. Herregud, vilken skitfilm. Vilken oerhört värdelös jävla skitfilm. Är ni beredda på att bli spoilade? Hoppas det. För ingen av er ska någonsin behöva se det här. Inte på egen hand. Jag ska rädda er från TVÅ TIMMARS ren misär i tv-soffan. (Filmen är inte två timmar. Den känns som tre veckor, jag tänker att den måste ha varit två timmar – minst – men den är 105 minuter. Jag kommer fortsätta påstå att den är två timmar. Och jag kommer fortsätta använda caps där jag finner det nödvändigt.)

leftbehind1

Alltså, titta bara på det här. Titta! Vad gör han för min? Vad gör de alla för miner? VEM VÄLJER DEN HÄR BILDEN TILL EN OFFICIELL FILMAFFISCH?

***************************************** SPOILER ALERT ***********************************************

Först och främst: Nicolas Cage huvudrollar. Det borde ju såklart vara en indikation på kvalitetsnivån redan där. Men han är svår, tycker jag, Cage. Ibland poppar han upp i helt trevliga Kick-Ass eller gör en helt okej tillknäppt snut i World Trade Center. Tillknäppt är nog ordet här. Han är ju med i en del film som funkar, men så fort han ska göra någon form av karaktär faller allt sönder och samman. (National Treasure, herregud: GHOST RIDER.)

(RNS2-oct3) Actors Cassi Thomson and Major Dodson in a scene from "Left Behind." Transmitted on October 3, 2014, Photo courtesy of ROGERS & COWAN.

Ett syskonpar bland andra.

Cage spelar en pilot som kanske eventuellt är ett as, men det beror i så fall eventuellt på att hans fru (Lea Thomson) är religiös fanatiker. Varför hans fru är det är oklart. Han har en dotter (Cassi Thomson) som går på college och en son som är tio år yngre och gissningsvis inte kommer undan mobbarna i plugget och skriker högt och manusstyrt över ”the new base-ball glove that I have wished for” när hans collegesyrra kommer på besök. När hon kommer på besök passar dock hennes far på att dra iväg, för ett kommande romantiskt äventyr med en flygvärdinna, något som han ljuger för familjen om och i stället kallar blixtinkallning till jobb. Dottern har precis landat när pappa Cage ska iväg så hon befinner sig på flygplatsen när han kommer dit. Där träffar hon inte bara sin far utan också någon slags berömd tv-reporter, Buck (Chad Michael Murray). Han blir kär i dottern, såklart, och ska resa med flygplanet som Cage flyger. Såklart.

Alla lika svåra att ta på allvar.

Alla lika svåra att ta på allvar.

Det är så mycket jag vill säga om den här flygresan. Om passagerarna i första klass, där Buck sitter. Det är så mycket som är så jävla uselt att jag inte för mitt arma liv kan förstå hur det hela har resulterat i en TVÅ TIMMAR lång film (den är alltså inte två timmar). Men jag orkar inte gå in på det. Låt mig bara konstatera följande: Alla passagerare är grovt uthuggna stereotyper med en samlad mängd trovärdighet på samma nivå som en sten. Eller Donald Trump. Vad som känns värst i er bok.

Okej. Planet lyfter. Folk försvinner. Bara sådär. Collegesyrran står i ett köpcenter och kramar om sin lillebror när han plötsligt går upp i rök. Endast de stackars glasögonen och illasittande kläderna blir kvar i hennes famn. Över hela världen försvinner plötsligt alla barn och några vuxna. Gissa varför! Killgissning duger! Just det, de har tagits till himlen av gud himself. Och vad är det egentligen som sker efter att gud plockat hem de oskyldiga och de rättroende? Han drar igång armageddon (en bra film, för övrigt, till skillnad från den här).

Filmen går alltså ut på att alla de som tror på guds samtliga ord får åka till himlen. Och alla de arma själar som inte trott på det tillräckligt, eller på rätt sätt, får finna sig i att lämnas kvar på jorden. Och okej. Visst. Man kan göra en film på de här premisserna. Förutsatt att man faktiskt får SE jorden gå under. Får jag det? Får jag det, Left behind? Nej. Det får jag inte. För det här är den sämsta skit jag sett.

Efter TVÅ TIMMARS religiöst dravel, osammanhängande dialoger, papperstunna intriger, svårbegripliga turer, omöjliga geografiska förflyttningar och en flygplansnödlandning som jag inte skulle tro på om jag faktiskt såg den irl – så ställer sig slutligen Cage, collegedottern och den omtyckta tv-reportern utanför det kraschade flygplanet. Någon, antagligen reportern som inte vuxit upp med en religiös mamma och alltså inte fattar bättre, säger att det var ju gött att det där äventyret äntligen var över. Att de landat. Att de levde. Och collegedottern krossar hans naiva levnadsoptimism med ”It’s not over. It’s far from over” (för liksom, hon vet ju, nu går jorden under på riktigt med krig och pest och gräshoppor och hela baletten) och kameran zoomar långsamt ut, vi ser hur staden står i brand bakom, bildar en dramatisk kuliss med planet i förgrunden, oooooch… Eftertexter. EFTERTEXTER. För där är filmhelvetet slut.

