Sniglarna anfaller i slemmig b-skräckis

SLUGS (1988)
Regi: Juan Piquer Simón

1975 gjorde Hajen en hel värld vettskrämda för att bada. 1988 gjorde Slugs en betydligt mer begränsad skara människor rädda för att rulla sig nakna i högar med slemmiga mördarsniglar.
Ja, efter mer än tio år fanns inte så många djur kvar att ta till för den med ambitionen att göra en Jaws-kopia, så man fick vända sig till lite mer långsökta zoologiska lösningar när det vankades skräckfilm. Trädgårdssniglar är ju slibbiga och lite motbjudande, så varför inte låta dem sluka människor?
Sagt och gjort, den sköne spanske regissören Juan Piquer Simón (känd inte minst för Pieces (1982)) planterade sin häck i registolen och skred till verket. Resultatet blev en ofattbart korkad, men ack så underhållande, b-rulle.

Filmen inleds med att ett fyllo helt utan förvarning blir uppäten av sniglar – hemma i sin egen soffa! Myndigheterna står handfallna och förstår inte alls vad som är i görningen. Alla utom en kille, vill säga: Hälsoinspektör Mike Brady (Michael Garfield). Han är faktiskt imponerande snabbt lösningen på spåren och försöker varna omgivningen för att det nog kan vara muterade sniglar i farten (”Maybe, just maybe, we’re dealing with a kind of mutant slug here”). Men tror ni han får några ryggdunkningar och gratulationer för det? Ingalunda. Istället får han motta skopor med ovett, samt höra antydningar om att hans mentala hälsa inte är i topptrim. Men skrattar bäst som skrattar sist, och allteftersom omgivningen hamnar i sniglarnas magar visar det sig förstås att Mike haft rätt hela tiden.

Hur gör man för att få en snigelattack att bli otäck då? Regel nummer 1 för Juan Piquer Simón är att det inte finns några regler! Kasta alla krav på logik överbord, och vräk på med så mycket blod som det bara är möjligt! Det är därför som en gubbe som får en snigel i trädgårdshandsken måste hugga av sig handen med yxa, medan hjälten Mike blir biten i fingret och reagerar med ett ”Aj, den jäveln bet mig” och gå vidare med sin dag.
Det är därför som ett rum kan fyllas till bredden med sniglar medan ett ungt par idkar könsumgänge i sängen, varpå den nakna tjejen i stort sett smälter till en blodig massa när hon ramlar ur.
Det är också därför en kille som råkat få en bit av en snigel i sin sallad börjar blöda näsblod ett halvt dygn senare, innan huvudet i stort sett imploderar, också här med en väl tilltagen dos slafs i bild.
Någon brist på uppfinningsrikedom råder sannerligen inte, och effekterna är faktiskt rätt välgjorda.

Skådespelarprestationerna föranleder inte riktigt samma entusiasm. Det är i ärlighetens namn rätt bedrövligt ställt på den fronten, och skådisarna är inte heller hjälpta av den usla dialogen och bitvis halvkass dubbning.
Men vad spelar väl det för roll, när filmen innehåller så mycket härliga dumheter att gotta sig i? Slugs är en helkul rulle! Gör dig själv en tjänst av det mer tvivelaktiga slaget och spana in den i rödaste rappet!

/Steffe

Triss i skräpkarate

Det finns mycket för oss människor att grubbla på här i livet. Vad är meningen med allt? Hur stort är universum?  Finns Gud? Vilken av Martial Law-filmerna är bäst?
Vi tänkte försöka besvara den sista av de där frågorna här på bloggen idag.

martial-law-1991De tre (eller två och en halv egentligen – vi kommer till det) Martial Law-rullarna skyfflades ut direkt på VHS i början av 90-talet och är egentligen mest värda att minnas av en anledning (och knappt det) – Cynthia Rothrock gjorde sin amerikanska filmdebut.
Den sjufaldigt svartbältade kampsportmästarinnan var redan en stjärna i Asien efter att ha sparkat röv i  en hel radda Hong Kong-rullar, men när hon återvände till staterna fick hon nöja sig med att vara sidekick.
Till vem då, frågar sig vän av ordning. Stallone? Willis? Van Damme?
Icke. Istället är det karismavacuumet Chad McQueen (mest känd som en medlem Cobra Kai i Karate Kid) som spelar huvudrollen som Sean Thompson i Martial Law (1990).

Cynthia Rothrock – hon är ju bara bäst.

Cynthia Rothrock – hon är ju bara bäst.

