Sniglarna anfaller i slemmig b-skräckis

SLUGS (1988)
Regi: Juan Piquer Simón

1975 gjorde Hajen en hel värld vettskrämda för att bada. 1988 gjorde Slugs en betydligt mer begränsad skara människor rädda för att rulla sig nakna i högar med slemmiga mördarsniglar.
Ja, efter mer än tio år fanns inte så många djur kvar att ta till för den med ambitionen att göra en Jaws-kopia, så man fick vända sig till lite mer långsökta zoologiska lösningar när det vankades skräckfilm. Trädgårdssniglar är ju slibbiga och lite motbjudande, så varför inte låta dem sluka människor?
Sagt och gjort, den sköne spanske regissören Juan Piquer Simón (känd inte minst för Pieces (1982)) planterade sin häck i registolen och skred till verket. Resultatet blev en ofattbart korkad, men ack så underhållande, b-rulle.

Filmen inleds med att ett fyllo helt utan förvarning blir uppäten av sniglar – hemma i sin egen soffa! Myndigheterna står handfallna och förstår inte alls vad som är i görningen. Alla utom en kille, vill säga: Hälsoinspektör Mike Brady (Michael Garfield). Han är faktiskt imponerande snabbt lösningen på spåren och försöker varna omgivningen för att det nog kan vara muterade sniglar i farten (”Maybe, just maybe, we’re dealing with a kind of mutant slug here”). Men tror ni han får några ryggdunkningar och gratulationer för det? Ingalunda. Istället får han motta skopor med ovett, samt höra antydningar om att hans mentala hälsa inte är i topptrim. Men skrattar bäst som skrattar sist, och allteftersom omgivningen hamnar i sniglarnas magar visar det sig förstås att Mike haft rätt hela tiden.

Hur gör man för att få en snigelattack att bli otäck då? Regel nummer 1 för Juan Piquer Simón är att det inte finns några regler! Kasta alla krav på logik överbord, och vräk på med så mycket blod som det bara är möjligt! Det är därför som en gubbe som får en snigel i trädgårdshandsken måste hugga av sig handen med yxa, medan hjälten Mike blir biten i fingret och reagerar med ett ”Aj, den jäveln bet mig” och gå vidare med sin dag.
Det är därför som ett rum kan fyllas till bredden med sniglar medan ett ungt par idkar könsumgänge i sängen, varpå den nakna tjejen i stort sett smälter till en blodig massa när hon ramlar ur.
Det är också därför en kille som råkat få en bit av en snigel i sin sallad börjar blöda näsblod ett halvt dygn senare, innan huvudet i stort sett imploderar, också här med en väl tilltagen dos slafs i bild.
Någon brist på uppfinningsrikedom råder sannerligen inte, och effekterna är faktiskt rätt välgjorda.

Skådespelarprestationerna föranleder inte riktigt samma entusiasm. Det är i ärlighetens namn rätt bedrövligt ställt på den fronten, och skådisarna är inte heller hjälpta av den usla dialogen och bitvis halvkass dubbning.
Men vad spelar väl det för roll, när filmen innehåller så mycket härliga dumheter att gotta sig i? Slugs är en helkul rulle! Gör dig själv en tjänst av det mer tvivelaktiga slaget och spana in den i rödaste rappet!

/Steffe

CHOCKTOBER – Sammanfattning inför finalen

Förra året la vi manken till här på Filmtajm 2000 och värkte ut recensioner av skräckfilmer under hela månaden (ch)oktober. Det hade vi nog tänkt gör i år också, men så visade det sig att tiden inte räckte till. Den undermåliga kvaliteten till trots – varenda inlägg på den här gamla bloggen kräver någon timmes arbete.
Nå, i ett desperat försök att erbjuda någon form av kompensation till er som trots allt tittar in här då och då kommer här en sammanfattning av vad jag (Steffe) sett hittills i oktober. Ännu återstår ju själva slutspurten av skräckmånaden, så kanske går det att hitta något tips inför finalhelgen.
Då kör vi:

ripperHANDS OF THE RIPPER (1971)
Regi: Peter Sasdy

En lite udda Hammer-rulle det här, där dottern till Jack the Ripper – Anna (Angharad Rees) – står i centrum. Det visar sig att farsgubben tycks fortsätta sina mordiska aktiviteter även bortom graven, genom att Anna blir besatt av honom. Är hon galen, eller är det något övernaturligt i görningen? Psykiatrikern John Pritchard  (Eric Porter) försöker gå till botten med fallet.
Snyggt foto och ett riktigt starkt slut är två av anledningarna att leta upp den här pärlan och ge den en flukt.