Det är kanske dumt av mig att provoceras så. Men som jag nämnde inledningsvis. Jag vet att i jakten på en underhållande katastrofrulle måste man beta av hundra mer eller mindre värdelösa. Men det här? Ingen förtjänar det här. Ingen förtjänar att se TVÅ TIMMARS hästdynga som sedan slutar innan något häftigt ens hänt. Jag fick inte ens se någon tafflig effekt med inrullande nattsvarta undergångsmoln, blodregn eller lava som förgör allt i sin väg. Ingenting! Jag fick se en värdelös Cage i en värdelös film som tog slut långt innan den ens hade börjat och ändå tycktes vara tre veckor lång. Hur är det ens möjligt att göra något så himla, himla, himla hemskt? Det vill jag ju ha svar på. Så jag kollade upp regissören till detta fullständiga haveri. Vic Armstrong. Som på olika sätt varit inblandad i typ alla filmer som gjorts. Han är stuntman och -koordinator, producent, regiassistent. Han har varit involverad i allt från Jedins återkomst till Twister till Indiana Jones-filmerna. Han har ett finger med i varenda Hollywoodproduktion de senaste fyra decennierna. Det är i sanning imponerande.

Och med två timmars regelrätt tortyr försvann all stjärnglans.

Jag förlåter dig aldrig för det här, Vic.

PS. Jag har även nu förstått att detta är en remake. Jag visste inte det, i all min rosendoftande livsglädje. Men det är det. En bok, en bestseller såklart, ligger till grund för ovan nämnda film, samt dess föregångare Left Behind (2000) och Left Behind 2 (2002) OCH LEFT BEHIND 3 (2005) som kanske inte fick någon stor internationell uppmärksamhet. Inte tillräckligt, tyckte Vic. Det kan innebära, men herregud jag hoppas inte att det gör det, att det finns planer på en uppföljare. Förvisso kanske det skulle betyda att det kommer lite destruction och undergång. Men det är inte värt det. Det kan inte vara värt det.

PS2. Den här finns alltså på Netflix. Men skit i det.

PS3. Den nominerades till hela fyra worst picture-priser. Tycker det är ganska blygt ändå.

PS4: Om du vill ordna en kyrkkväll med upplyftande filmvisning så finns en Left behind-sajt som visar dig hur. Där får jag också svar på min nervösa frågeställning i PS nummer ett: de söker pengar för att göra en uppföljare. Vi får hålla tummarna för att så aldrig sker.

/Stina

CHOCKTOBER: Cloverfield (2008)

Oktober är månaden för halloween och allmänt höstrusk – en tid på året enkom uppfunnen för frossande i skräckfilm! Vi på Filmtajm 2000 är ju förtjusta i genren sedan tidigare, men under hela oktober blir det extra fokus på just rysare av alla de slag. Välkoclov1mmen till Chocktober 2015!

Alla filmdiggare har varit med om en överpepp. Ni vet hur det är, en får syn på en särdeles fräsig trailer, får höra talas om ett riktigt coolt projekt, börjar läsa skvaller och rykten och bygger upp en förväntan som är omöjlig för en rulle att leva upp till? Jag undviker detta in i det sista. Och anledningen stavas Cloverfield. Med en riktigt smart filmlansering som fick hela internet att bubbla för ett gäng år sedan satt jag och bloggkumpan Steffe och myste ikapp på VF-redaktionen. Förväntningarna var således enorma. Skyhöga. Vilket såklart gjorde att jag gav filmen en axelryckning i betyg när jag väl såg den. Det är inte snällt mot filmer att göra så. Förlåt, Cloverfield. Jag gav dig ingen ärlig chans.

Men jag är inte sämre människa än att jag kan be om ursäkt, skaffa hem rullen och låta den bjuda mig på en ny omgång. Sagt och gjort.

Cloverfield (2cloverfieldcover008)
Regi: Matt Reeves

Cloverfield är found footage från början till slut, bokstavligen. De första filmrutorna visar myndig text om var filmen upphittats. Först får vi se glimtar av ett ungt par som ser ut att vara förälskade. De ligger i sängen, de åker tunnelbana, de är alldeles så där lyckliga. Sen bryts det och i stället filmas förberedelserna för en avskedsfest. Rob, killen i de första klippen, ska flytta till Japan och vännerna ska fira honom rejält. Allt ska dokumenteras och Robs vän Hud får i uppdrag att filma festen och deltagarnas hej då-hälsningar.

Mitt under kalaset smäller det till. Hela byggnaden skälver. Festen springer upp på taket för att se vad som sker och blir vittnen en enorm explosion vid hamnen, sen är det i full gång och de tvingas fly hals över huvud. Vi får följa med under kompisgängets desperata försök att rädda Beth, tjejen i de inledande klippen, samtidigt som de försöker överleva en pågående katastrof av vilken de inte förstår något alls. De ser något enormt som river hela Manhattan, militären är snabbt på plats, hus rasar, granater skjuts, det är full kalabalik och ingen av dom har någon aning om vad som sker. Eller varför. Det, mina vänner, är Cloverfields stora behållning.

Nog för att rullen är snygg, effekterna mycket tacksamma, samtliga reaktioner på kaoset känns rimliga och det mesta som känns orimligt – som att USA:s militär drar ut i fullskaligt krig på New Yorks gator på samma tid det tar att baka en pizza – kan förklaras om en orkar med en googling eller två, eller bara verkligen har ögonen på skaft (jag googlade). Och nog för att jag dras med i tempot, det är inte en lugn stund. Men likt i stort sett samtliga found footage-filmer dras den med problem. Varför är kameran så stadig när människan som håller i den springer i panik? Varför filmar Hud superkänsliga ögonblick som alla fattar att ingen vettig människa någonsin skulle få för sig att filma (låt vara att Hud verkar vara en rätt… ja, speciell kille, emellanåt även ganska skojig).

