Skakig jordbävningsfilm vinner på effekterna

EARTHQUAKE (1974)
Regi: Mark Robson

1974 var året då Skyskrapan Brinner släpptes, och därmed brukar kulmen för den första vågen av katastroffilmer anses nådd. Men det kom en annan påkostad undergångsmacka också, som det inte talas lika mycket om – Earthquake! Det är en film som dras med en hel del brister, men som sannerligen är värd en koll för den som gillar att frossa i gammaldags effekter.

Charlton Heston frontar det väl tilltagna persongalleriet i rollen som Los Angeles-ingenjören Graff. Det är en karl med både positiva och negativa sidor.
• På pluskontot: Han är kraftig motståndare till fuskbyggen som inte klarar av att stå emot naturkatastrofer som typ…jordbävningar.
• På minuskontot: Han är en gubbsjuk, otrogen skitstövel som bedrar sin fru (Ava Gardner) med väldigt mycket yngre kvinna (Genevieve Bujold).
Inte för att filmen nu nödvändigtvis vill porträttera punkt nummer två som en karaktärsbrist – istället visas Hestons hustru som ett neurotiskt vrak som mer eller mindre driver sin man i armarna på ungsnärtan. För en modern publik är det dock en smula besvärande att hjälten känns som ett praktarsel. Men det finns ju förstås gott om andra karaktärer att fästa uppmärksamhet på.

George Kennedy spelar en rättskaffens polisman vid namn Slade, som inte låter ”regler” och ”bestämmelser” komma i vägen när det är dags att fånga in buset. Polisledningen håller inte med och Slade stängs av från sin tjänst efter en biljakt som gått överstyr.
Slade känns som en redig karl som det hade varit lätt att ta till sig, om nu inte regissör Mark Robson envisats med att trycka in en scen tidigt i filmen där han sitter och dreglar över ett par unga kvinnobröst. Ytterligare en gubbsjuk 50-plusare, alltså.

Tur då att Richard Roundtree återfinns i rollistan, som stunt-mc-föraren Miles. Iklädd ett helfestligt läderställ planerar han att genomföra ett riktigt spektakulärt åk som innefattar både loop och ett halsbrytande hopp över spetsiga pålar när marken plötsligt börjar skaka i Los Angeles…

Och det är då den här filmen blir kul. För om de för obligatoriska såpaintrigerna är en besvikelse (endast ett axplock presenteras här ovan) så levererar själva katastrofen med desto mer besked. Det blir ett riktigt kalas för den som uppskattar effekthantverk från förr när byggnader rasar, broar kollapsar och (spoiler) slutligen en damm ger vika, utan att en enda datamaskin varit inblandad. Här är det modeller, uppfinningsrikedom och härligt trickfilmande som står för magin. Det är måhända inte alltid helt övertygande, men hela tiden oerhört charmerande!

Filmbolaget krävde att Earthquake klipptes ned med en dryg halvtimme innan den släpptes, vilket för att speltiden stannar på ungefär två timmar blankt. Kanske hade de där extra 30 minuterna gett mer kött på benen och orkat skapa lite engagemang för filmens karaktärer, men i ärlighetens namn är jag ändå rätt tacksam för trimningen.  För till syvende och sist är det här en film man ser för förstörelsescenerna. Och där, om än ingen annanstans, levererar Earthquake med råge!

/Steffe

Triss i skräpkarate

Det finns mycket för oss människor att grubbla på här i livet. Vad är meningen med allt? Hur stort är universum?  Finns Gud? Vilken av Martial Law-filmerna är bäst?
Vi tänkte försöka besvara den sista av de där frågorna här på bloggen idag.

martial-law-1991De tre (eller två och en halv egentligen – vi kommer till det) Martial Law-rullarna skyfflades ut direkt på VHS i början av 90-talet och är egentligen mest värda att minnas av en anledning (och knappt det) – Cynthia Rothrock gjorde sin amerikanska filmdebut.
Den sjufaldigt svartbältade kampsportmästarinnan var redan en stjärna i Asien efter att ha sparkat röv i  en hel radda Hong Kong-rullar, men när hon återvände till staterna fick hon nöja sig med att vara sidekick.
Till vem då, frågar sig vän av ordning. Stallone? Willis? Van Damme?
Icke. Istället är det karismavacuumet Chad McQueen (mest känd som en medlem Cobra Kai i Karate Kid) som spelar huvudrollen som Sean Thompson i Martial Law (1990).

Cynthia Rothrock – hon är ju bara bäst.

Cynthia Rothrock – hon är ju bara bäst.