dressedtokillDRESSED TO KILL (1980)
Regi: Brian de Palma

De Palma kollade nog nästan lika mycket på Argento som husguden Hitchcock när han skapade sin klassiska halvslasher Dressed to Kill, där en kvinnlig (?) mördare tar offer av daga på de mest stilistiskt fulländade sätt. De ”erotiska inslagen” känns kanske inte superfräscha såhär 35 år senare, och psykologiseringarna har om möjligt åldrats ännu sämre, men OJ så snyggt det är bortemellanåt. Här finns några riktigt mästerligt iscensatta sekvenser!

the-visit-blu-rayTHE VISIT (2015)
Regi: M. Night Shyamalan

Sällan har väl en karriärskurva störtdykt som M. Night Shyamalans de senaste tio åren. The Visit markerar dock en viss formupphämtning, även om det fortfarande är en bit kvar till fornstora dag. I den här found footage-rysaren åker ett syskonpar för att hälsa på sina morföräldrar ute på landet för första gången. Gamlingarna visar sig dock bära på en och annan obehaglig hemlighet.
En rak, enkelt rysare med några riktigt läbbiga scener. Klart sevärd!

rakknivenTHE STRANGE VICE OF MRS. WARDH (1971)
Regi: Sergio Martino

Känd som Mannen med Rakkniven i Sverige är det här en riktig giallo-favorit. Edwige Fenech spelar huvudrollen som Julie, en kvinna som gift om sig med en rik ambassadör för att komma undan sin ex-älskare, en våldsam och oberäknelig man. När folk omkring Julie börjar bli mördade faller förstås misstankarna snabbt på  exet – men är han skyldig?
En redigt våldsam och sleazig rulle i regi av genre-ässet Sergio Martino som ingen giallo-vän bör missa.

a-blade-in-the-dark-blu-rayA BLADE IN THE DARK (1983)
Regi: Lamberto Bava

Lill-Bavas andra film är ingen av hans festligare. I centrum hittar vi en kompositör (Andrea Occhipinti) som hyr en jättevilla för att i lugn och ro skriva musiken till en ny skräckfilm. Men tillvaron i kåken kompliceras av en mystisk kvinna som plötsligt dyker upp för att sedan försvinna lika fort. Blodspår låter antyda att en mördare är i farten.
Här finns några klart minnesvärda scener, men de är dessvärre inbäddade i väl tilltagna doser transportsträcka. Hade speltiden kapats en kvart (filmen klockar in på runt en timme och femtio minuter) och hela klabbet tajtats till lite hade A Blade in the Dark kunnat bli en liten pärla.

conjuring_2THE CONJURING 2 (2016)
Regi: James Wan

Den oundvikliga uppföljaren till megasuccén från 2013 bjussar på mer av detsamma, fast lite  urvattnat. Den här gången jagas det gastar i England när paren Warren (Vera Farmiga och Patrick Wilson) tar sig an fallet med poltergeisten i Enfield.
James Wan har onekligen fingertoppskänsla när det gäller att bygga upp till hoppa-till-skrämselscener, men här blir det lite mycket av det goda. I sin iver att skrämmas kastar Wan in en hel uppsjö läskiga gestaltningar av övernaturlig ondska  i filmen, och åtminstone en av dem är dessvärre en helt misslyckad CGI-skapelse.  Ibland är faktiskt less more, alldeles oavsett vad Yngwie Malmsteen säger.
Inför del tre hoppas vi på lite mer återhållsamhet, för i grunden är ju The Conjuring rätt härliga filmer.

the_purge_-_anarchy_posterTHE PURGE: ANARCHY (2014)
Regi: James DeMonaco

Jag begick en oförlåtlig synd och hoppade helt över den första Purge-rullen och dök rakt på den andra, eftersom alla säger att den är bäst. Och om så är fallet gör jag nog rätt i att skippa de övriga två delarna, ty detta föll inte alls den här recensenten på läppen.
Konceptet med en natt där allt är tillåtet och mordorgier därmed blir ett folknöje är rätt skoj, men aj, aj, aj så ful och trist den här filmer var. Frank Grillo är förvisso sevärd i rollen som hårding som får hjälpa några mindre våldskompetenta stackare genom natten, men typ där slutar glädjeämnena. Actionscener som inte griper tag, tråkiga skurkar och försök till ”samhällssatir” som känns skrivna av en 12-åring gör det här till en besvikelse, i alla fall för undertecknad. Eller så missade jag något när jag dök in i mitt i serien…

the_red_queen_kills_seven_timesTHE RED QUEEN KILLS SEVEN TIMES (1972)
Regi: Emilio Miraglia