Sean Thompson är en snut som använder kampsport när han rensar upp bland stadens slödder. Tillsammans med sin partner, och flickvän, Bille Blake (Cynthia Rothrock) ser han till att Los Angeles bovar ständigt måste vara på sin vakt för att inte erhålla en rundspark rätt i plytet när de bryter mot lagen. Gott så.
Dessvärre har Sean Thompson en yngre bror, Michael (Andy McCutcheon) som valt en krokigare väg här i livet. Michaels fäbless för den småkriminella livsstilen leder honom rakt i armarna på storbossen Dalton Rhodes (David Carradine! David Carradine!!!!), en skoningslös gangsterledare med kunskap om uråldriga döds-slag som stoppar hjärtat på mottagaren. En snutbrorsa blir alltså underhuggare till stans ondaste skurk – det blir minst sagt rörigt för Sean och Bille. Endast väl tilltagna doser karate kan lösa situationen.

Möjligen uteblir chockeffekten när jag avslöjar att Martial Law inte är någon bra film. Det är riktig lågbudget-action enligt formulär 1A vi snackar om här, med få äss i rockärmen att spela ut. Visst piggnar man till i soffan när Rothrock väl får dänga lite bovar, och David Carradine är alltid kul, även när han – som här – går på autopilot. Problemet är att dessa båda ljusglimtar nyttjas på tok för lite, till förmån för Chad McQueen och hans tråkiga brorsa. Fightingscenerna är i ärlighetens namn inte speciellt spektakulära heller, hur mycket ljudmixarkillen än försöker övertyga oss om det, med varje smocka ljudsatt som en smärre explosion.
Lika bra att raskt rusa vidare till uppföljaren…

martial_law_ii_undercover_1991I Marital Law 2: Undercover (1991) får vi åter möta Sean och Bille. Den uppmärksamme lägger dock snabbt märke till att Chad McQueen fått respass ur filmserien, och att Jeff Wincott övertagit den tvivelaktiga äran att gestalta Sean Thompson. Wincott är klart roligare att titta på än McQueen, men man önskar ändå att regissör Kurt Andersson (också han ny) tagit tillfället i akt och släppt fram Cynthia Rothrock som stjärna. Tyvärr får hon återigen nöja sig med att spela andrafiolen – dessutom stylad som en socialdemokratisk kommunpolitiker. Trist!

Den här gången är det en kollegas mystiska frånfälle som får de båda parhästarna (vars kärleksförhållande tycks vara ett minne blott) att rota runt i den undre världen. Det verkar vara en riktigt slemmig nattklubbsägare (Paul Johansson, rätt kul i sin roll) som ligger bakom – och till sin hjälp har han dessutom delar av den korrupta poliskåren. Återigen ordineras karatespakar som medicin mot buset.

Del 2 i den här undermåliga filmserien är faktiskt ett blygsamt steg i rätt riktning. Slagsmålen är roligare koreograferade, och inte minst Rothrock får chansen att glänsa lite mer. En scen när hon kickar skiten ur ett gäng skitstövlar på en parkering är filmens höjdpunkt.
Annars puttrar det på i ett skapligt tempo, och har man bara placerat förväntningsribban tillräckligt lågt är det svårt att bli riktigt uttråkad.

mission1Inför del 3 i den här filmserien blir det dock lite komplicerat. Cynthia Rothrock hade nämligen tröttnat och tackade nej till ytterligare en vända som Billie, medan Wincott stannade. Lösningen för filmmakarna blev att slopa titeln Martial Law 3 samt att byta namn på huvudkaraktärerna. I Mission of Justice (1992) är det således Kurt Harris (Wincott) och Lynn Steele (Karen Sheperd) vi får möta istället för Sean och Bille.
Rörigt? Skit samma, det är samma visa en gång till.

Den här gången hittar vi ingen mindre än Brigitte Nielsen i skurkrollen! Hon spelar borgmästarkandidaten Rachel Larkin som leder ett medborgargarde som kallar sig Peacekeepers. De patrullerar stadens gator och förhindrar brott, till allmänhetens belåtenhet och polisens missnöje. I bakgrunden finns förstås en ondskefull plan…
Kurt, som sagt upp sig från polisen i vredesmod över den allmänna slappheten, går med i organisationen för att utröna om en väns mystiska dödsfall kan ha något med fredsbevararna att göra. Sen blir det karate, må ni tro.

mission-of-justice-11I Mission of Justice har dumhetsreglagen skruvats upp några snäpp, och det gör underhållningsvärdet desto större. Det bjuds hjärntvättarmaskiner, ninjaritualer och Matthias Hues som jättelik underhuggare. Lajbans!
Frånvaron av Cynthia Rothrock får dock föras upp på minuskontot. Det är ironiskt att hon, som var behållningen i de första två filmerna, inte får vara med i seriens festligaste del.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Martial Law-rullarna blev bättre för varje kapitel – utan att för den skull någonsin vara i närheten av att bli bra.
Vettiga och sansade människor med ett rikt liv och en stimulerande fritid gör bäst i att inte kasta bort en enda sekund på de här filmerna.
Vi som är lite mer förtappade bör å andra sidan naturligtvis se allihopa. Helst i en sittning.