Sean Thompson är en snut som använder kampsport när han rensar upp bland stadens slödder. Tillsammans med sin partner, och flickvän, Bille Blake (Cynthia Rothrock) ser han till att Los Angeles bovar ständigt måste vara på sin vakt för att inte erhålla en rundspark rätt i plytet när de bryter mot lagen. Gott så.
Dessvärre har Sean Thompson en yngre bror, Michael (Andy McCutcheon) som valt en krokigare väg här i livet. Michaels fäbless för den småkriminella livsstilen leder honom rakt i armarna på storbossen Dalton Rhodes (David Carradine! David Carradine!!!!), en skoningslös gangsterledare med kunskap om uråldriga döds-slag som stoppar hjärtat på mottagaren. En snutbrorsa blir alltså underhuggare till stans ondaste skurk – det blir minst sagt rörigt för Sean och Bille. Endast väl tilltagna doser karate kan lösa situationen.

Möjligen uteblir chockeffekten när jag avslöjar att Martial Law inte är någon bra film. Det är riktig lågbudget-action enligt formulär 1A vi snackar om här, med få äss i rockärmen att spela ut. Visst piggnar man till i soffan när Rothrock väl får dänga lite bovar, och David Carradine är alltid kul, även när han – som här – går på autopilot. Problemet är att dessa båda ljusglimtar nyttjas på tok för lite, till förmån för Chad McQueen och hans tråkiga brorsa. Fightingscenerna är i ärlighetens namn inte speciellt spektakulära heller, hur mycket ljudmixarkillen än försöker övertyga oss om det, med varje smocka ljudsatt som en smärre explosion.
Lika bra att raskt rusa vidare till uppföljaren…

martial_law_ii_undercover_1991I Marital Law 2: Undercover (1991) får vi åter möta Sean och Bille. Den uppmärksamme lägger dock snabbt märke till att Chad McQueen fått respass ur filmserien, och att Jeff Wincott övertagit den tvivelaktiga äran att gestalta Sean Thompson. Wincott är klart roligare att titta på än McQueen, men man önskar ändå att regissör Kurt Andersson (också han ny) tagit tillfället i akt och släppt fram Cynthia Rothrock som stjärna. Tyvärr får hon återigen nöja sig med att spela andrafiolen – dessutom stylad som en socialdemokratisk kommunpolitiker. Trist!

Den här gången är det en kollegas mystiska frånfälle som får de båda parhästarna (vars kärleksförhållande tycks vara ett minne blott) att rota runt i den undre världen. Det verkar vara en riktigt slemmig nattklubbsägare (Paul Johansson, rätt kul i sin roll) som ligger bakom – och till sin hjälp har han dessutom delar av den korrupta poliskåren. Återigen ordineras karatespakar som medicin mot buset.

Del 2 i den här undermåliga filmserien är faktiskt ett blygsamt steg i rätt riktning. Slagsmålen är roligare koreograferade, och inte minst Rothrock får chansen att glänsa lite mer. En scen när hon kickar skiten ur ett gäng skitstövlar på en parkering är filmens höjdpunkt.
Annars puttrar det på i ett skapligt tempo, och har man bara placerat förväntningsribban tillräckligt lågt är det svårt att bli riktigt uttråkad.

mission1Inför del 3 i den här filmserien blir det dock lite komplicerat. Cynthia Rothrock hade nämligen tröttnat och tackade nej till ytterligare en vända som Billie, medan Wincott stannade. Lösningen för filmmakarna blev att slopa titeln Martial Law 3 samt att byta namn på huvudkaraktärerna. I Mission of Justice (1992) är det således Kurt Harris (Wincott) och Lynn Steele (Karen Sheperd) vi får möta istället för Sean och Bille.
Rörigt? Skit samma, det är samma visa en gång till.

Den här gången hittar vi ingen mindre än Brigitte Nielsen i skurkrollen! Hon spelar borgmästarkandidaten Rachel Larkin som leder ett medborgargarde som kallar sig Peacekeepers. De patrullerar stadens gator och förhindrar brott, till allmänhetens belåtenhet och polisens missnöje. I bakgrunden finns förstås en ondskefull plan…
Kurt, som sagt upp sig från polisen i vredesmod över den allmänna slappheten, går med i organisationen för att utröna om en väns mystiska dödsfall kan ha något med fredsbevararna att göra. Sen blir det karate, må ni tro.