The Red Queen Kills Seven Times – har ni hört en så underbar titel? Den mystiske regissören Emilio Miraglia lyckas nästan leverera en film som lever upp till sitt makalösa namn.
Här är det en mix av giallo och mer gotisk skräck när legenden om en familjeförbannelse tycks besannas och folk börjar dö, till synes offer för en hädangången syster.
Intrigen är snårig och svår att hänga med i, men Barbara Bouchet är en fröjd i huvudrollen och foto och musik ser till att det levereras goda doser atmosfär att mysa loss med.

scalpsSCALPS (1981)
Regi: Fred Olen Ray

Det är svårt att beskriva Scalps, en film som sannerligen är usel på alla objektiva plan. Värdelösa skådisar, skrattretande effekter och låååånga scener där inget riktigt händer är tre av beståndsdelarna i den här megalågbudgetfilmen om ett gäng arkeologistudenter som får problem med odöda indianer.
Ändå går det inte att sluta kolla. Det ligger något hypnotiskt över hela klabbet, och jag är faktiskt inte karl nog att lyckas klä känslan i ord. Det är helt enkelt något kusligt med filmen, trots att den dryper av inkompetens. Den snudd på outhärdliga musiken bidrar till feelingen.

witchTHE WITCH (2015)
Regi: Robert Eggers

Mästerverk eller pretentiöst skräp utan skrämselfaktor? The Witch har delat skräckfilmsfansen i två läger. Själv planterar jag tveklöst min flagga i det förstnämnda.
Trots att mer än vecka passerat sedan jag såg filmen för första gången kommer jag på mig själv med att tänka på de flera gånger om dagen.
Berättelsen om den strängt religiösa 1600-talsfamiljen som tror sig hemsökas av en häxa är förvisso inte helt lättuggad. Det är inga muntra miner i de karga New England-skogarna, och den autentiska dialogen (regissör/manusförfattare Eggers har lyft stora delar av den från skrivna 1600-talskällor) är ovan att lyssna på, men herregud vilken atmosfär som byggs upp!
Filmen är onekligen tungrodd och mörk – inte alls den ”berg- och dalbanetur” många moderna skräckrullar marknadsför sig som – och därmed förstås inte för alla smaker.
Med den som hävdar att den inte är skrämmande har helt enkelt fel, bannemig. De sista fem-tio minuterna hör till det mest blodisande jag sett väldigt, väldigt länge.

/Steffe

 

Smålyxig ugglemördarmacka

stage-fright-deliriaSTAGEFRIGHT (1987)
Regi: Michele Soavi

1987 hade den slashermätta biopubliken sett det mesta i mördarväg. Efter att ha bevittnat Jason och Freddy bli ikoner och ett otal andra deformerade dödsmakiner massakrera tonåringar i nästan ett decennium fanns väl knappast något kvar som kunde överraska?
Entré Irving Wallace – blodtörstig ex-skådis som gillar att ta sina offer av daga iklädd smakfull ugglemask!
Argento-lärjungen Michele Soavis giallo/slasher-hybrid Stagefright (1987) är ett sista färgstarkt skrik från en döende genre som redan trampat vatten under några år.

Vi får möta en skådespelarensemble i full färd med att repetera en sex- och våldsfylld musikal. Vad verket som ska sättas upp handlar om är oklart, men i fokus står en mördare i ugglemask.
När en av aktriserna (Barbara Cupisti) skadar sig i fotleden gör hon som de flesta av oss skulle ha gjort i det läget, hon beger sig till närmsta psykanstalt för att få hjälp. Det visar sig vara ett beslut med både positiva och negativa konsekvenser eftersom:
1. Hon faktiskt får hjälp med sin skada, av en läkare som blir lite betuttad i henne. Bra!
2. En galen mördare rymmer från anstalten och börjar döda alla i sin väg. Dåligt!
Den förrymde psykopaten visar sig vara en ex-skådespelare som haft ihjäl ett dussin eller så kollegor vid ett tidigare tillfälle, och han sätter naturligtvis in siktet på musikalensemblen, som låst in sig i teatern. Snabbt lägger han labbarna på den där ugglemasken också, så det blir lite stil och klass på massakern.

stage-fright-12Intrigmässigt är det knappast en revolution för slashergenren som levereras. Det är lättklädda kvinns, blodiga mord och häpnadsväckande korkade manövrar från filmens karaktärer om vartannat. Som man kan förvänta sig, alltså.
Det som får Stagefright att stå ut från mängden är det stilistiska öga som Soavi begåvats med. Visuellt är det en mycket mer intressant film än de flesta andra slashers från den här tiden, och stundtals kan man känns Argentos ande sväva lite försiktigt över hela härligheten. Finalen är rent förbluffande snygg, faktiskt, och innan dess har publiken skämts bort med en rad nästan onödigt uppfinningsrika bildkompostioner.
En skoj skräpfilm i lyxförpackning, skulle man kunna sammanfatta det.
Och den där ugglemasken, den är ju bara för härlig.
/Steffe