/Steffe

 

Barndomens tv-hjälte gör bort sig i Vietnamdjungeln

wgWHITE GHOST (1988)
Regi: BJ Davies

Ojojoj, kidsen som gillar superhjältar skulle bara veta vilken tur de är som lever just i detta nu, när både biograferna och tv-tablåerna svämmar över med brottsbekämpare i spandex. Annat var det på det tidiga 80-talet – en klart hårdare tid att vara serietidningstokig unge. Förutom några gamla Stålmannen-rullar fanns just inget i filmväg att tillgå. Och på tv, ja där fick man tacka för det lilla man fick. Och det man fick, det var Titta, Han Flyger det. En mix mellan tidstypisk actionserie och komedi om en klantig kille som får tag i en utomjordisk superhjältedräkt.
Det var inte särskilt bra, men eftersom inget annat fanns att tillgå tittade man troget.
Den som behöver en liten minnesuppfräschare kan njuta av vinjetten här:

Varför drar jag upp den här gamla tv-serien, frågar sig vän av ordning. Jo, därför att jag drabbades av en nostalgiattack som nästan slungade mig ur soffan när jag tryckte Rambo-rip offen White Ghost (1988) i spelaren tidigare i dag. Vem hittades i huvudrollen om inte William Katt, mantelbärare i just Titta, Han Flyger.
Barndomsminnena sköljde över mig som ett vattenfall av förträngd, undermålig tv-underhållning och det tog nog bortåt en halvtimme innan jag orkade konstatera att – wow, William Katt är tamejfan helt värdelös. Hur han kunde få axla huvudrollen i en relativt populär tv-serie under FEM långa år (1981-1986 för att vara exakt) är svårt att förstå.
Hur han hamnade i en rulle av White Ghost-kaliber är desto mer lättbegripligt.

Katt spelar Steve Shepard, specialsoldat som rapporterats missing in action i Vietnams djungler 1972. Men istället för att vara död har han strukit omkring i vildmarken i 15 år, och samlat ihop ID-brickor från stupade kamrater. Dessutom har han skaffat sig en inhemsk flickvän (Rosalind Chao), som han dessutom gjort på smällen.
Nu är det alltså tillökning på gång, och Shepard känner att et kan vara dags att bege sig tillbaks till USA, innan de alltjämt ondskefulla vietnamesiska soldaterna får tag på honom och damen.
I staterna mottas nyheten om att Shepard lever och har hälsan med begränsad entusiasm, men efter lite käbbel beslutas att han ändå ska hämtas hem. Ett gäng legsoldater skickas för att genomföra uppdraget. Problemet? Gruppen leds av Shepards gamla ärkefiende, en skitstövel vid namn Walker (Wayne Crawford). Och han har inte en tanke på att ta hem sin nemesis levande. Nu blir det till för Shepard och fajtas med både vietnamesiska och amerikanska soldater.

Och ojojoj, vad det fajtas. Det skjuts något alldeles hejdlöst mycket i den här filmen. 142 personer får sätta livet till, har någon räknat ut. Dessutom är den där Shepard en jävel på att kasta granater, och när så behövs kan han också fladdra iväg en kniv eller leverera ett pungslag.
Underhållningsvärdet för den som törstar efter action av b-modell är onekligen hög. Det är skapligt kompetent filmat det hela, och budgeten har uppenbarligen räckt till en inte helt oansenlig mängd explosioner.

Men William Katt, alltså. Han är inte så värst lajbans att titta på. Han försöker tuffa till sig med skäggstubb och förvridna hårdinggrimaser, men det vill sig inte. Det blir pannkaka av allting, och det är inte utan en viss sorg i i magtrakten jag rapporterar att White Ghost troligen varit en ÄNNU festligare film med någon annan i huvudrollen. Typ Lorenzo Lamas.

/Steffe

Skum rymdfar i skruvad monstermacka

xtro_onesheetXTRO (1982)
Regi: Harry Bromley Davenport

Vad fasen ska man säga? Hur ska man kunna beskriva en film som Xtro (1982)? Finns över huvud taget ord som på en rättvist sätt kan återge den här rullen i ens närheten av sin märkliga glans?
Jag tror inte det. Men lik förbannat måste jag ju försöka få ur mig några rader om den. För när Xtro väl är sedd ligger den liksom och guppar runt i själen, och skickar då och då subtila små påminnelser om att den faktiskt finns på riktigt och har beskådats. För hade jag inte ett alldeles eget exemplar av filmen i min hylla är risken stor att jag förkastat erinringen av den som en feberdröm, någonting hjärnans mer underanvända delar kokat och falskeligen kletat fast i minnesbalken.

