Triss i skräpkarate

Det finns mycket för oss människor att grubbla på här i livet. Vad är meningen med allt? Hur stort är universum?  Finns Gud? Vilken av Martial Law-filmerna är bäst?
Vi tänkte försöka besvara den sista av de där frågorna här på bloggen idag.

martial-law-1991De tre (eller två och en halv egentligen – vi kommer till det) Martial Law-rullarna skyfflades ut direkt på VHS i början av 90-talet och är egentligen mest värda att minnas av en anledning (och knappt det) – Cynthia Rothrock gjorde sin amerikanska filmdebut.
Den sjufaldigt svartbältade kampsportmästarinnan var redan en stjärna i Asien efter att ha sparkat röv i  en hel radda Hong Kong-rullar, men när hon återvände till staterna fick hon nöja sig med att vara sidekick.
Till vem då, frågar sig vän av ordning. Stallone? Willis? Van Damme?
Icke. Istället är det karismavacuumet Chad McQueen (mest känd som en medlem Cobra Kai i Karate Kid) som spelar huvudrollen som Sean Thompson i Martial Law (1990).

Cynthia Rothrock – hon är ju bara bäst.

Cynthia Rothrock – hon är ju bara bäst.

Sean Thompson är en snut som använder kampsport när han rensar upp bland stadens slödder. Tillsammans med sin partner, och flickvän, Bille Blake (Cynthia Rothrock) ser han till att Los Angeles bovar ständigt måste vara på sin vakt för att inte erhålla en rundspark rätt i plytet när de bryter mot lagen. Gott så.
Dessvärre har Sean Thompson en yngre bror, Michael (Andy McCutcheon) som valt en krokigare väg här i livet. Michaels fäbless för den småkriminella livsstilen leder honom rakt i armarna på storbossen Dalton Rhodes (David Carradine! David Carradine!!!!), en skoningslös gangsterledare med kunskap om uråldriga döds-slag som stoppar hjärtat på mottagaren. En snutbrorsa blir alltså underhuggare till stans ondaste skurk – det blir minst sagt rörigt för Sean och Bille. Endast väl tilltagna doser karate kan lösa situationen.

Möjligen uteblir chockeffekten när jag avslöjar att Martial Law inte är någon bra film. Det är riktig lågbudget-action enligt formulär 1A vi snackar om här, med få äss i rockärmen att spela ut. Visst piggnar man till i soffan när Rothrock väl får dänga lite bovar, och David Carradine är alltid kul, även när han – som här – går på autopilot. Problemet är att dessa båda ljusglimtar nyttjas på tok för lite, till förmån för Chad McQueen och hans tråkiga brorsa. Fightingscenerna är i ärlighetens namn inte speciellt spektakulära heller, hur mycket ljudmixarkillen än försöker övertyga oss om det, med varje smocka ljudsatt som en smärre explosion.
Lika bra att raskt rusa vidare till uppföljaren…

martial_law_ii_undercover_1991I Marital Law 2: Undercover (1991) får vi åter möta Sean och Bille. Den uppmärksamme lägger dock snabbt märke till att Chad McQueen fått respass ur filmserien, och att Jeff Wincott övertagit den tvivelaktiga äran att gestalta Sean Thompson. Wincott är klart roligare att titta på än McQueen, men man önskar ändå att regissör Kurt Andersson (också han ny) tagit tillfället i akt och släppt fram Cynthia Rothrock som stjärna. Tyvärr får hon återigen nöja sig med att spela andrafiolen – dessutom stylad som en socialdemokratisk kommunpolitiker. Trist!

Den här gången är det en kollegas mystiska frånfälle som får de båda parhästarna (vars kärleksförhållande tycks vara ett minne blott) att rota runt i den undre världen. Det verkar vara en riktigt slemmig nattklubbsägare (Paul Johansson, rätt kul i sin roll) som ligger bakom – och till sin hjälp har han dessutom delar av den korrupta poliskåren. Återigen ordineras karatespakar som medicin mot buset.

Del 2 i den här undermåliga filmserien är faktiskt ett blygsamt steg i rätt riktning. Slagsmålen är roligare koreograferade, och inte minst Rothrock får chansen att glänsa lite mer. En scen när hon kickar skiten ur ett gäng skitstövlar på en parkering är filmens höjdpunkt.
Annars puttrar det på i ett skapligt tempo, och har man bara placerat förväntningsribban tillräckligt lågt är det svårt att bli riktigt uttråkad.

mission1Inför del 3 i den här filmserien blir det dock lite komplicerat. Cynthia Rothrock hade nämligen tröttnat och tackade nej till ytterligare en vända som Billie, medan Wincott stannade. Lösningen för filmmakarna blev att slopa titeln Martial Law 3 samt att byta namn på huvudkaraktärerna. I Mission of Justice (1992) är det således Kurt Harris (Wincott) och Lynn Steele (Karen Sheperd) vi får möta istället för Sean och Bille.
Rörigt? Skit samma, det är samma visa en gång till.