 

Argento tillbaka till de blodiga rötterna

tenebreTENEBRE (1982)
Regi: Dario Argento

Efter Suspiria (1977) och Inferno (1980) var det många som väntade sig att Dario Argento skulle leverera den avslutande delen i sin Moders-trilogi. Men tji fick de (ända till 2007 års Mother of Tears), ty den italienska skräckmästaren var trött på övernaturligheter efter det ljumma mottagandet av Inferno och beslutade sig för att återvända till sina rötter. Giallo-dags igen, alltså, och med Tenebre åstadkom gamle Dario en film som av många betraktas som regissörens sista verkliga mästerverk.

Vi får möta den amerikanske författaren Peter Neal (Anthony Franciosa) som besöker Rom för att promota sin nya bästsäljare – Tenebre. Boken har dock uppenbarligen redan fått ett väl entusiastiskt fan, ty strax innan Neals ankomst mördas en kvinna på ett sätt som är tydligt influerat av romanen. För att ingen ska missa poängen har mördaren dessutom tryckt ett antal sidor från boken i munnen på offret.
Polisen kontaktar genast Peter Neal, och när ett brev från den mordiska beundraren dyker upp på författarens hotellrum inser alla inblandade att fler dåd är att vänta. Nystandet kan börja…

Det är ett klassiskt giallo-mysterium som serveras, men precis som sig bör är det kanske inte främst soffdetektiver som får sitt lystmäte tillfredsställt. Upplösningen är försvisso nästan lite raffinerad, men innan dess får publiken snällt svälja väl tilltagna portioner ologik och svårsmälta sammanträffanden.
Men det är ju inte främst hunger på intrikat pusselläggande som får en att trycka en giallo i spelaren, utan stämning och visuell uppfinningsrikedom. Och där levererar Argento så det räcker och blir över.

knifeDet bjuds stilistiskt fulländade (och väldigt blodiga) mordsekvenser, fantastiska kameraåkningar och ett magiskt bra elektroniskt soundtrack från Goblin (här dock under namnet Simonetti-Morante-Pignatelli). Allt är som det ska, med andra ord.
Filmen utspelat sig, som sagt, i Rom, men Argento har undvikit de historiska delarna och förlägger istället största delen av handlingen i moderna (för 1982, åtminstone) kvarter och lyxiga rikemansvillor och lägenheter. Hela filmen har en metallisk, vit, steril och lite futuristisk (för 1982 i alla fall)  känsla. Det är en visuell stil som skiljer sig rätt ordentligt från till exempel Suspiria, men som ändå är fantastisk att beskåda.

Franciosa är bra i huvudrollen, och det är rätt tydligt att Argento i viss mån baserat Peter Neal på sig själv. Tidigt i filmen blir till exempel författaren grillad för sina påstått misogyna romaner – en anklagelse som inte var helt obekant för den gode Dario. Att (den kvinnliga och lesbiska) reportern som hivat ur sig ovettet får sätta livet till kort därefter kan man naturligtvis tolka som spydig ”hämnd” för dom beskyllningar Argentos filmer mötte, kritik som han själv aldrig förstått sig på.
Upplägget till historien kom dessutom efter att Argento upprepade gånget blivit uppringd av ett mindre psykiskt stabilt amerikanskt fan, vars samtal blev hotfullare för varje gång. Efter tillräckligt många påringningar blev Dario så nervös att han hoppade på planet hem till Italien…
Kort sagt så är det tydligt att Tenebre var en väldigt personlig film för den mytomspunne regissören, och det gör den naturligtvis inte mindre fascinerande.

Med fantastiskt foto, en både dubbel- och trippelbottnad historia och chockeffekter som står sig fint än idag är det inget snack om att Tenebre hör till den italienske skräckmästarens allra bästa filmer. För mig personligen placerar den sig precis utanför Argento-pallplats, men det beror mer på mördande konkurrens än några egentliga tillkortakommanden.

/Steffe

 

 

 

Vilda vägvampyrer i post-grungeskrud

vampires_of_the_desert_nyreleaseVAMPIRES OF THE DESERT (2001)
Regi: J.S. Cardone

Precis efter millinnieskiftet stod skräckfilmsgenren i USA och vacklade lite. 90-talsslashern var död (Scream 3 satte spiken i kistan 2000) och de nya extremt blodiga, så kallade ”tortyrporr”-rullarna som kom i kölvattnet av USA:s krig i Irak och Afghanistan hade av naturliga skäl ännu inte sett dagens ljus. Remakevågen av asiatiska spökrullar hade inte heller börjat.
I detta trendvakuum skapades en del minnesvärda filmer som kanske fallit lite väl i glömska. Jeepers Creepers (2001) är en. Vampires of the Desert (2001) en annan.