Xtro inleds med en scen där en far och hans son leker i en trädgård. Plötsligt kommer ett ljussken från skyn, en mystisk vind tar vid och tiden tycks frysa till is. Pappan försvinner – kidnappad av det starka ljuset (allt detta under filmens första två minuter).

Tre år senare lever pojken, som heter Tony, med sin mamma, hennes nya sliskiga snubbe och en fransk au pair-flicka (blivande Bondbruden Mariam d’Abo (!), här mest med för att visa brösten och så småningom förpuppas). Men så en dag dyker pappan, som heter Sam, upp igen, utan att kunna förklara för omgivningen var han egentligen hållit hus och hur han kommit tillbaka (publiken vet dock: han har återvänt efter att en slemmig rymdvarelse oralt befruktat en kvinna som sedan fött ut hans vuxna kropp).

När sonen kommer på sin far med att glufsa i sig husdjursormens ägg anar han oråd. Pappan berättar då att han är en rymdis, och att grabben ska få följa med till en främmande värld. Sedan tar han några rejäla slurkar av pojkens blod.
Interaktionen med rymd-pappa ger Tony oanade krafter. Inte minst kan han få sina leksaker att bli levande – vilket bland annat manifesteras genom att en clown-docka förvandlas till dvärg och att leksakssoldater blir mänskliga (och fulllvuxna) och tar grannkärringen av daga.
Och sedan blir filmen konstig på riktigt…

Det är inte så lätt att förklara handlingen i Xtro, som ni märker. Och det är egentligen inte sådär superviktigt heller. Ty det är den märkliga atmosfären i den här filmen som gör den så minnesvärd. Känslan man får är den av en bisarr mix av en billig Alien-kopia och barn-tv från 70-talet. Det känns lite som om fan själv sniffat en massa lim och fått för sig att regissera ett avsnitt av Pojken med Guldbyxorna. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en annan film som påminner ens vagt om den skruvade stämningen i Xtro.

Vän av ordning vill ju nu dock förstås ha svar på två frågor: 1. Är filmen bra? och 2. Bör man se den?
På den första frågan svarar jag pass. På den andra: ja, tveklöst!

Känn bara på trailern till härligheten:

/Steffe

 

Seagal bränner pajer, bomber och granater.

undersiegeSteven Seagal är en favorit hos undertecknad. Det är något med det där zen-aktiga, slagfärdiga mixandet av yogaposer och rundkickar som gör att jag bara smälter. I rättmätigt hyllade Under Belägring (1992) lagar han dessutom väldigt god mat.stefanfiskmas2

Storyn om Ryback (Seagal) är lika känd som berättelsen om Jesusbarnet. Hur han varit en Navy SEAL-soldat, den bästa av dem alla, men som på grund av vissa svårigheter med auktoriteter lagt soldateriet på hyllan och i stället hamnat under däck på ett stridsfartyg, som den självklare köksmästaren han är.

Men personer vill stå i hans väg och bränna vid hans pajer. En av dessa är Strannix spelad av Tommy Lee Jones. En färgstark karaktär, också han en före detta elitsoldat/avhoppad CIA-agent men som blev snäppet knäppare än Seagal och många gånger snyggare! Utklädd till rockstar smugglas han och en massa andra busar ombord på skeppet av Krill (alltid lika skrämmande Gary Busey) under förevändning att de ska fira kaptenen på hans födelsedag. Men planen är att utnyttja skeppets mastodontvapen för att ställa till med ett riktigt helsike.

tommyleejones2

krillerikaMen. Erika Eleniak, frågar du dig då. Visst är väl Baywatch-Erika med i Under Belägring?
Det är hon, mycket riktigt (på bilden tillsammans med Krill)! På sant grabbmanér är hon castad som Miss July, Jordan Tate, och är där för att hoppa upp ur en tårta och plocka av sig kläderna. Det är oklart varför, eftersom hela kalaset enbart är en fasad för att kunna smuggla terrorister ombord på skeppet. Jag kan endast spekulera i om det handlar om att det är viktigt i en actionrulle att ett par nakna kvinnobröst syns eller om det ligger en djupare mening med hennes medverkan. Klart är i alla fall att det inte finns utrymme för kvinnliga soldater på skeppet Missouri. Därmed basta!

Tillsammans är detta en helt fantastisk pang-pang-rulle, med oförglömliga scener som flera gånger går ut på att Ryback slaktar terrorister med hjälp av automatvapen, knivar, sina bara händer, samtidigt som han pratar med högste militärledningen i telefon. Och kan ni tänka er? Den visas i afton, med starttid 22.00, så det är bara att bänka sig framför kanal 12. Om du inte är övertygad rekommenderar jag dig en titt på den här oerhört lockande trailern.