Men den stora behållningen är bristen på förklaringar på vad det egentligen är som sker. Varför det sker. Och vad som hände efteråt. Där andra filmer inte riktigt står emot det trängande behovet av att förklara för tittaren vem som är vad och vad som gör det och hur det går till så skiter Cloverfield högaktningsfullt i det. Ja, det finns saker att ta reda på och spekulera kring, det ges ledtrådar i filmen om en vet var en ska kolla. Men förklaring? Nope. Det är ju självklart det som gör mig mest frustrerad också, men jag finner mig i det.

clov2

Cloverfield är högst underhållande, originell och riktigt rolig/läskig att titta på, precis som en monsterfilm ska vara. Jag hoppas den förlåter mig för mitt mjähä-omdöme efter min första koll. Så här sju år efteråt är jag mer än nöjd. 4 av 5 frihetsgudinnor.

/Stina

PS. Om ni inte deltog i hysterin före premiären, eller inte minns den, ta för guds skull en titt på den här trailern (första gången den visades var före Transformers på biosalongerna, ingen info gavs alls förutom premiärdatum och att J. J. Abrams producerat. När biobesökarna kom hem och i frenesi började söka efter mer info hade nämnde Abrams ett antal sajter redo, med mystiska ledtrådar och smarrigt plockgodis att bjussa på. Snacka om smart kampanj.

PS2. Du får den för en hunka både på dvd och blu-ray, men på den senare medföljer en hel hög gosigt extramaterial. Undertecknad har dock, hrm, ingen blu-rayspelare så… Men du har en. Bara ett tips.

Hajvecka.

Det verkar som om det ska bli fint väder under veckan. Såklart. Semestrarna är ju över. Vilket innebär att ingen orkar flamsa omkring med livsglädje och folköl i en park halva nätterna; klockan ringer obarmhärtigt strax efter soluppgången och inom en snar framtid strax före densamma och snart har vi glömt den här ursäkten till sommar och blickar fram emot en höst av mörker, skräckfilm, rysare, katastrofer och annat härligt att snacksa till.

Kanal 9 verkar ha känselspröten rätt i luften, för de kickar igång en hajvecka. Och inte vilken hajvecka som helst utan en katastroffilmshajvecka. I afton inleder de med Sharknado, denna fenomenalt usla väder-kombo-marina skräckfilm. Under fortsatta kvällar kommer vi i tur och ordning få avnjuta de två uppföljarna och på torsdag kulminerar det hela i makalöst värdelösa Mega-Shark vs Mecha-Shark. (Ja, det är en haj mot en robothaj, what could possibly go wrong?)

Fredagen verkar de ha glömt, trots en uppsjö (pun intended) av hajfilmer att välja mellan. Men var inte ledsna för det, eftersom våra reklamkanaler fullkomligt slåss på liv och död om kvalitetstittarna under kvällen. Välj mellan Volcano, Rovdjuret 2, The day the earth stood still och kronan av katastroffilmer Armageddon.

Så spänn fast er, ni trötta, efter semester-slitna sharklovers. Och ha en fin vecka!

/Stina

PS. Fun fact om Sharknadodebcalen: Samma haj på samtliga omslag. Den djäveln är ihärdig.

Bilder från en katastrof.

Ni vet hur talesättet går, ”Det är som att åka förbi en trafikolycka”, omöjligt att inte titta även om man egentligen inte vill. Lite så är det att se F6 Twister/Christmas Twister. För säkerhets skull såg jag om den en gång till, den här gången med kameran redo. För det här kände jag att jag ville dela med mig av.

Spoiler alert – om du verkligen tänkt se den här filmen, sett fram emot den, känt att den kommer vara något extra: Sluta omedelbart läsa. Jag kommer avslöja allt. Vilket inte är så mycket. Beroende på hur man ser det.

Bildbomb coming up, således.
Två skitsnygga människor (Casper Van Dien, känd från Starship Troopers, och Victoria Pratt, känd från en rasande massa dretfilm som exempelvis Mutant X) är filmens par. Ethan är någon slags stormexpert och Addison är nyhetsankare. De har två barn, en tonårsdotter och en lite yngre son.

01bf39a17bdb2b59ebd93fb1694e29222dfb4cd9d9

I ett rum som är inrett med mestadels avstängd datorutrustning från mitten av nittiotalet (plus sjukt tacky julpynt) sitter Ethan med sina två expertpolare och inser att det kommer en skitstor storm snart, som ingen annan förutsett.

Hello, my lover mitt i sändning. Det kommer en skitstor storm snart. Ni måste varna på nyheterna!

”Hello, my lover mitt i sändning. Det kommer en skitstor storm snart. Ni måste varna på nyheterna!”

Men älsklingsfluff, minns du inte den där andra gången du varnade för en storm och det aldrig kom någon?

”Men älsklingsfluff, minns du inte den där andra gången du varnade för en storm och det aldrig kom någon?”

 

 

 

 

 

 

 

Eller hur? Vi har hört den förut. Forskaren som inte blir betrodd. Är det något vi lärt oss av katastroffilmer så är det att inte slå larm innan skiten verkligen har träffat fläkten. Först då och endast då ska vi börja förbereda oss.
På nyhetsredaktionen försöker en välbekant djungelherre (som här är The Weatherman) flörta in sig hos vår hjältinna. Men det har han ingenting för!