mission-of-justice-11I Mission of Justice har dumhetsreglagen skruvats upp några snäpp, och det gör underhållningsvärdet desto större. Det bjuds hjärntvättarmaskiner, ninjaritualer och Matthias Hues som jättelik underhuggare. Lajbans!
Frånvaron av Cynthia Rothrock får dock föras upp på minuskontot. Det är ironiskt att hon, som var behållningen i de första två filmerna, inte får vara med i seriens festligaste del.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Martial Law-rullarna blev bättre för varje kapitel – utan att för den skull någonsin vara i närheten av att bli bra.
Vettiga och sansade människor med ett rikt liv och en stimulerande fritid gör bäst i att inte kasta bort en enda sekund på de här filmerna.
Vi som är lite mer förtappade bör å andra sidan naturligtvis se allihopa. Helst i en sittning.

/Steffe

 

Smålyxig ugglemördarmacka

stage-fright-deliriaSTAGEFRIGHT (1987)
Regi: Michele Soavi

1987 hade den slashermätta biopubliken sett det mesta i mördarväg. Efter att ha bevittnat Jason och Freddy bli ikoner och ett otal andra deformerade dödsmakiner massakrera tonåringar i nästan ett decennium fanns väl knappast något kvar som kunde överraska?
Entré Irving Wallace – blodtörstig ex-skådis som gillar att ta sina offer av daga iklädd smakfull ugglemask!
Argento-lärjungen Michele Soavis giallo/slasher-hybrid Stagefright (1987) är ett sista färgstarkt skrik från en döende genre som redan trampat vatten under några år.

Vi får möta en skådespelarensemble i full färd med att repetera en sex- och våldsfylld musikal. Vad verket som ska sättas upp handlar om är oklart, men i fokus står en mördare i ugglemask.
När en av aktriserna (Barbara Cupisti) skadar sig i fotleden gör hon som de flesta av oss skulle ha gjort i det läget, hon beger sig till närmsta psykanstalt för att få hjälp. Det visar sig vara ett beslut med både positiva och negativa konsekvenser eftersom:
1. Hon faktiskt får hjälp med sin skada, av en läkare som blir lite betuttad i henne. Bra!
2. En galen mördare rymmer från anstalten och börjar döda alla i sin väg. Dåligt!
Den förrymde psykopaten visar sig vara en ex-skådespelare som haft ihjäl ett dussin eller så kollegor vid ett tidigare tillfälle, och han sätter naturligtvis in siktet på musikalensemblen, som låst in sig i teatern. Snabbt lägger han labbarna på den där ugglemasken också, så det blir lite stil och klass på massakern.

stage-fright-12Intrigmässigt är det knappast en revolution för slashergenren som levereras. Det är lättklädda kvinns, blodiga mord och häpnadsväckande korkade manövrar från filmens karaktärer om vartannat. Som man kan förvänta sig, alltså.
Det som får Stagefright att stå ut från mängden är det stilistiska öga som Soavi begåvats med. Visuellt är det en mycket mer intressant film än de flesta andra slashers från den här tiden, och stundtals kan man känns Argentos ande sväva lite försiktigt över hela härligheten. Finalen är rent förbluffande snygg, faktiskt, och innan dess har publiken skämts bort med en rad nästan onödigt uppfinningsrika bildkompostioner.
En skoj skräpfilm i lyxförpackning, skulle man kunna sammanfatta det.
Och den där ugglemasken, den är ju bara för härlig.
/Steffe

 

Kartsumpande skogsmulle gör flickvännen en björntjänst

backcountry-movie-poster-bearBACKCOUNTRY (2014)
Regi: Adam McDonald

”Gör för skogen vad Jaws gjorde för havet”, basunerar ett recensionscitat ut på dvd-omslaget till Backcountry (2014), och det är inte utan att man tycker synd om alla regissörer som försöker sig på att göra en djurskräckis. Finnes en glupsk best med i handlingen ska filmen alltid mätas mot Hajen (1975). Och då är det inte lätt att bli en vinnare.
Nå, ska man nödvändigtvis jämföra björnvåfflan Backcountry med en hajfilm ligger dock Open Water (2003) betydligt närmare till hands än Spielbergs klassiker. Här, liksom i Open Water, handlar det nämligen om ett ensamt par som ställs mot naturens, och dess invånares, grymheter.

Vi får träffa Jenn (Missy Pelegrym) och Brad (Eric Balfour), ett ungt par som beslutat sig för att campa ute i den kanadensiska vildmarken. Brad är en riktig skogsentusiast, och han känner sig så säker på området de ämnar besöka att han tackar nej till en karta den lokale handlaren försöker pracka på honom. Ett idiotiskt sätt att försöka imponera på sin mer stadsorienterade, och lagom naturälskande, flickvän, ska det visa sig. För snart är de förstås vilse i skogarna, och dessutom har en glupsk svartbjörn fått korn på dem…

Björndepp...