Vill även tipsa om den här guldvinnande Tumblr-bloggen som gett rörande bakgrundshistorier till samtliga dödade i filmen. Heder till denna insats:

http://andthemannexttoyou.tumblr.com/

Heder.

/Stina

PS. En stor del av castingen, förutom Seagal, återförenades ett år senare av regissör Andrew Davis för att filma Jagad. Lite bättre, lite mindre underhållande. Läs Steffes inlägg om den rullen här

C-slasher som värmer hjärtat en smula

THE MUTILATOR (1985)mutilator_poster_01
Regi: Buddy Cooper

Trycker man en film som döpts till The Mutilator i spelaren, lutar sig tillbaka och väntar sig ett finstämt drama har man begått ett misstag. Hoppas man på en skräckis i den mer kvalitativa skolan har man också gått bet. Sprättar man upp en folköl, trycker käften full med chips och tänker att man nu ska få bevittna en slasher i C-skolan från det glada 80-talet har man däremot hittat helt rätt.
För även om man tycker Jason och Freddy är två rätt festliga typer krävs ytterligare ett snäpp dedikation till subgenren för att känna att The Mutilator är värd att offra en kväll på. Vi tilldelas ju som bekant bara ett begränsat antal dagar här på jorden, och om du inte ÄLSKAR billiga slashers föreslår jag att du gör något annat med de 90 minuter som den här filmen kräver att du investerar. Läs. Sov. Sjung. Vad som helst, men gillar du inte den här typen av film kommer inte The Mutilator få dig att ändra åsikt.

Är du däremot som undertecknad, och känner att det är viktigt att ha sett så många taskiga rysare som möjligt innan det är dags att kasta in handduken för gott finns förstås ingen anledning att tveka. Ty trots alla sina brister besitter den här filmen en svårgreppbar charm som troligen kräver en viss kärlek till skräpskräck för att kunna uppfattas.

I filmens härligt korkade prolog sitter en liten kille och rengör sin pappas gevär, uppenbarligen som en form av födelsedagsgåva. Oturligt nog bränns bössan av och dödar modern, som står och bakar tårta i köket. När pappan kommer hem blir han, som man kan förstå, inte glad. Ungen får sig en kraftig reprimand, och när fadern försöker bjuda sin döda fru på en skvätt whisky anar man att den mentala hälsan fått sig en törn av vad han just bevittnat.

Så hoppar vi framåt i tiden och vips är den lille killen en collegestudent, som tillsammans med sina vänner saknar en plan för höstlovet. Ett plötsligt telefonsamtal från pappan, som inte hört av sig på åratal, ändrar på den saken. Kompisgänget ombeds nämligen fixa i ordning farsans fiskestuga inför vintern, och ungdomarna ser förstås omedelbart en möjlighet till ölhinkande och sex.

Sagt och gjort, studenterna ger sig av till stugan och börjar snabbt ägna sig åt vilda nöjen som monopolspelande och kurragömma, så som kids brukar roa sig, ni vet. Men knappt har de hunnit haspla ur sig sitt sjuttioelfte usla sexskämt förrän någon börjar ta dem av daga…
Eller någon och någon, förresten – det är farsan som är i farten. Den här filmen gör inte ens ett försök till att göra ett mysterium av mördarens identitet.

muti

Ungdomsgäng som kommer få trubbel.

The Mutilator är en film gjord med kaffepengar även i slashermått mätt (86 000 dollar för att vara exakt), men desto mer engagemang. Kanske är det därför man hela tiden har roligt när man tittar på den, trots att allting håller såpass låg kvalité. Manuset? Urdumt. Regin? Undermålig. Skådespeleriet? Öken.
Det finns egentligen bara en förmildrande omständighet, som också bidragit till filmens kultstatus, och det är effekterna. De håller förvånansvärt hög klass för en film av det här slaget, och morden är slafsiga även jämfört med 80-talsslashers med betydligt högre prislapp.

Filmen visades på amerikanska grindhouse-biografer, men censurproblem gjorde att den inte fick någon chans att bli en av de billigt producerade tonårsskräckisarna som täljde guld med smörkniv under slasherepoken (den var i ärlighetens namn lite sen till partyt också). Utanför de mest dedikerade kretsarna föll den snabbt i glömska. Faktum är att det inte ens funnits något redigt dvd-släpp av filmen att tillgå.