Hey, there. Jag är The Sentinel och jag har en känsla av att du vill följa med mig till New York!

Hey, there. Jag är The Sentinel och jag känner att du vill följa med till New York – din negativa uppsyn ger jag ingenting för.

Det är bra att du inte vill följa med The Sentinel till New York, Addison. Ta en titt på min gravidmage, den är så naturlig.

Det är bra att du inte vill följa med The Weatherman till New York, Addison. Ta en titt på min gravidmage, den är så naturlig.

 

Som en riktig gravidmage! Ja, den är jättefin.

Som en riktig gravidmage! Ja, den är jättefin!

Samtidigt närmar sig stormen och på vägen till våra hjältar passerar den en liten, kulisstad med roliga statister och ett hejdlöst bra klipp med massor av dörrar som stängs. Till skydd för stormen, kan man tänka.

Den av trovärdighet osande förorten Granbury, där dinern heter Diner, kommer snart drabbas av katastrofen.

Den av trovärdighet osande förorten Granbury, där dinern heter Diner, kommer snart drabbas av katastrofen.

Pang, här kommer du inte in!

Icke välkommen!

Inte här heller!

Inte här heller!

Låser dig ute, gör vi!

Låser dig ute, gör vi!

 

 

 

 

Men, ack. Vad bryr sig väl en tornado om stängda dörrar på plywoodhus? Ingenting alls. Som vi strax kommer få se. Men först, en glimt av Ethan och Addisons tonårsdotter som skolkar och hänger i gallerian med sin polare och hoppas på att hennes dejt ska dyka upp. Under alla scener i gallerian är det just det de pratar om. Hennes dejt. Jag tror han heter Billy. Eller Bobby.

Åh, jag undrar om Bobby/Billy kommer hit idag, undrar tonårsdottern, i mörkt hår. Det gör han säkert, försäkrar bästa kompisen.

Åh, jag undrar om Bobby/Billy kommer hit idag, undrar tonårsdottern, i mörkt hår. Det gör han säkert, försäkrar bästa kompisen.

Vad hon önskar sig? Billy/Bobby såklart! TIHI!

Vad hon önskar sig? Billy/Bobby såklart! TIHI!

En hyfsat obehaglig scen när tonårsflickorna kryper upp i Tomtens knä. Tihi.

En hyfsat obehaglig scen när tonårsflickorna kryper upp i Tomtens knä. Tihi.

 

 

 

 

 

 

 

Samtidigt har Ethan tröttnat på att The Sentinel inte lyssnar på honom och går ut med en vettig vädervarning. Han hämtar sin son i skolan och åker för att… Göra något. Varna folk eller så. Oklart. Men han åker i alla fall mot staden.

Det gör också deras hund. Ja, givetvis finns det en hund med i historien. Den springer skoningslöst genom den raserade förorten med kornet på sin familj. Eller nåt. Då får vi se det mödosamma arbetet som redan påbörjats med att återuppbygga samhället.

Rulla bildäck. Pust.

Rulla bildäck. Pust.

Rulla tunna. Pust.

Rulla tunna. Pust.

Tornadon börjar nu närma sig gallerian. Och det är egentligen nu som de riktiga gapflabben kommer. Först, den i 1800-talskläder uppstassade julkören vars reaktionsförmåga inför den annalkande tornadon är högst tveksam.

Hörni, vad blåsigt det är.

Hörni, vad blåsigt det är.

Görblåsigt.

Görblåsigt.

Oj, oj.

Oj, oj.

 

Sen kommer så Billy/Bobby. När alla redan hunnit in. Och precis, alltså precis, när de låser dörrarna. Det är så precist att vi får en inzoomning på, inte bara nyckeln som vrids om, utan låskolven!

Ärligt, HUR typiskt?

Ärligt, HUR typiskt?

Billy/Bobby: Hallå, varför är det ingen som låser upp dörren, släpper in mig och sen låser igen? Varför? Ser ni inte vad som kommer?

Billy/Bobby: Hallå, varför är det ingen som låser upp dörren, släpper in mig och sen låser igen? Varför? Ser ni inte vad som kommer?

På riktigt, hörni, det här är ju skittaskigt!

På riktigt, hörni, det här är ju skittaskigt!

Swoosh!

Swoosh!

NOOOOO, Billy/Bobby!!! Jag såg allting men släppte ändå inte in dig, förlåååt!

NOOOOO, Billy/Bobby!!! Jag såg allting men släppte ändå inte in dig, förlåååt!

Till slut fattar alla galoppen och springer till gallerians skyddsrum. Under en mycket känslosam evakuering inser plötsligt en kvinna att hon lämnat kvar sin dotter ute i kaoset och vänder om för att hämta henne. Vilken skitidé, tycker två snubbar som hugger tag i henne och släpar den skrikande kvinnan med sig.

014ffbf91505964c419a3f0669e596a86d8946e485

Åh, min dotter, jag borde nog hämta henne eftersom det är en tornado på väg, hon borde få hänga med oss! Don’t think so, lady.

Du kommer med oss!

Du kommer med oss!

Så där står dom. Rädda. Ensamma. Instängda i skyddsrummet. Tills dottern känner att någon kanske borde checka läget. Hon borde göra det. Själv. Hon är ju ändå 16 bast. Omgiven av vuxna. Varav två händiga kidnappande män.