Björndepp…

Väntar man sig björnattacker och allmänt raffel från bildruta ett kommer man att bli besviken när man ser Backcountry. Mer än halva filmen får man nöja sig med att följa Jenn och Brad när de ger sig längre och längre ut i skogen, och fokuset ligger på karaktärsetablerande och vackra naturvyer. Bra skådespeleri, främst från Pelegrym, gör att karaktärerna känns äkta och den inte helt oproblematiska relationen dem emellan ger filmen nerv redan innan historien övergår till överlevnadsthriller.
När obehagligheterna väl börjar gör de det dock med besked. Djurattackerna är skönt befriade från dataeffekter – regissör McDonald har fått förlita sig på en riktig björn och innovativt kameraarbete istället. På det stora hela funkar det fint, även om det stundtals kan kännas lite fladdrigt.

Jag får lov att erkänna att jag gillade Backcountry rätt skapt. Den långa uppbyggnaden bidrar till att filmens sista halva får en reell dramatisk tyngd man inte är direkt bortskämd med när det gäller djurattacksfilmer. Rapp klippning och schyssta miljöer gör att det aldrig riskerar att bli tråkigt. Man kan förstås ha en och annan invändning då det gäller rollfigurernas agerande, men det är sådant man får svälja i den här genren.

Någon film av Hajen-dignitet rör det sig förstås inte om. Men Open Water får sig en riktig match. Och ska vi jämföra med ungefär samtida björnfilm så får Into The Grizzly Maze (2015) se sig besegrad (även om den inte är så dum den heller).

/Steffe

 

 

 

Argento tillbaka till de blodiga rötterna

tenebreTENEBRE (1982)
Regi: Dario Argento

Efter Suspiria (1977) och Inferno (1980) var det många som väntade sig att Dario Argento skulle leverera den avslutande delen i sin Moders-trilogi. Men tji fick de (ända till 2007 års Mother of Tears), ty den italienska skräckmästaren var trött på övernaturligheter efter det ljumma mottagandet av Inferno och beslutade sig för att återvända till sina rötter. Giallo-dags igen, alltså, och med Tenebre åstadkom gamle Dario en film som av många betraktas som regissörens sista verkliga mästerverk.

Vi får möta den amerikanske författaren Peter Neal (Anthony Franciosa) som besöker Rom för att promota sin nya bästsäljare – Tenebre. Boken har dock uppenbarligen redan fått ett väl entusiastiskt fan, ty strax innan Neals ankomst mördas en kvinna på ett sätt som är tydligt influerat av romanen. För att ingen ska missa poängen har mördaren dessutom tryckt ett antal sidor från boken i munnen på offret.
Polisen kontaktar genast Peter Neal, och när ett brev från den mordiska beundraren dyker upp på författarens hotellrum inser alla inblandade att fler dåd är att vänta. Nystandet kan börja…

Det är ett klassiskt giallo-mysterium som serveras, men precis som sig bör är det kanske inte främst soffdetektiver som får sitt lystmäte tillfredsställt. Upplösningen är försvisso nästan lite raffinerad, men innan dess får publiken snällt svälja väl tilltagna portioner ologik och svårsmälta sammanträffanden.
Men det är ju inte främst hunger på intrikat pusselläggande som får en att trycka en giallo i spelaren, utan stämning och visuell uppfinningsrikedom. Och där levererar Argento så det räcker och blir över.

knifeDet bjuds stilistiskt fulländade (och väldigt blodiga) mordsekvenser, fantastiska kameraåkningar och ett magiskt bra elektroniskt soundtrack från Goblin (här dock under namnet Simonetti-Morante-Pignatelli). Allt är som det ska, med andra ord.
Filmen utspelat sig, som sagt, i Rom, men Argento har undvikit de historiska delarna och förlägger istället största delen av handlingen i moderna (för 1982, åtminstone) kvarter och lyxiga rikemansvillor och lägenheter. Hela filmen har en metallisk, vit, steril och lite futuristisk (för 1982 i alla fall)  känsla. Det är en visuell stil som skiljer sig rätt ordentligt från till exempel Suspiria, men som ändå är fantastisk att beskåda.