Fast först får vi reda ut det där med titeln. I USA hette filmen nämligen The Forsaken och ingenting annat. Tydligen var den titeln för komplicerad för svenska biobesökare, ty någon beslutade att namnet måste ändras. Varför Vampires of the Desert var en bättre idé till översättning än Öknens Vampyrer är oklart, men så fick det bli.
Det är svårt att argumentera med den svenska titeln (förutom ”översättningen” då), ty den fastslår rätt takt på sak vad det handlar om här. Vampyrer. I öknen.

I filmens inledning får vi träffa Sean (tvålfagre Kerr Smith, mest känd för sin vända i Dawsons Creek), en ung filmklippare soma har lite skralt med stålar. För att kunna ta sig från Kalifornien till sin systers bröllop i Miami åtar han sig att leverera en bil, som alltså ska köras tvärs över kontinenten.
Men roadtripen blir bökig redan från början. Klanten Sean tappar nämligen bort sin plånbok, och för att kunna betala för soppan plockar han upp liftaren Nick (Brendan Fehr). Nick framstår som en megaslacker utan andra mål i livet än att luffa runt, men skenet bedrar… Det visar sig nämligen att den ovårdade ynglingen är vampyrjägare, och snart är de båda, plus en nyligen vampyrbiten ung dam (Izabella Miko), i full fejd med ett nomadiserat, Lost Boys-inspirerar gäng blodsugare som gör Arizonas vägar osäkra.

Salt vampyrgäng.

Salt vampyrgäng.

Det blir en rätt så underhållande batalj att följa, faktiskt. Tempot är högt, och de ödsliga ökenmiljöerna är tacksamma som skådeplats. För att ytterligare krydda anrättningen sparar regissör J.S. Sardone (som bland annat gjort kultslashern The Slayer (1982)) varken på blod eller naket.
Synd att han också har dille på att försöka göra filmen fräck för kidsen. De bitvis taffliga försöken till ball klippning var säkerligen irriterande redan 2001, men det usla soundtracket, nedlusat med post-grunge och nu-metal, har med all säkerhet bara blivit än mer outhärdligt med åren.
Som tidsmarkör fungerar det dock utmärkt, det är ingen risk att man kommer på sig själv med att inbilla sig att det är något annat än en film från 90-talets slut eller 2000-talets början man ser.

Vampires of the Desert är med andra ord inte någon glömd klassiker som alla rysarvänner omedelbart måste rota fram och omvärdera. Nä, snarare rör det sig om ett stycke lagom ostig vampyrunderhållning från en skräck-era som sällan får så mycket kärlek.
En fartfylld bagatell som håller alldeles utmärkt för en omtitt.

/Steffe

 

 

Skum rymdfar i skruvad monstermacka

xtro_onesheetXTRO (1982)
Regi: Harry Bromley Davenport

Vad fasen ska man säga? Hur ska man kunna beskriva en film som Xtro (1982)? Finns över huvud taget ord som på en rättvist sätt kan återge den här rullen i ens närheten av sin märkliga glans?
Jag tror inte det. Men lik förbannat måste jag ju försöka få ur mig några rader om den. För när Xtro väl är sedd ligger den liksom och guppar runt i själen, och skickar då och då subtila små påminnelser om att den faktiskt finns på riktigt och har beskådats. För hade jag inte ett alldeles eget exemplar av filmen i min hylla är risken stor att jag förkastat erinringen av den som en feberdröm, någonting hjärnans mer underanvända delar kokat och falskeligen kletat fast i minnesbalken.

Xtro inleds med en scen där en far och hans son leker i en trädgård. Plötsligt kommer ett ljussken från skyn, en mystisk vind tar vid och tiden tycks frysa till is. Pappan försvinner – kidnappad av det starka ljuset (allt detta under filmens första två minuter).

Tre år senare lever pojken, som heter Tony, med sin mamma, hennes nya sliskiga snubbe och en fransk au pair-flicka (blivande Bondbruden Mariam d’Abo (!), här mest med för att visa brösten och så småningom förpuppas). Men så en dag dyker pappan, som heter Sam, upp igen, utan att kunna förklara för omgivningen var han egentligen hållit hus och hur han kommit tillbaka (publiken vet dock: han har återvänt efter att en slemmig rymdvarelse oralt befruktat en kvinna som sedan fött ut hans vuxna kropp).