Pass på det uppenbart riktiga spädbarnet i bakgrunden!

Pass på det uppenbart riktiga spädbarnet i bakgrunden!

 

Hello? Mister Twister?

Hello? Mister Twister?

01f653b45b183c7a184be142ab699f2aced3833f2b

Är du här?

013b73ce74f0d6ccaf6e8530298684671b38352fb8

Eller här?

01d1aecac46734a262dd5476a0378a1c4ed20a6037

Det verkar vara lugnt.

 

 

 

 

 

 

Men häpp. Någon verkar vara nödställd i all bråte. Vår hjälte letar lite.

017bf21cdb7d38c6e5663e79dfa06fb4379ef39efc

Hallå?

 

016a2b04b92945ecbea5d93c6571ab17edd3d8f99e

Oh no, kaos i tomteland.

01a8662a0e11e673b19db30439a5b692b3d76282ca

Under ett litet vitt plaststaket har en ung kvinna klämts fast.

01df7c35b02c9cd074e1d87ff1326460fec2fe264f

Hon ser ut att vara några år äldre än tonårsdottern, men är skadad och rädd. Tonårsdottern får vara hjälten här. ”Be brave”, säger hon betryggande.

01f9013847a619546d1eb9dfc1239d78a9be6e30d2

Men HOLY SHIT, det hänger en skittung skylt och dinglar i ett gammalt hamparep av något slag.

014a71c3d16568bbb53ee4fd124341ba0ce69b9eb3

Nu är goda råd jävligt dyra. Råd om upphängningen är dock alldeles för sent. Men kom igen. REP?

010c1b9e2501d3c72da946131470f6c4a6dc70dcc9

Alltså, jag hajar att det är bråttom. Men jag är så himla skadad. Jag kan inte röra mig.

01a431b77d75f613396eba00807269abab21eb2b6d

Kolla in det här skrapsåret.

01a8066fac2b909e4e8391b762469e4e78f4ea6655

Lugnt. Jag har en skjorta på mig just för tillfällen som dessa.

010dd129fcf128ed06b1c2bde509c4a6daacd23053

Slutet gott. I sista sekund häver de sig bort från skylten, som dammar i golvet sekunden efteråt (omkring tre-fyra meter från där kvinnan låg, FÖRVISSO, men den kunde ha vält över henne och lämnat ett skitstort blåmärke. De blåser faran över. Och, wait what? Det var den här kvinnan som var dottern till den stackars medsläpade mamman. TUR.

 

 

 

 

 

 

 

.

Nu har Ethan och sonen hunnit fram till gallerian för att undsätta dottern. Sonen får en mycket tydlig tillsägelse att stanna kvar i bilen, som uppenbart är mycket säkrare än gallerian i den händelse att det kommer en ny tornado. Men tror ni han lyder?

Hallå! Jag ser honom ingenstans!

Hallå! Jag ser honom ingenstans!

Ethan går på jakt efter sin son. Får hjälp av en chockad tjej som pekar ut vägen. Tillbaka in i gallerian. Varför? För att ungen skulle hjälpa en gammal gubbe. Såklart. Hjärta av renaste guld, den killen. Men hallå, vad har hänt? Mitt under undsättningen slog katastrofen till med full kraft!

Hallå! Du är ju gubben som min son skulle rädda. Var är han? - Så jävla typiskt. Taket, som består av ett par bjälkar och en stol, rasade ner precis över din son när han räddade mig från en icke nämnd dödsfara.

Hallå! Du är ju gubben som min son skulle rädda. Var är han? – Så jävla typiskt. Taket, som består av ett par bjälkar och en stol, rasade ner precis över din son när han räddade mig från en icke nämnd dödsfara.

Tror ni vår hjälte lyckas gräva fram barnet under den enorma högen bråte?

Spänningen är olidlig. Han hittar en hand. Hittar han resten?

Spänningen är olidlig. Han hittar en hand. Hittar han resten?

Yes! Och nu kommer en hjältescen att kvickt förglömma. Allt i slow-mo, givetvis.

Yes! Och nu kommer en hjältescen att kvickt förglömma. Allt i slow-mo, givetvis.

013b13fb7fc2c0de59896957aabf217c16c20d907201c2ff61f4231363be0c1b901e59482eb2c4c53116

Nu är väl ändå det värsta över, tänker vår tilltufsade men fortfarande snygga familj. Då händer det som inte får hända. I rummet med mestadels avstängd datorutrustning från mitten av nittiotalet tänds en saftblandare och en siren börjar tjuta.

017a38047ac35087f9a97dd1688ffbeafad0248ac0

Ooioohooiioooh.

Hallå! Den där sirenen betyder ju att det bildats en ny tornado! Vi måste ringa och varna Ethan. Och vilken tur att vi installerade den där saftblandaren!

Hallå! Den där sirenen betyder ju att det bildats en ny tornado! Vi måste ringa och varna Ethan. Och vilken tur att vi installerade den där saftblandaren!

Hallå! Ethan! Det kommer en NY tornado. Herregud, det är en F6 (off the charts i tornadolandet). Var den är? Vänta lite, jag ska kolla.

Ethan! Det kommer en NY tornado. Herregud, det är en F6 (off the charts i tornadolandet). Var den är? Vänta lite, jag ska kolla.

Oh my god, den är precis här. Mitt i stan, vid kraftverket och nyhetsredaktionen och allting. Herregud. Vilken TUR att vi satte upp den här whiteboarden!