Men nu har den brittiska kultfilmsetiketten Arrow Video släppt en fullkomligt underbar utgåva av The Mutilator på blu ray. Inte nog med att filmen restaurerats och ser bättre ut än den troligen har någon rätt till, dessutom har man verkligen gått till botten med filmens tillkommande.
En långfilmslång dokumentär om inspelningen, där de flesta medverkande är representerade, berättar en smått rörande historia om hur regissör Buddy Cooper förverkligade sin dröm, uppbackad av släkt, vänner och i stort sett hela den lilla stad i North Carolina där filmen skapades. Alla inblandade, inklusive det fåtal som haft en fortsatt karriär inom branschen, beskriver inspelningen som något av det bästa och roligaste de gjort i hela sina liv.

Och det är nog  just det som sipprar igenom och kompenserar allt det där som egentligen är rätt uselt med The Mutilator. Även en c-skräckis vinner på att ha ett hjärta bultande längst därinne.

/Steffe

Dolph dunkar utomjording

darkangelDARK ANGEL (1990)
Regi: Craig R Baxley

Ojojoj, Dolph Lundgren visste hur man gjorde sig impopulär i Sverige under det sena 80-talet. Först har han mage att dyka upp i svensk tv och välja att prata engelska (irriterande nog verkar inte klippet finnas på Youtube) efter succén med Rocky 4. Sedan följer han upp det med filmen Red Scorpion, vars inspelning kritiserades för att bryta embargot mot Sydafrika, samt två actionrökare som blev totalförbjudna för den ack så känsliga svenska publiken (The Punisher och Dark Angel). Det var till att stöta sig ordentligt med Jante för den nytända svenska actionstjärnan.

Men skrattar bäst som skrattar sist, filmcensuren är numera avskaffad medan Dolph Lundgrens karriär puttrar på alldeles utmärkt. Och när det gäller Dark Angel blev den svenska biopubliken snuvad på en riktigt skön b-actionrulle. En av Dolphs bättre, faktiskt.

Big D spelar Houstonsnuten Jack Caine – en man som gillar att gå sin egen väg och ger blanka fan i vad hans överordnade tycker.  Den frifräsar-attityden resulterar i att hans partner i inledningen av filmen får sätta livet till i ett knarktillslag som går fel. När en måttligt sörjande Dolph undersöker förödelsen på brottsplatsen han indirekt är orsak till anar han att något mer än en vanlig gangsterskjutning ägt rum. Att flera av liken uppvisar extremt precisa skärskador i halsen skulle faktiskt kunna peka på… en knarkdealande utomjording som skjuter cd-skivor!

Det tar förvisso ett bra tag för Dolphan att komma till den insikten. Först paras han ihop med en extrem paragrafryttare till FBI-agent (Brian Benben) som kräver att allt görs ”by the book”. Det blir förstås ett partnerskap som skaver, med en del festliga replikskiften som följd. Långsamt nystar den omaka duon upp fallet, och de får hjälp av en hel del slumpmässiga händelser som skickar in dem på rätt spår.
Parallellt med buddy cop-tråden får vi så följa den utomjordiska besökaren, som är förvånande lik en reslig människa med vita kontaktlinser (Matthias Hues). Han vandrar omkring till synes planlöst, tills han hittar någon ensam stackars jordbo som han kan döda och suga kroppsvätskor ur (förmodligen var det de scenerna som fick Statens Biografbyrå att heroiskt skydda svenska folket från filmen).
Till slut korsas dock vägarna för snutarna och fattigmans-Terminatorn från rymden, och resultatet blir en final av festligare modell!

I-Come-in-Peace-560x300Som jag redan låtit antyda är jag  svag för Dark Angel. Det är en lagom genomkorkad b-mix av sci fi och snutrulle som bjuder på schyssta actionscener och såväl frivillig som ofrivillig humor. Dolph och hans regelkåte parhäst är måhända inga Murtaugh och Riggs, men för en rulle på den här nivån sköter de gnabbandet klart godkänt. Addera att manuset faktiskt innehåller en del genuint dumroliga oneliners och replikskiften (”Fuck you, spaceman!”) samt att ett par färgstarka bifigurer (Dolphans koffeinskakige forskarkamrat) och det står klart att det är en helskön rulle, det här.

Dolph Lundgren – DDR-Sverige: 1-0.

/Steffe

 

 

Man med tufft gevär vs. bonnläppar

blastfighterBLASTFIGHTER (1984)
Regi: Lamberto Bava

Italienska Rambo-kopior från 80-talets mitt går det 13 på dussinet. Men då är det oftast den andra filmen, där Stallones anti-hjälte gick från trasig men dödlig Vietnamveteran till inoljad krigsmaskin, som utgör mall. Mer sällsynt är att den överlägsna första Rambo-mackan First Blood (1981) får agera influens, men Lamberto Bavas Blastfighter utgör ett förtjusande undantag från den regeln.