När sonen kommer på sin far med att glufsa i sig husdjursormens ägg anar han oråd. Pappan berättar då att han är en rymdis, och att grabben ska få följa med till en främmande värld. Sedan tar han några rejäla slurkar av pojkens blod.
Interaktionen med rymd-pappa ger Tony oanade krafter. Inte minst kan han få sina leksaker att bli levande – vilket bland annat manifesteras genom att en clown-docka förvandlas till dvärg och att leksakssoldater blir mänskliga (och fulllvuxna) och tar grannkärringen av daga.
Och sedan blir filmen konstig på riktigt…

Det är inte så lätt att förklara handlingen i Xtro, som ni märker. Och det är egentligen inte sådär superviktigt heller. Ty det är den märkliga atmosfären i den här filmen som gör den så minnesvärd. Känslan man får är den av en bisarr mix av en billig Alien-kopia och barn-tv från 70-talet. Det känns lite som om fan själv sniffat en massa lim och fått för sig att regissera ett avsnitt av Pojken med Guldbyxorna. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en annan film som påminner ens vagt om den skruvade stämningen i Xtro.

Vän av ordning vill ju nu dock förstås ha svar på två frågor: 1. Är filmen bra? och 2. Bör man se den?
På den första frågan svarar jag pass. På den andra: ja, tveklöst!

Känn bara på trailern till härligheten:

/Steffe

 

Nervig Netflix-rysare med nagelbitarkvaliteter

Hush_2016_posterHUSH (2016)
Regi: Mike Flanagan

En maskerad mördare. En ensam kvinna. Ett ödsligt hus på landsbygden.
Det är ingen jätteoriginell trio ingredienser Mike Flanagan tar till för att försöka koka skräckfilmssoppa på. Det gäller att ha ett skickligt handlag om man ska få till något intressant och sevärt när man beträder så välutforskade marker.
Och det ska visa sig att Flanagan har precis det som krävs.

Hush (2016) har förvisso en tvist jämfört med andra home invasion-rullar – protagonisten Maggie (Kate Siegel, mycket bra!) är dövstum. Hon bor ensam i ett hus på landet, där hon försöker få till ett slut på sin andra roman. Storstaden har hon lämnat bakom sig,  i ett försök att få lugn och ro, och för att – anar man – lyckas släppa ett förhållande.

Men någon lugn och ro är det förstås inte som väntar under filmens speltid. Istället börjar snart en kniv- och armborstbeväpnad mördare i vit mask stryka runt kåken. Att det är just en mördare vi har att göra med vet vi eftersom han brutalt knivdödar Maggies granne när hon desperat bankar på dörren och skriker på hjälp. Maggie själv märker förstås ingenting – hon är ju döv.
Snart har hon dock förstått vad som håller på och hända, och en katt och råtta-lek som pågår större delen av filmen kan ta vid.

Det är uppfriskande att Maggie, trots att hennes handikapp placerar henne i kraftigt underläge, aldrig reduceras till bara ett panikslaget offer. Hon framstår tvärtom som klart  handlingskraftig och smart, och hon gör hela tiden val som känns logiska.
Som skräckfilmskonsument är man van att behöva sucka tungt i tv-soffan över alla idiotiska beslut som fattas av personer i livsfara, men det slipper man här. Skönt!

För ovanlighetens skull är inte heller den (till en början) maskerade mördaren någon halvt övernaturlig varelse som kan förutse sitt offers varenda drag. Tillgången till vapen, hörsel och en sadistisk blodtörst gör naturligtvis att oddsen är på hans sida, men maktbalansen skiftar ändå fram och tillbaka under speltiden. Det gör att filmen, trots sin snudd på simpla premiss, aldrig blir tråkig eller enahanda.

Hush är ingen revolution för home invasion-filmer, men väl ett ovanligt välgjort och spännande bidrag till subgenren. Högt tempo, bra skådespelare och brutala våldsscener bidrar till att det faktiskt är en riktig liten nagelbitare det handlar om här. Det stilistiska greppet att stundtals låta publiken dela Maggies hörselhandikapp är också lyckat, och det används i precis lagom dos.

Netflix samarbete med skräckfilmsproducenten Blumhouse, som hittills förutom Hush givit oss Creep, har börjar riktigt intressant. Det ska bli spännande att se vad det kan leda till i framtiden.
Spännande ska det också bli att följa Mike Flanagans fortsatta karriär. Han imponerade redan 2013, med utmärka spegelrysaren Oculus.
En titt på hans imdb-sida ger dock beska besked. Nästa projekt: Ouija 2. Ajdå.