Oh my god, den är precis här. Mitt i stan, vid kraftverket och nyhetsredaktionen och allting. Herregud. Vilken TUR att vi satte upp den här whiteboarden!

Den här gången lyssnar alla hopplösa journalister på varningen och The Sentinel (alltså, han heter Logan eller nåt i den här filmen, men jag minns honom hellre som en skarplyssnande brottsbekämpare) beger sig ut i kaoset tillsammans med en luttrad kameraman. Han bestämmer sig, helt ansvarslöst, för att klättra högt upp på kraftverket för att filma direkt från stormens framfart. Modigt. De ignorerar att kraftverket utryms under märkliga förhållanden, med arbetare som springer skitfort åt alla olika håll, och klättrar upp på taket.

Ser jag frän ut?

Ser jag frän ut?

 

01ac8f0fcf7dc6998f9adc27baf571a739ddb672c6

Som fan. Men det är en tornado bakom dig!

010057425a094b15f4c5a9c861f4cd7ecad0d11350

Ursäkta?

0183161ba90edd73393b811425a035c7c177cca11b

Aha!

0163343501baadbe20c61409ad14263483f652dc76

Alltså, Logan eller vad du nu heter, dags att tänka på refrängen!

01ad578a10bb883c8d90f9f1b05a3a86b8b097affe

Jag hör dig lite dåligt just nu.

0111136473d325a6cf613451271950c8aa095216e3

Det verkar som om tornadon sliter loss en container.

0109f256f91fbab9f01026cc5816cd59451467bcb0

Shit, ser du den där containern alltså.

01f40d67ed0122fa13c80820f141f89ecf0834a882

Som en vante i en torktumlare.

01c7a55b9b84b0c9555da43ee585fb18ba547dac7c

0160c431d015c72e72c60e12b509c6dc6684484993

!!!

 

01f00975c17df59cc2a088488cfa9bfd7b2d473afd

Åh, nej. Det tragiska dödsfallet leder till en stunds seriöst imponerande skådespeleri…

01f9973ddaf11629e3a4dc850fe938ace40286f428

…i form av en genuint ledsen producent.

Nog med bölande, hög tid att evakuera den här redaktionen. Den där containerslungande tornadon är ju på väg hit!

Sagt och gjort. Men vänta lite. Visst saknar vi någon?

Hallå! Var är vår kollega? Du vet, hon med soffkudden under blusen? Längst ner i källaren säger du? Logiskt! Jag letar reda på henne!

Du, ledsna producenten! Var är vår kollega? Du vet, hon med soffkudden under blusen? Längst ner i källaren säger du? Logiskt! Jag letar reda på henne!

01b557192bd22d9cb50aa8e8a8285db2e4be241356

Så jävla typiskt. Alla rör i kåken har samlats i den här dörröppningen.

015db02cfa958d2bc0b58121d5551a378d1960cfdf

Bäst jag klär av mig.

01bc020a0f3e53cc7534f297d0bac01106530339a2

Är det här en twisterrulle eller Nightmare on Elm Street? Skit samma, jag fortsätter.

01488007172d6c020a934c405cf435fd31d0851fe8

Varför har du lagt dig under bokhyllan? 

 

Det brinner som fan i byggnaden. Mest i källaren. Men också mest på övervåningarna, vilket är märkligt. Det här är dock inget tillfälle att kräva logik, det här är ett tillfälle när det gäller att få med sig den eventuellt gravida människan ut ur röken och kaoset.

Utanför har resten av familjen precis kommit fram. Ethan frågar efter sin hustru och får reda på att hon är på äventyr på källarplanet. Han tar med sig sin än så länge oskadade dotter för att hämta henne. I ett brandskåp hittar de en syrgastub. För säkerhets skull lämnar de brandsläckaren kvar och ger sig av ner för trapporna.

I källaren sliter Addison med den gravida idioten.

01ec1f815853aaeac852c7d49f201b64032565f533

Rätt viktigt att vi tar oss ut ur den här kåken nu. Kom igen.

014e189f77605a7d70eb26777c5959fbcd231124db

Det är så jävla jobbigt att gå. Och andas. Jag pallar inte.

01f22fc9f9995cb549d14ecd6f7b7deb72083ee806

Alltså, ska du verkligen sätta dig ner? Det brinner.

01ea8bf7176a789019a1c32f516efcd6bccd18310e

Då lägger jag mig väl ner bredvid då.

01b16db13a0bf104960a79cd220361ac32a418bc9a

Härligt baby, du är här. Och du tog med dig vår dotter ner i brandkaoset, vad bra. Men du, den nästan säkert gravida kollegan till mig har slutat andas. Hjälp oss, du man.

01476c8e1e3a697a094c0100d6747f59334a8db39f

Slutat andas säger du. Det är inget som inte lite mun-mot-mun-metoden fixar.

01ac1ab194975c792d40d0cb5e323016c50f3b48d7

Tillsammans med struphuvudsmassage, alltså.

016e30fa8e480dc9be37c8d2137292439283df53a7

Titta bara, nu lever hon igen!

 

 

 

 

 

 

Vägen ut ur kaoset är numera simpel, eftersom en man och en tonåring gjort dom sällskap. Utanför väntar vänner och kolleger oroligt. Ska dom klara sig?

Det ska dom.

011bc58410efaf1f2dae7731b99dbd4d2ba9b93a23

Är det dom?