Här får vi möta den före detta polisen ”Tiger” Sharp. (Michael Sopkiw). Precis som det osubtila namnet antyder är det en hårding vi har att göra med, och han är dessutom precis släppt ur finkan för att ha tagit lagen i egna händer mot en hänsynslös mördare.
Efter voltan på kåken möts han av en vän som ger honom VÄRLDENS HÅRDASTE GEVÄR i gåva. Med en kapacitet för såväl kraftfull automateld som granatbeskjutning och en massa annat lull-lull vore vapnet perfekt för att ta hämnd på det korrupta rättssystem som satt ”Tiger” bakom lås och bom.
Men icke. ”Tiger” är trött på allt våld, och istället för att gå loss med sitt nya muskedunder återvänder han till den småstad där han växte upp, i ett försök att leva ett liv i stillhet. VÄRLDEN HÅRDASTE GEVÄR gömmer han undan. Det ska aldrig brukas, tänker han för sig själv.

Nå, bonnläpparna i hålan gör dock sitt för att sätta fart på kliandet i avtryckarfingret på ”Tiger”. Det visar sig nämligen att det pågår sadistisk tjuvjakt i skogarna runt stugan där vår hjälte satt ner bopålarna. Det tänker inte ”Tiger” tåla, och när han levererar några knogmackor som straff för djurplågeriet skaffar han sig snabbt ett icke oansenligt gäng korkade men blodtörstiga fiender bland de lokala rednecksen.

För att göra situationen riktigt bökig dyker dessutom en tonårig dotter upp. Det är ett barn som ”Tiger” helt tycks ha glömt att han hade, trots att hon var åtta år då han åkte i finkan, och deras relation är frostig till en början. Ömsom tinar de dock upp inför varandra, men då är pöbeln redan ute efter blod. Kommer ”Tiger” kunna reda ut situationen? Och ännu viktigare, kommer han använda VÄRLDEN HÅRDASTE GEVÄR när han gör det? Spoiler: Ja, det kommer han.

600px-Blastfighter-SPAS12-8Om man tar en del  First Blood och en del Deliverance (1972) och blandar ihop dem, för att sedan sila hela klabbet genom ett italienskt skitfilmsfilter, ja då får man ett rejält glas välsmakanade Blastfighter. Filmen blandar och ger, ofrivillig komik och genuint lyckade scener samsas under den transportsträckebefirade speltiden. Det händer någonting lajbans mest hela tiden.
Lamberto Bava är måhända inte en regissör på pappa Marios nivå, men det är ingen klåpare som sitter i registolen. Både scenografi och foto håller hög klass. Manuset är ostigt, som sig bör, men ändå stabilt. Och när väl VÄRLDENS HÅRDASTE GEVÄR åker fram så gör det det med besked!

Så sluta larva runt, ta och släng på Blastfighter. Och gör det nu.

/Steffe

Fotnot: Värt att notera är att ”banjo-killen” från Deliverence (Billy Redden) skymtar förbi som hastigast, för att understryka var Blastfighter hämtat sin inspiration ifrån.

Platt fall i pyramiden

pyramidTHE PYRAMID (2014)
Regi: Grégory Levasseur

Det har kommit en hel del coola nyheter från det gamla Egypten på sistone. Har drottning Nefertitis hemliga gravkammare hittats? Är Cheops pyramid full av hemliga rum, som utforskningen med värmekameror antyder?
Det är frågeställningar som sätter fantasin i rusning. Kanske kan det också vara så att entusiasmen kring upptäckterna lockar den svagsinte att, likt undertecknad, spana in The Pyramid (2012).
Jag är här för att bestämt avråda från att låta Egyptenfebern gå så långt. Jag har själv varit där, och det var ingen rolig resa, må ni tro.

Filmen, som till större delen är found footage, följer ett gäng uselt spelade arkeologer som beslutar sig för att undersöka en ny mystisk pyramid, trots att teamet egentligen beordrats att lämna platsen. Väl inne i schabraket rasar golvet under deras fötter, och de är fast i den uråldriga stenkonstruktionen – som visar sig vara full av fällor. Dessutom har någon form av monster vaknat och gett sig fanken på att ha ihjäl inkräktarna. Som publik är det svårt att inte känna viss sympati för det uppsåtet.

Jag är oftast en monsterfilmsapologet, och jag kan svälja det mesta när det kommer till b-rullar med övernaturliga demoner, spöken och muterade jättedjur så länge de är skapade med gott humör och lite hjärta. Det som provocerar mig så med The Pyramid är att det är en film gjord för helt andra summor än de flesta, mycket roligare, filmerna på liknande tema som gjorts de senaste tio åren.
6,5 miljoner dollar har regissör Grégory Levasseur haft att leka med. Det är förstås rena kaffepengar när det kommer till bombastiska Hollywoodproduktioner, men för en found footage-skräckis handlar det om flera förmögenheter. I en tid när de flesta genreregissörer har svårt att få ihop 100 000 dollar till sina filmer önskar man att Levasseur tagit tillfället i akt och gjort något riktigt minnesvärt med så mycket stålar i ryggen.
Upplägget är det ju inget fel på heller, ryserier i urgamla egyptiska katakomber ska man väl egentligen inte kunna misslyckas med?