Franciosa är bra i huvudrollen, och det är rätt tydligt att Argento i viss mån baserat Peter Neal på sig själv. Tidigt i filmen blir till exempel författaren grillad för sina påstått misogyna romaner – en anklagelse som inte var helt obekant för den gode Dario. Att (den kvinnliga och lesbiska) reportern som hivat ur sig ovettet får sätta livet till kort därefter kan man naturligtvis tolka som spydig ”hämnd” för dom beskyllningar Argentos filmer mötte, kritik som han själv aldrig förstått sig på.
Upplägget till historien kom dessutom efter att Argento upprepade gånget blivit uppringd av ett mindre psykiskt stabilt amerikanskt fan, vars samtal blev hotfullare för varje gång. Efter tillräckligt många påringningar blev Dario så nervös att han hoppade på planet hem till Italien…
Kort sagt så är det tydligt att Tenebre var en väldigt personlig film för den mytomspunne regissören, och det gör den naturligtvis inte mindre fascinerande.

Med fantastiskt foto, en både dubbel- och trippelbottnad historia och chockeffekter som står sig fint än idag är det inget snack om att Tenebre hör till den italienske skräckmästarens allra bästa filmer. För mig personligen placerar den sig precis utanför Argento-pallplats, men det beror mer på mördande konkurrens än några egentliga tillkortakommanden.

/Steffe

 

 

 

Vilda vägvampyrer i post-grungeskrud

vampires_of_the_desert_nyreleaseVAMPIRES OF THE DESERT (2001)
Regi: J.S. Cardone

Precis efter millinnieskiftet stod skräckfilmsgenren i USA och vacklade lite. 90-talsslashern var död (Scream 3 satte spiken i kistan 2000) och de nya extremt blodiga, så kallade ”tortyrporr”-rullarna som kom i kölvattnet av USA:s krig i Irak och Afghanistan hade av naturliga skäl ännu inte sett dagens ljus. Remakevågen av asiatiska spökrullar hade inte heller börjat.
I detta trendvakuum skapades en del minnesvärda filmer som kanske fallit lite väl i glömska. Jeepers Creepers (2001) är en. Vampires of the Desert (2001) en annan.

Fast först får vi reda ut det där med titeln. I USA hette filmen nämligen The Forsaken och ingenting annat. Tydligen var den titeln för komplicerad för svenska biobesökare, ty någon beslutade att namnet måste ändras. Varför Vampires of the Desert var en bättre idé till översättning än Öknens Vampyrer är oklart, men så fick det bli.
Det är svårt att argumentera med den svenska titeln (förutom ”översättningen” då), ty den fastslår rätt takt på sak vad det handlar om här. Vampyrer. I öknen.

I filmens inledning får vi träffa Sean (tvålfagre Kerr Smith, mest känd för sin vända i Dawsons Creek), en ung filmklippare soma har lite skralt med stålar. För att kunna ta sig från Kalifornien till sin systers bröllop i Miami åtar han sig att leverera en bil, som alltså ska köras tvärs över kontinenten.
Men roadtripen blir bökig redan från början. Klanten Sean tappar nämligen bort sin plånbok, och för att kunna betala för soppan plockar han upp liftaren Nick (Brendan Fehr). Nick framstår som en megaslacker utan andra mål i livet än att luffa runt, men skenet bedrar… Det visar sig nämligen att den ovårdade ynglingen är vampyrjägare, och snart är de båda, plus en nyligen vampyrbiten ung dam (Izabella Miko), i full fejd med ett nomadiserat, Lost Boys-inspirerar gäng blodsugare som gör Arizonas vägar osäkra.

Salt vampyrgäng.

Salt vampyrgäng.

Det blir en rätt så underhållande batalj att följa, faktiskt. Tempot är högt, och de ödsliga ökenmiljöerna är tacksamma som skådeplats. För att ytterligare krydda anrättningen sparar regissör J.S. Sardone (som bland annat gjort kultslashern The Slayer (1982)) varken på blod eller naket.
Synd att han också har dille på att försöka göra filmen fräck för kidsen. De bitvis taffliga försöken till ball klippning var säkerligen irriterande redan 2001, men det usla soundtracket, nedlusat med post-grunge och nu-metal, har med all säkerhet bara blivit än mer outhärdligt med åren.
Som tidsmarkör fungerar det dock utmärkt, det är ingen risk att man kommer på sig själv med att inbilla sig att det är något annat än en film från 90-talets slut eller 2000-talets början man ser.

Vampires of the Desert är med andra ord inte någon glömd klassiker som alla rysarvänner omedelbart måste rota fram och omvärdera. Nä, snarare rör det sig om ett stycke lagom ostig vampyrunderhållning från en skräck-era som sällan får så mycket kärlek.
En fartfylld bagatell som håller alldeles utmärkt för en omtitt.