014edc0120082db8aeccdab65adfb43a89c0a3827e

Det ÄR dom!

0169281cb77c3424ac191d2bd1f1f70c02235a5457

Genuint lycklig producent.

0138ccefcb9e369ac461a3fed594fa1c400f0314ad

Det är värt en tummen upp.

0121db24d93ba2db699ae9756d8b018652b3fc8947

Boss, kartan är grön som den grönaste lilla fyrklöver, inte ett spår av något som helst oväder, alltså det är en orimligt grön karta. Onaturligt.

0190262cd30dc4542fc94ab96a4abf2d69c0ecadf0

Om Ethans expertpolare hånglar upp varandra? Dum fråga. Det är ju en man och en kvinna i samma rum. I flera timmar.

01652b561cb816bde405b441cb9c76f7604acc99dd

Äntligen är allt över och familjen kan åka vattenrutschkana igen.

01dcac0786ab1fec2f8daf3a0ae6dc15c72e988a60

Och ”steka” lite burgare på en klart och tydligt otänd grill.

01ade473614e858493f35f8c29154531324f6ae18a

Jag kräver ytterligare en bild på det råa sladdriga köttet på den frostkalla grillen. Nu är allt precis som det ska. Eller…?

01279ada97f3185eb88c3321e33c68cfe338f86128

Är det små luddiga tassar jag hör?

012d902fce5db4c3816df1a32929e70af60231cd48

Självfallet. Här kommer hunden!

019cde0bf7707fb31821f7a25073e710014fbc7424

Ordningen återställd.

018c52fbd00ecf458d509b748de91242ec43c91913

Baby, är vi inte det snyggaste och bästa paret som finns?

01c3f6d70379baeae09faaef0b864b2d2397264881

Jo. Jo, det är vi.

 

 

Så där ja. Då var vi klara.

/Stina

PS. Dejten hette visst Zack. Men The Sentinel hette verkligen Logan. Och det var inte jätteologiskt att den i stort sett säkert gravida kvinnan var i källaren, för hon letade efter en radio.

Kommande katastrof.

Något som är alldeles underbart är att det alltid kommer nya katastroffilmer. Det är ett vinnande koncept, det är ett givet projekt att pumpa in filmmiljarder i, de blir alltid bombastiska och kan vara i princip hur usla som helst och ändå få en peppad biopublik.

Ett mycket tydligt exempel på detta är den ostigaste av alla ostiga fånfavoriter: 2012 – en film som kostade bisarra 200 000 000 dollar att spela in och ändå gjorde alla inblandade en smula rikare på köpet. Trots att *spoiler alert* hela filmen är fruktansvärd ur ett jämställdhetsperspektiv, kärnfamiljshetsande moralkakor sköljer över en likt ett godisregn på ett barnkalas, den är rasistisk på fler sätt än jag orkar räkna upp, fördomsfull och rakt igenom smaklös.

Eftersom jag är en av dessa extremt peppade människor (PK by day, katastroffilmsälskare by night) så tänkte jag här tipsa om kommande katastrof. Jag räknar kallt med att den kommer vara lika tvivelaktig hur ett genusperspektiv som ”Din morsa jobbar inte här”-lappar i fikarummet, men jag kommer se den. Jag kommer vara lycklig när jag ser den. Och jag kommer ignorera allt som är dåligt. Alltså, titta på den där jävla vågen!

/Stina

Vulkaner, vulkaner, vulkaner.

Nu blev jag sugen på Star Trek.

Men det är inte därför jag är här. Det är för att skriva om vulkanfilmer. Närmare bestämt två: Volcano (Mick Jackson) och Dante’s Peak (Roger Donaldson). Jag har nämnt båda förut, eftersom båda två kom under det fabulösa filmåret som var 1997. Men jag kände att det behövdes en tydligare genomgång. Det finns givetvis skillnader i storysarna. Bland annat att Volcano utspelar sig i Los Angeles där det faktiskt inte finns någon vulkan (inledningsvis) och att Dante’s Peak utspelar sig där det tvärt emot finns en. Så vi kan redan nu konstatera att den sistnämnda vinner i trovärdighet när det kommer till själva utbrottet. Men sen då?

dantes_peak4

Det här är i filmens inledning. Redan härligt avslappnade tillsammans.

Romantik mitt i kaoset?
Ja och ja! Båda vulkanhitsen bjuder på en härligt heteronormativ förälskelse mitt bland lava, aska, död och panik. I Volcano är det Tommy Lee Jones och Anne Heche som bjussar på magtraktsfjärilar och i Dante’s Peak är det Linda Hamilton och Pierce Brosnan. Trots att jag är ett svårt, svårt fan av Tommy Lee Jones måste Terminatordödaren och James Bond ta hem relationspriset. Inte minst för att Brosnan i stort sett omedelbart blir en mycket naturlig och bekväm pappa till Hamiltons båda barn, bra jobbat!

TLJ räddar dottern i Volcano.

TLJ räddar dottern i Volcano.

Obehagliga scener?
Ja och nja. Här sopar Volcano banan med Dante’s Peak. I Volcano bränns folk levande, de smälter, de förgås i ånga, det är en rätt goreig film rakt igenom faktiskt. Dante’s Peak bjuder inte på lika mycket läbbigheter, men de som bjuds är rejäla. Sjö full av syra, någon?

"Den kommer få ett utbrott säger jag till dig!"

