En snabb påminnelse om att det finns filmer med skitstora hajar.

Efter ett tips från kamrat och bloggkumpan Steffe har jag precis tjoat, tjimmat, skrattat och hurrat (två gånger) till trailern till kommande Mega Shark vs Kolossus som, utan att överdriva, verkar vara det absolut roligaste släppet på flera år. Jag har inte sett de tidigare Mega Shark-rullarna, men inser givetvis att ingenting passar bättre än att fira premiären med ett maraton. För det finns tre. Japp, ni läste rätt, gott folk. Tre filmer om en o-er-hört stor hajdjävel som tar sig an i tur och ordning en skitstor bläckfisk,en krokodildinosaurie och robot-haj. Och nu, i film nummer fyra, en enorm krigsrobot.

Fram med partyhattarna, people! NJUT av den här djäveln.

/Stina

Vi måste prata om 1997.

I går tvingade jag min sambo att se Speed, denna härliga machopärla anno 1994. Det föranledde en sökning på actionrullar födda under just det året. Det var ett fint år för dumskalleunderhållning, inget snack om den saken. Men inte lika bra som 1997. Av den händelse att du planerar ett maraton på temat action -97 (vilket du i all rimlighets namn borde göra) kommer här några personliga favoriter.

Air Force One
Regi: Wolfgang Petersen
Har länge legat högst på min hatkärlekfilmlista. Med repliker som ”I’m counting on you, red, white and blue” (sagt vid bombdesarmeringsdilemma) tar sig USA:s president Harrison Ford an ett knippe Kazakstanska terrorister med Gary Oldman i spetsen som kapar presidentplanet i luften. Det här är en film jag sett hundratals gånger. Antagligen du också, eftersom den visas någon gång i veckan på någon av reklamkanalerna. Har du inte gjort det? Gör det.

hämtaFace/Off
Regi: John Whoo
Vad som kan vara världens dummaste film någonsin presenteras här. John Travolta är snäll men butter snut. Nicolas Cage är levnadsglad superskurk. I ett försök att rädda undan staden från en jättekatastrof byter de ansikten (och förvisso kroppsbyggnad, längd och såna saker – även om det inte riktigt förklaras hur den biten går till). Sen följer ett förväxlingsraffel av det mer våldsamma slaget. Kul!

volcanopicVolcano
Regi: Mick Jackson
The coast is toast. I Volcano ska Tommy Lee Jones försöka bringa ordning i Los Angeles efter att staden plötsligt vaknat upp och sett sig inneha en mycket aktiv vulkan. Det är en katastroffilm som ligger mig varmt om hjärtat och gärna ses ett par gånger om året. Och gärna i samband med att nästa rulle avnjuts.

Dantes_peak_ver2Dante’s Peak
Regi: Roger Donaldson
Pierce Brosnan och Linda Hamilton försöker evakuera en hel stad, och sig själva, när en jättevulkan plötsligt blir aktiv. Spoiler alert: Hunden överlever.

 

AnacondaAnaconda
Regi: Luis Llosa
Äntligen, en jätteormskräckis! Ett gäng naturfilmare hamnar i mer än prekära situationer i Amazonas djungler när en omåttligt stor ormdjävul går till attack, allt efter att de själva dragits med av en galning för att hitta nämnda orm. Knökfullt med roliga skådisar (Danny Trejo och Ice Cube, bland annat) och riktigt mycket slingrig skräck.

Se där. Ett halvt dygn idiotfilm att avnjuta i goda vänners lag.

/Stina

PS. Eventuellt bör det förtydligas att 1997 bjöd på en hel del filmer som är bra på riktigt. Men det är ju inte det vi är ute efter just nu, eller hur.

Telia-debacle och Jaws-maraton.

jaws2När såg du egentligen samtliga fyra Hajenrullar på rad sist? Alldeles för länge sen, det garanterar jag. 

Ingen levande människa kunde väl undgå undergångsstämningen som skapades när Telia och SBS bråkade om avtal och kanaler och priser och Kanal 5, 9, 11 och Eurosport ersattes av typ God Channel, Barnkanalen, HBO och Ett med naturen? Folk gick bärsärk. Jag var också rimligt upprörd.