/Steffe

 

 

Skum rymdfar i skruvad monstermacka

xtro_onesheetXTRO (1982)
Regi: Harry Bromley Davenport

Vad fasen ska man säga? Hur ska man kunna beskriva en film som Xtro (1982)? Finns över huvud taget ord som på en rättvist sätt kan återge den här rullen i ens närheten av sin märkliga glans?
Jag tror inte det. Men lik förbannat måste jag ju försöka få ur mig några rader om den. För när Xtro väl är sedd ligger den liksom och guppar runt i själen, och skickar då och då subtila små påminnelser om att den faktiskt finns på riktigt och har beskådats. För hade jag inte ett alldeles eget exemplar av filmen i min hylla är risken stor att jag förkastat erinringen av den som en feberdröm, någonting hjärnans mer underanvända delar kokat och falskeligen kletat fast i minnesbalken.

Xtro inleds med en scen där en far och hans son leker i en trädgård. Plötsligt kommer ett ljussken från skyn, en mystisk vind tar vid och tiden tycks frysa till is. Pappan försvinner – kidnappad av det starka ljuset (allt detta under filmens första två minuter).

Tre år senare lever pojken, som heter Tony, med sin mamma, hennes nya sliskiga snubbe och en fransk au pair-flicka (blivande Bondbruden Mariam d’Abo (!), här mest med för att visa brösten och så småningom förpuppas). Men så en dag dyker pappan, som heter Sam, upp igen, utan att kunna förklara för omgivningen var han egentligen hållit hus och hur han kommit tillbaka (publiken vet dock: han har återvänt efter att en slemmig rymdvarelse oralt befruktat en kvinna som sedan fött ut hans vuxna kropp).

När sonen kommer på sin far med att glufsa i sig husdjursormens ägg anar han oråd. Pappan berättar då att han är en rymdis, och att grabben ska få följa med till en främmande värld. Sedan tar han några rejäla slurkar av pojkens blod.
Interaktionen med rymd-pappa ger Tony oanade krafter. Inte minst kan han få sina leksaker att bli levande – vilket bland annat manifesteras genom att en clown-docka förvandlas till dvärg och att leksakssoldater blir mänskliga (och fulllvuxna) och tar grannkärringen av daga.
Och sedan blir filmen konstig på riktigt…

Det är inte så lätt att förklara handlingen i Xtro, som ni märker. Och det är egentligen inte sådär superviktigt heller. Ty det är den märkliga atmosfären i den här filmen som gör den så minnesvärd. Känslan man får är den av en bisarr mix av en billig Alien-kopia och barn-tv från 70-talet. Det känns lite som om fan själv sniffat en massa lim och fått för sig att regissera ett avsnitt av Pojken med Guldbyxorna. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en annan film som påminner ens vagt om den skruvade stämningen i Xtro.

Vän av ordning vill ju nu dock förstås ha svar på två frågor: 1. Är filmen bra? och 2. Bör man se den?
På den första frågan svarar jag pass. På den andra: ja, tveklöst!

Känn bara på trailern till härligheten:

/Steffe

 

Nyårsbatalj mellan Arnold och djävulen

End of DaysEND OF DAYS (1999)
Regi: Peter Hyams

Det börjar bli så länge sen att man inte riktigt minns det längre, men visst låg det lite oro i luften inför millennieskiftet. Alla datorer skulle ju sluta fungera, fick vi veta, och om teknologin ändå klarade sig så hade Nostradamus hasplat ur sig nåt kryptiskt som inte bådade så gott.
90-talets film- och tv-utbud påverkades i viss mån av den ödesdigra nyårsnatten som väntade. Chris Carter gjorde en hel tv-serie på temat, Arkiv X-spin offen Millenium. På biograferna gjorde plötsligt katastroffilmerna comeback, och till skillnad från 70-talets brinnande skyskrapor och havererande flygplan var det ofta hela jorden som stod inför apokalypsen.

Klart Arnold ville vara med på kalaset, i den kanske osubtilaste av alla 2000-paranoiarullar. I End of Days (1999) spelar österrikaren Jericho Cane, en neddekad och deprimerad ex-snut som försörjer sig som livvakt. Under ett rutinuppdrag, då en Wall Street-typ ska skyddas, blir Jericho och hans partner attackerade. Förövaren visar sig vara något så ovanligt som en präst.
Vips så har Arnold hamnat mitt i en biblisk smet, där djävulen kommit till jorden i mänsklig gestalt för att sprida undergång. Av anledningar som är höjda i dunkel kan han bara göra det genom att ligga med sin tilltänkta brud mellan klockan 23 och 00 natten innan millennieskiftet. Den utvalda äkta hälften Christine, spelad Robin Tunney, är dock inte alls med på noterna. Gissa vem som träder in och skyddar henne? Japp, det blir Arnold som får piska upp allt från katolska extremister och satanister till självaste Hin Håle himself.