”Den kommer få ett utbrott säger jag till dig!”

Motsträviga politiker/chefer/höjdare som inte fattar allvaret?
Oh yes. I Dante’s Peak är det fan ingen som lyssnar på Brosnan när han varnar för ett förestående utbrott, trots att han typ är den bästa vulkanutbrottssiaren i världen. Allt bara för att han en gång var för het på evakueringsknappen och lät folk flytta på sig i onödan. Det här är en återkommande grej i de flesta filmer av katastrofkaraktär. Att evakuera människor utan en hundratioprocentig säkerhet att de annars kommer döden dö är det värsta en människa kan göra. Och ingen litar på en sådan. Någonsin igen. I Volcano är det framför allt en person, som jag tror bara benämns police chief, som är helt lost och babblar om trafikljus när hela LA smälter i lavafloden.

En hund som överlever mot alla odds?
JA och JA! Alla älskar en överlevande hund. Och det är något som alla katastroffilmsmakare med självaktning vet om. Vi har superhundar i allt från Independence Day till Daylight (som för övrigt båda två är måstefilmer och kom 1996). I båda vulkanrullarna finns en fyrfota fluffig familjevän som lyckas överleva alla äventyr. Hundens bedrift är helt klart mer imponerande i Dante’s Peak, men å andra sidan bjuder Volcano på TVÅ superhundar. Svårt att avgöra, men pokalen går ändå till DP. Hade Independence Day varit med i tävlingen hade dock den vunnit. Förklaring i klippet nedan.

Det verkar som om Dante’s Peak tar hem den här historien. I sanning. Men i vanlig ordning rekommenderar jag båda två. Gärna efter varandra. Köp en familjepizza till.

/Stina

 

Tv-tips: Twister.

Twister (1996)
Regi: Jan de Bont
TV 3, 00.30

Vilken lycka för alla ni som inte ämnar ge er ut i sus och dus denna lönefredag. Vilken lycka för er som ändå ämnar göra detta, men segar ihop och tycker allt är trist redan strax före midnatt. Som plockar upp en sen nattpizza på vägen hem, precis hinner hoppa ur partystassen och ner i onepiecen, famlar efter tv-dosan och trillar över nattens filmtips. Vilken lycka.

Twister är en gammal skön favorit som handlar om ett gäng engagerade stormjagare med Helen Hunt och Bill Paxton i fronten, men som backas upp av ett vansinnigt skönt gäng med bland annat Philip Seymour Hoffman som adrenalinjunkie numero uno. Paxton försöker hoppa av, ska bli vädergubbe (meteorolog, jaja) men precis när han ska dra med sin nya framtida fru hamnar de i ett oväder som kommer att skapa de värsta tornados en kan föreställa sig. Med en egenuppfunnen spårsändare ska de försöka ta sig in i en tornado och utföra mätningar. Raffel och flygande kor utlovas.

Missa inte.

/Stina

twisterkor

Twister2 twister3 twister-movie-alan-ruck-philip-seymour-hoffman

Jag skulle vilja slå ett slag för en ödla.

godz2

Jag inser att jag mestadels skrivit om monsterfilm hittills i bloggen. Det kan bero på flera saker, men huvudanledningen torde vara att monsterfilm är bäst. Idag skulle jag gärna passa på en snabb hyllning till den senaste i raden av Godzillarullar.

Godzilla (2014)
Regi: Gareth Edwards
Efter en katastrofal kärnkraftsolycka i en japansk stad blir hela området satt i karantän. Men en som inte riktigt tror på förklaringen är forskaren Joe Brody, vars fru omkom i olyckan. Han märker att det inte finns någon farlig strålning på området. Så vad är anledningen till att de spärrat av allt för allmänheten? Ett monster! Givetvis. Och inte vilket monster som helst: Ett superstort av radioaktivt superstarkt monster som i sin kokong käkat kärnkraft i åratal! Och sen, ett monster till? Jajamän. Ett monster till. Och sen?! Godzilla!

Kritik mot den här filmen består mest av – ja, förutom det uppenbara: amerikansk patriotism överallt, det normativa, det ologiska, men det hör ju lite till – att Godzillas roll är så liten. Jag håller inte med! Nog för att vi inte får se gigantorödlan på rätt lång tid, men när hen väl dyker – bokstavligen talat – upp är det extremt tydligt att här kommer huvudmonstret. Hela resan dit är en upptakt med snygga katastrofscener starring andra monster; glödande bestar, militära anfall och förstörda städer. Allt en söker!

Om den finns på Netflix? Den finns på Netflix. Och nu är det bara timmar kvar till helg.

godz3

/Stina

En snabb påminnelse om att det finns filmer med skitstora hajar.

Efter ett tips från kamrat och bloggkumpan Steffe har jag precis tjoat, tjimmat, skrattat och hurrat (två gånger) till trailern till kommande Mega Shark vs Kolossus som, utan att överdriva, verkar vara det absolut roligaste släppet på flera år. Jag har inte sett de tidigare Mega Shark-rullarna, men inser givetvis att ingenting passar bättre än att fira premiären med ett maraton. För det finns tre. Japp, ni läste rätt, gott folk. Tre filmer om en o-er-hört stor hajdjävel som tar sig an i tur och ordning en skitstor bläckfisk,en krokodildinosaurie och robot-haj. Och nu, i film nummer fyra, en enorm krigsrobot.

Fram med partyhattarna, people! NJUT av den här djäveln.

/Stina