Men när jag såg att samtliga Jaws-rullar bekvämt myste runt på HBO-play kände jag att precis allt var förlåtet. Till och med den knackiga wifi:n och tveksamma boxen. För nu skulle det mosas jättefiskskräck. Sagt och gjort.
Första Hajen håller jag som en av mina favoritrullar all time. Inledningsscenen ger mig fortfarande kalla kårar och Spielberg håller en skön mix mellan det hysteriska och det sävliga som är så himla tilltalande. Dessutom är inte hajen helt obegriplig. Den läser inte tankar, den har bara hittat en schysst bukt och bestämmer sig för att äta upp den. Nu finns det såklart en möjlighet att en marinbiolog inte håller med mig om den slutsatsen utan tvärtom tycker att det är anmärkningsvärt att en vithaj attackerar en stor fiskebåt. Men ska vi jämföra med de kommande hajarna tycker jag nog originalbesten beter sig precis hur naturligt som helst. Och det är precis det jag tänker göra. Rangordna nivån på galenskap hos hajarna i dessa filmer.

jaws1Jaws (1975)
Regi: Steven Spielberg
Knasighetsnivå: 2/5
Som tidigare redan nämnt, nog för att hajen är lite väl glupsk som till exempel kastar sig över en hel fiskebåt med besättning, men i övrigt bjuder den här rullen på fullt, för en totalt hajokunnig lekkvinna, rimliga och obehagliga hajscener. Nattbadare, dagbadare, barn – alla råkar de ut för bestens käftar. Och det är ju så hajar beter sig.

jaws-2-posterJaws 2 (1978)
Regi: Jeannot Szwarc
Knasighetsnivå: 3/5
Nu börjar karaktärer både på land och i vatten spåra ur en smula. Chief Brody, som återvänder i den här uppföljaren, är så knäpp att de lika obegripliga lokalpolitikerna sparkar honom. Men galenskaperna slutar inte där. Trots fullt godkända skådisinsatser, främst från den yngre generationen, spelar hajen över fullständigt, käkar upp en helikopter och är svår att ta på allvar. Pluspoäng för riviga ärr efter en otippad explosion inledningsvis som ger ett gangsteraktigt intryck.

Jaws_3dJaws 3D (1983)
Regi: Joe Alves
Knasighetsnivå: 3/5
Nu är det allvar. Hajen har nått teknikens guldålder, det vill säga tidigt 80-tal, och tar klivet rätt ut från bioduken och ner i knät på publiken. 3D-effekterna i den här filmen får den mest härdade att dra efter andan. På det stora hela beter sig hajen rätt bra. Jag kan förstå att en hajmamma blir rasande när människor är elaka mot ett hajbarn och bestämmer sig för att en lagom hämnd är att förstöra en hel undervattenspark och göra ett seriöst försök att döda så många som möjligt av besökarna. Lärdomar i den här rullen är dessutom att när en hajmamma blir riktigt förbannad kan hon, instängd i ett trångt rör, forcera en igensvetsad lucka med stjärtfenan. Och sedan backa ut ur röret. Hajen hamstrar dessutom sina byten – ett återkommande fenomen i filmserien – och sväljer liksom ingenting, mest stoppar in det i munnen och låter det guppa där.

Jaws_the_revengeJaws: The Revenge (1987)
Regi:Joseph Sargent
Knasighetsnivå: 6/5
I den fjärde rullen tappar precis alla människor och djur koncepten. Mrs Brody, från de två första filmerna, återvänder här och blir varse hur en gigantisk haj gett sig fan på att äta upp hela hennes familj. Oavsett var de befinner sig, en efter en skall de smältas i hajmage. Hon flyr till Florida, där hennes äldsta son bor, och hajen följer efter. Rimligheten bor inte här. Det finns inga gränser för vad hajen tar sig för. Eller vad Mrs Brody tar sig för, för den delen. Alla flippar ut, hajen äter ett flygplan, Mrs Brody snor en båt samtidigt som hon i långa sekvenser blickar tillbaka på scener från den första rullen som hon inte är med i, ingenting är som det ska. Och som om det inte vore nog har Michael Caine en av de bärande rollerna. Festlighetsnivån är off the charts.

/Stina