När End of Days kom vill jag minnas att jag verkligen hatade den. Vid en omtitt nästan 20 år senare har jag svårt att förstå varför. Den enda anledning jag kan komma på är att jag inför premiären gått runt och inbillat mig att filmen skulle vara bra på riktigt.
Och det är den inte. Inte alls. Det här är en riktigt, riktigt rådum soppa och det är inget mysterium att den floppade på biograferna.

4

Arnold och djävulen

Icke desto mindre är det väldigt svårt att ha tråkigt i sällskap med End of Days. Budgeten är chockerande hög för en film med så korkat manus, och det borgar för välgjorda actionsekvenser. Det snålas inte på spektakel, och dataeffekterna som bjuds är förvisso daterade, men mer på ett charmerande än irriterande sätt.
Tempot här högt, och knappt har man hunnit fnittra klart åt en idiotisk biblisk profetiska förrän man har får nästa nedkörd i halsen. Den billiga Seven-estetiken roar, liksom Omen-lånen.
Det är fascinerande att en film på det här temat gjordes för en R-rating i USA vid den här tiden. Det innebär att det levereras svordomar, naket och våld på en nivå som en  blockbuster av den här magnituden aldrig skulle våga göra idag. Den mörka och seriösa tonen växelverkar med det ostiga manuset på ett sätt som höjer underhållningsvärdet till oanade nivåer.

Skådespelarmässigt imponerar Gabriel Byrne. Han verkar ha riktigt kul i sin tacksamma roll som djävulen själv i mänsklig form, och alla scener där han tar till orda hör till filmens höjdpunkter.
För Arnold går det sämre. Här har han begåvats med en karaktär som är på gränsen till självmordsbenägen, tyngd av sorg efter att familjen mördats. Det är en roll som inte passar Schwarzenegger alls, och det är plågsamt/helsfestligt att se honom försöka ge tyngd åt emotionella scener.
Nästa gång någon hävdar att Arnold är underskattad som skådespelare, och kanske drar upp färska zombiedramat Maggie som exempel, är End of Days en film som fungerar utmärkt som moteld. Han är faktiskt bitvis usel här.

Frånvaron av formtopp för The Governator är dock ingenting som stör helhetsbilden. Tvärtom faktiskt. Det hade varit synd om karln levererat en prestation i toppklass i det här haveriet – nu ger istället överspelet ytterligare en dimension att gotta sig åt i tv-soffan.
Så är du sugen på att nyårsnoja som om det vore 1999, eller bara allmänt känner för en fluffig, övernaturlig actionmacka – ge End of Days en chans till. Det gjorde jag, och jag ångrar det ingalunda.

/Steffe

Vämjelig vedergällning i Saulniers genombrottsfilm

Blue_Ruin_film_posterBLUE RUIN (2013)
Regi: Jeremy Saulnier

Att påstå att Jeremy Saulniers debutfilm Murder Party (2007) slog ner som en bomb vore sannerligen en överdrift. Utanför kretsen av inbitna skräck-entusiaster var det få som över huvud taget tog notis om att megalågbudgetrullen ens fanns.
Jag vågar sätta en rätt redig slant att INGEN i hela världen kunde förutse att Saulnier nästa film skulle skicka upp  honom som ett av amerikansk independentfilms stora framtidsnamn. Men så blev det, och inte oförtjänt heller, ty Blue Ruin (2013) är en riktig höjdare!

Här får vi möta lodisen Dwight (Macon Blair), som sover i baksätet på sin skrothög till bil och överlever genom att stjäla och panta burkar. Men så en dag får han ett besked som tänder en vredens låga i hans ögon – hans föräldrars mördare släpps ur fängelset. Fast besluten att ta hämnd beger sig Dwight ut på en road trip för att skipa rättvisa en gång för alla.