Jodå, Levasseur kan. Och han misslyckas med råge. Skådisarna han har samlat ihop är så genomusla att det blir plågsamt från första filmrutan, trovärdigheten är lika med noll. Inte blir det bättre av att de så kallade arkeologerna rotar runt i pyramiden som om de vore skrotsamlare. Har man sett ens en minut dokumentärt material från utgrävningar i Egypten framstår det hela som oerhört löjeväckande.
Dessutom är karaktärerna helt ointressanta, en far/dotterdynamik som pliktskyldigt skrivits in i manus leder precis ingenstans. Ingen rollfigur känns sympatisk. Någon som helst anledning att hoppas på att inte hela gänget ska stryka med levereras ingalunda.
Effekterna stinker. Scenografin, som väl rimligen slukat det mesta av de där miljonerna, görs det just ingenting med. Det är fult. Det är tråkigt. Det är helt enkelt ett stort jävla magplask alltihopa.
Känslan är att Levasseur och hans klåpiga medarbetare inte ens orkat försöka. Resultatet av den slappheten blir förstås att det i framtiden blir ännu svårare för folk med talang att få göra skräckfilm. Fy farao!

Nä, ta mitt råd och skit i att se The Pyramid. Den är helt enkelt inte värd din uppmärksamhet.

/Steffe

 

Hundskall och rundsparkar mot nynazister

TOP DOG (1995)
Regi: Aaron Norris

TopdogposterMånga släktingar till kändisar  väljer att byta efternamn när de söker lyckan i Hollywood. De vill lyckas på egna meriter, och inte kunna anklagas för att ha åkt snålskjuts på någon annans framgång.
Denna hedervärda aversion mot nepotism delas ingalunda av Aaron Norris. Av de nio filmer han regisserat har nämligen brorsan Chuck huvudrollen i sju (de andra två är en independentfilm ingen i hela världen har sett samt en actionmacka med Michael Dudikoff). Det är svårt att tro att Aaron hade haft en karriär över huvud taget med ett annat efternamn, och gudarna ska veta att Top Dog (1995) inte gör särskilt mycket för att tysta tvivlarna.

Här har det sena 80-talets kortlivade trend med ”en polis och hans hund”-filmer som Turner and Hooch (1989) och En snut på Hugget (också 1989) fått stå modell, när Chuck Norris, i rollen som detektiv Jake Wilder, av oklar anledning paras ihop med en fyrbent partner för att lösa mordet på en kollega. Det visar sig snart att det är en vit makt-grupp som ligger bakom, och nynazisterna måste nedkämpas med hjälp av karatesparkar och hundskall.

Top Dog är tänkt att vara en lättsam rulle, huvudsakligen riktad till en yngre publik. Det är faktiskt inte utan underhållningsvärde att se Chuck Norris försöka visa en lite roligare sida av sig själv. Karln besitter ju förvisso komisk tajming som ett utmätningsbesked från Kronofogden, men det är lite rörande att han ändå försöker. Lägg till lite (usel) slapstickhumor och det här hade kunnat vara en dålig, men harmlös och lite fartfylld barnfilm.
Den ambitionen rimmar dock rätt illa med att bad guysen består av en grupp fanatiska rasister som håller långa, hatfyllda tal om etnisk rensning på judar och svarta. De bekämpas också med ett våld som rätt få föräldrar skulle vilja att deras barn tvingades bevittna för när en rulle om en gullig vovve trycks i spelaren.
Aaron Norris har helt enkelt ingen aning om vad det är för en film han utan framgång försöker göra.

kinopoisk.ru

Manuset, som känns minst sagt skissartat, bjuder ändå på en hel del dumheter att hångarva åt. Som att Jakes mamma måste påminna honom om att Hitlers födelsedag är i antågande för att polletten ska trilla ner och bovarnas plan plötsligt avslöjas för honom. Eller att Chuck Norris plötsligt, och utan förvarning, vräker i sig en banan.

Jycken då, hur rolig är den att titta på? Tja, som hundar är mest: lurvig och söt – men den som håller andan efter spektakulära hundtrix kommer snart svimma av syrebrist. Visst, det puttas nån grej här och hoppas över nån grej där, men inga konster som får ögonbrynen att ens antyda en höjning levereras.
Tur du att Chuck Norris sparkar loss rätt friskt i filmen. Både en dubbel- och en trippelrundpallare hinns med innan eftertexterna rullar.
Mycket roligare än så blir det inte.
/Steffe