/Steffe

Lek med döden i 90-talsthriller

DÖDLIG PULS (1990)
Regi: Joel Schumacher

Julia Roberts. Kiefer Sutdodlig_pulsherland. Kevin Bacon. William Baldwin. Och Joel Schumacher i registolen. Hetare än så blev det knappt när året var 1990.
Lägg till ett fantasieggande manus som frestar med svar på gåtan om vad som händer efter döden och ni anar att Dödlig Puls (Flatliners på originalspråk) borde vara en klockren homerun för alla inblandade.
Dessvärre är jag här för att meddela att det snarare rör sig om en halvhård snedträff…

De unga skådisarna som listades här ovan spelar alla läkarstudenter som under ledning av Nelson (Sutherland) börjar ägna sig åt farliga experiment. I största hemlighet iscensätter de frivilligt nära döden-upplevelser, som helt enkelt går till som så att en av dem stoppar hjärtat under några minuter, för att sedan återuppväckas av de andra och berätta om sina upplevelser. En minst sagt riskfylld aktivitet, som blir ännu farligare av att gänget hela tiden pushar varandra att stanna på ”andra sidan” längre och längre stunder.

Och nog verkar det som om det finns någonting bortom döden. Det är förbluffande syner som möter dem som vågar sig på experimentet. Dessvärre är det inte enbart positiva upplevelser som väntar när hjärtat slutat slå, och när det sätts igång igen blir det tydligt att någonting obehagligt följt med till den ”vanliga” verkligheten.

Det är onekligen en kittlande premiss Schumacher haft att leka med, och till en början är Dödlig Puls är rätt så fascinerande film. Tråkigt nog blir man snart varse att manuset är klart grundare än man hoppats.
Rollfigurerna har försetts med ett karaktärsdrag vardera (Sutherland är äregirig, Bacon stoisk, Roberts stel etc.etc.) samt varsin mörk hemlighet som kommer upp till ljuset i takt med att läbbigheterna eskalerar. Det känns tunt, och i halvtid har man klurat ut med mesta av filmens mysterier. Inte bryr man sig särskilt om hur det ska gå för de lövtunna karaktärerna heller.

Schumacher försöker väga upp det hela med ögongodis, som dock mestadels känns väldigt daterat idag. Allt dränks i blått eller rött ljus så fort det vankas övernaturligheter, men det ser mest rätt trist och konstlat ut. Känslan är mest hela tiden att om kameran sluntit lite till vänster eller höger om skådisarna hade man fått strålkastarna, fläktarna, rökmaskinen och hela filmcrewet i bild. Försöken att imponera bidrar till att punktera den lilla atmosfär som trots allt byggts upp.

Nu låter det kanske som om jag hatade Dödligt Puls, men så är alls icke fallet. Här finns förmildrande omständigheter. Det är till exempel alltid en fröjd att se Kiefer Sutherland i sitt esse, och han är bra här. Jag får dessutom erkänna att det finns en och annan  scen som Schumacher trots allt har fått till, allt faller inte platt.
Som extra bonus har Kevin Bacon en så härligt fluffig frisyr att den känns minst lika häpnadsväckande som en del av de mer övernaturlig fenomenen i filmen. Strongt!

/Steffe

 

 

 

Turkisk nedstigning till helvetet

BaskinposterBASKIN (2015)
Regi: Can Evrenol

Som storkonsument av skräckfilm trubbar man ofrivilligt av sig själv. Det blir allt mer sällsynt att en film verkligen skrämmer. Visst, man hoppar till ibland i soffan när regissören förlitar sig på billiga ”skvätta till”-scener, men det är ju de där kalla kårarna man vill åt. Känslan som påminner om att någon häller iskallt vatten längs med ryggraden, nackhåren reser sig och man känner sig…ja, rädd.
Ännu ovanligare är det att se rysare som lever kvar inom en efter filmens slut, och som sedan poppar upp i hjärnan precis när nattlampan ska släckas. Jag minns faktiskt inte riktigt när det hände mig senast, och trodde kanske jag varit med om det för sista gången.
Men tji fick jag, ty efter att jag sett turkiska Baskin vaknade jag mitt i natten, kallsvettig efter att ha haft en mardröm direkt relaterad till filmen. Hoppet lever alltså även för en luttrad skräckslukare!

Baskin har kammat hem en hel del beröm på genrefestivaler världen över, och bland annat kallats en turkisk Hellraiser. Jämförelsen är svår att komma ifrån (även om Hellraiser 2: Hellbound möjligen ligger ännu närmre till hands) eftersom det i båda fallen handlar om människor som kommer i direktkontakt med helvetet och dess invånare.