Handlingen låter onekligen som en revanschmacka enligt formulär 1A, men Blue Ruin skiljer sig markant från de flesta andra filmer på temat.
Först och främst är huvudpersonen Dwight långt ifrån den effektiva och beräknande hämndmaskin man oftast får följa i sådana här historier. Istället är han tafflig, osäker och ovan vid våld. Inte heller följer han någon stor masterplan, utan det blir mycket panikartade improvisationer som inte alltid slår särskilt väl ut. Det känns aldrig riktigt som Dwight har kontroll på situationen, och även när han tycks ha övertaget för en stund känner man sig aldrig säker på att han ska ta sig helskinnad ur situationen.

Blue Ruin är en brutal film där man får vara beredd på rejält blodiga scener, som dock aldrig känns som effektsökeri. Vedergällningen är inte förlösande utan äcklig och motbjudande. Saulnier undviker att ge oss detaljer om brottet som ligger till bakgrund för händelseförloppet, vilket gör att man inte delar Dwights hämndbegär fullt ut. Det ger våldet ytterligare en aura av meningslöshet.

Filmen är rakt och ekonomiskt berättad, med sparsam dialog och läckert foto. Mycket tillåts förbli outtalat, och som tittare är man betrodd med att fylla i en del luckor i historien själv. Det är skönt att bli behandlad som vuxen även när man tittar på genrefilm.
Den väl avvägda mixen av spänning, mänskligt drama och becksvart humor gör Blue Ruin till en tämligen unik upplevelse, den välanvända tematiken till trots. Den erhåller Filmtajm 2000:s förbehållslösa rekommendation.

/Steffe

Fotnot: Filmen finns att se på Netflix i detta nu.

Statham boxar bovar och pussar nunnor

hummingbirdHUMMINGBIRD (2013)
Regi: Steven Knight

En Jason Statham i hämnartagen som ger bovar på käften samtidigt som han fräser ur sig hårda oneliners. Känns det igen?
Jodå, den filmen har vi sett många gånger förr. Men låt inte den eventuella mättnad du känner när du tänker på Stat-smockor hindra dig från att spana in Hummingbird (också känd som Redemption), som faktiskt visar sig höra till actionstjärnans bättre rullar.

Statham spelar Joey, en krigsveteran som flytt armén efter en blodig incident i Afghanistan och nu lever som hemlös missbrukare på Londons gator. Efter att han och hans flickvän attackerats av knarkarbusar gömmer sig Joey i en övergiven lyxlägenhet. Ägaren, en känd fotograf, visar sig vara bortrest för sommaren, och Joey beslutar sig för att stanna till den rättmätige ägaren kommer hem. När han ändå har tak över huvudet känns det som läge att försöka rycka upp sig lite. Spriten ställs på hyllan, och efter att en lokal kinesisk gangsterboss bevittnat Stathams fighting-skills har får han också inkomsten säkrad – som torped.

Flickvännen från filmens inledning visar sig dock vara försvunnen, troligen mördad. Hämnd måste utkrävas, och Joey börjar söka efter den eller de som är ansvariga.
Men hur hårt kan man gå fram för att skipa rättvisa utan att bli lika ond som dem man bekämpar? Som moralisk kompass och kärleksintresse finns nunnan Cristina (Agata Buzek) vid Joeys sida. Hon ser med avsmak på gangsterlivet, men har ändå svårt att inte acceptera gåvor till det soppkök hon förestår trots att hon vet var slantarna kommer ifrån.

Det spretar rätt ordentligt om Hummingbird, och det märks att regissören och manusförattaren Steven Knight (tidigare känd för manus till bland annat Eastern Promises) vill ha mycket sagt. Väl mycket, i ärlighetens namn. Det är lite samhällskritik, lite moraliska dilemman, lite kärlek, lite revanschism – allt förpackat i ett format som kräver en och annan klassisk actionscen emellanåt. Ribban läggs högt, men Knight når faktiskt inte ända upp.

Det hindrar dock inte filmen från att vara intressant. Jag har alltid gillat Statham, och här ger han mig vatten på min kvarn. Att kalla hans prestation väsensskild från hans vanliga hårding-karaktärer vore att överdriva, men det är ändå en mer mångfacetterad rollfigur än Stat brukar ta sig an. Joey är en råbarkad jävel, men han är också fylld med tvivel, samvetskval och en icke obetydlig dos självförakt, och Statham har inga problem att gestalta nyanserna.

Bäst i filmen är dock Agata Buzek som den tvivlande nunnan Cristina. Det är relationen mellan henne och Joey som är historiens stora behållning. Japp, du läste rätt – en lågmäld liten kärlekshistoria är den främsta anledningen till att se en Jason Statham-macka!
Det, och scenen där han dänger upp en snubbe med hjälp av en sked…

/Steffe
Fotnot: Hummingbird finns att se på Netflix i detta nu.