Vi får följa fem polismän som tycks ha en relativt slapp kväll på jobbet. I filmens inledning hänger de på ett ödsligt café där de diskuterar fotboll och sexeskapader. Trots de muntra tongångarna ligger en illavarslande atmosfär över aftonen. En av polismännen har en malande huvudvärk, som övergår i hysteri. En annan tappar humöret och misshandlar en av caféets anställda.
Och aftonen blir snabbt än värre när patrullen kallas till ett område av stan som omgärdas av mörka legender. Det visar sig nämligen att det finns fog för ryktena, och en nedstigning i en förvriden värld av blodiga ritualer och motbjudande perversioner tar sin början.

baskin_523x2751Det ska sägas på en gång att Baskin är en film med surrealistiskt narrativ, där det hela tiden är oklart vad som är verkligt (om något) och vad som är febriga drömmar. Debutregissören Can Evrenol är onekligen ambitiös i sin iver att bombardera publiken med symbolism och infernaliska scenarion. Om någon skulle hävda att han var mer intresserad av att visa upp sina  föreställningar om helvetet än att berätta en redigt sammanhållen historia skulle det vara svårt att argumentera emot. Det är onekligen lite style over substance-känsla över hela klabbet, och tidvis anar man också att resurserna som funnits till förfogande inte riktigt räckt till för att fullt ut realisera idéerna.

Icke desto mindre – det här är en jävligt obehaglig rulle. Den sista halvan, där blodet och kladdet eskalerar till oväntade nivåer, är motbjudande så det räcker och blir över, men det är faktiskt inledning som sätter djupast spår – i alla fall i mig. Den drypande känslan av förestående undergång tar tag direkt och släpper inte taget. Evrenols förmåga att få till exempel en cafékonversation eller en munter allsång i piketbussen att kännas olycksbådande imponerar – mer än effektsökeriet senare i filmen.

Baskin är sannerligen inte en film för alla smaker, och det finns som synes en del brister att peka på. Men den här recensenten lyckades den i alla fall krypa in under skinnet på, så till den grad att den gjorde ett nattligt återbesök i hjärnan.
Det tackar vi för, och håller tummarna för att vi får se mer från Can Evrenol framöver!
/Steffe

Lågmält men läskigt med indiefavorit

creepCREEP (2014)
Regi: Patrick Brice

Mark Duplass är vi vana att se i lågmälda indedramedys, ibland stämplade som så kallad ”mumblecore”. Tillsammans med brorsan Jay (som han inte sällan regisserar ihop med) har han utnämnts till mästare av genren. På sistone har vi bland annat kunnat se honom i utmärkta dramakomediserien Togetherness på HBO (sorgligt nog nedlagd efter säsongen som rullar nu).
Så det är intressant att se honom ge sig på någonting som både är klart annorlunda och ändå inte helt olikt det han brukar göra. Creep skulle nämligen enklast kunna klassificeras som en mumblecore-skräckis.

Upplägget är simpelt; den arbetslöse (får man förmoda) filmaren Aaron (spelad av regissören Patrick Brice) svarar på en något annorlunda jobbannons. En klient betalar 1 000 dollar för hans tjänster under en enda dag. Oklart vad det innebär.
Det visar sig vara Josef (Mark Duplass) som anlitat Aaron, och han förklarar att han är dödligt sjuk och därför vill spela in en video till sin ofödde son. Han vill helt enkelt att Aaron följer honom under en dag och filmar resultatet.
Det låter onekligen som lätta pengar, och tycks till en början vara det också. Men Josef är en märklig figur, gränsöverskridande och överdrivet kontaktsökande. Ett obehag växer hos både Aaron och tittaren medan Josef börjar framstå som allt mer bisarr…

Två saker kan med omedelbar verkan fastslås om Creep:
1. Det här är en film där det så uttjatade found footage-formatet fungerar.
2. Mark Duplass är fullkomligt lysande i den här filmen.

duplassAtt genom kamerans lins få följa hur en man som kanske eller kanske inte har alla hästar hemma är faktiskt stundtals riktigt otäckt. Inte heller bryts illusionen ständigt av att en  fotograf egentligen för länge sedan borde kastat ifrån sig kameran. Man är ju annars trött på filmer av den här typen där det tycks mycket viktigare för huvudpersonerna att dokumentera vad som händer än att överleva. Creep går inte i den fällan.

Men den tajta speltiden på drygt 70 minuter hade ändå blivit segdragen om inte Duplass levererat, ty det här är i stort sett en enmanshow från hans sida. Och sin vana trogen väljer han subtila medel när han låter antyda att det kanske är en ren galning vi har att göra med och inte bara en excentriker. Eller är han bara missförstådd ensling? Man får gissa sig igenom speltiden, och sympatierna skiftar flera gånger. Det är riktigt skickligt skådespeleri.

Ett aningens mer raffinerat slut hade jag kanske önskat mig, men i övrigt är det här en rulle som levererar imponerande nervpirr med små, små medel.
Släng ett öga!

/Steffe

Fotnot: Creep finns att se i detta nu på Netflix