Den här gången hittar vi ingen mindre än Brigitte Nielsen i skurkrollen! Hon spelar borgmästarkandidaten Rachel Larkin som leder ett medborgargarde som kallar sig Peacekeepers. De patrullerar stadens gator och förhindrar brott, till allmänhetens belåtenhet och polisens missnöje. I bakgrunden finns förstås en ondskefull plan…
Kurt, som sagt upp sig från polisen i vredesmod över den allmänna slappheten, går med i organisationen för att utröna om en väns mystiska dödsfall kan ha något med fredsbevararna att göra. Sen blir det karate, må ni tro.

mission-of-justice-11I Mission of Justice har dumhetsreglagen skruvats upp några snäpp, och det gör underhållningsvärdet desto större. Det bjuds hjärntvättarmaskiner, ninjaritualer och Matthias Hues som jättelik underhuggare. Lajbans!
Frånvaron av Cynthia Rothrock får dock föras upp på minuskontot. Det är ironiskt att hon, som var behållningen i de första två filmerna, inte får vara med i seriens festligaste del.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Martial Law-rullarna blev bättre för varje kapitel – utan att för den skull någonsin vara i närheten av att bli bra.
Vettiga och sansade människor med ett rikt liv och en stimulerande fritid gör bäst i att inte kasta bort en enda sekund på de här filmerna.
Vi som är lite mer förtappade bör å andra sidan naturligtvis se allihopa. Helst i en sittning.

/Steffe

 

Barndomens tv-hjälte gör bort sig i Vietnamdjungeln

wgWHITE GHOST (1988)
Regi: BJ Davies

Ojojoj, kidsen som gillar superhjältar skulle bara veta vilken tur de är som lever just i detta nu, när både biograferna och tv-tablåerna svämmar över med brottsbekämpare i spandex. Annat var det på det tidiga 80-talet – en klart hårdare tid att vara serietidningstokig unge. Förutom några gamla Stålmannen-rullar fanns just inget i filmväg att tillgå. Och på tv, ja där fick man tacka för det lilla man fick. Och det man fick, det var Titta, Han Flyger det. En mix mellan tidstypisk actionserie och komedi om en klantig kille som får tag i en utomjordisk superhjältedräkt.
Det var inte särskilt bra, men eftersom inget annat fanns att tillgå tittade man troget.
Den som behöver en liten minnesuppfräschare kan njuta av vinjetten här:

Varför drar jag upp den här gamla tv-serien, frågar sig vän av ordning. Jo, därför att jag drabbades av en nostalgiattack som nästan slungade mig ur soffan när jag tryckte Rambo-rip offen White Ghost (1988) i spelaren tidigare i dag. Vem hittades i huvudrollen om inte William Katt, mantelbärare i just Titta, Han Flyger.
Barndomsminnena sköljde över mig som ett vattenfall av förträngd, undermålig tv-underhållning och det tog nog bortåt en halvtimme innan jag orkade konstatera att – wow, William Katt är tamejfan helt värdelös. Hur han kunde få axla huvudrollen i en relativt populär tv-serie under FEM långa år (1981-1986 för att vara exakt) är svårt att förstå.
Hur han hamnade i en rulle av White Ghost-kaliber är desto mer lättbegripligt.

Katt spelar Steve Shepard, specialsoldat som rapporterats missing in action i Vietnams djungler 1972. Men istället för att vara död har han strukit omkring i vildmarken i 15 år, och samlat ihop ID-brickor från stupade kamrater. Dessutom har han skaffat sig en inhemsk flickvän (Rosalind Chao), som han dessutom gjort på smällen.
Nu är det alltså tillökning på gång, och Shepard känner att et kan vara dags att bege sig tillbaks till USA, innan de alltjämt ondskefulla vietnamesiska soldaterna får tag på honom och damen.
I staterna mottas nyheten om att Shepard lever och har hälsan med begränsad entusiasm, men efter lite käbbel beslutas att han ändå ska hämtas hem. Ett gäng legsoldater skickas för att genomföra uppdraget. Problemet? Gruppen leds av Shepards gamla ärkefiende, en skitstövel vid namn Walker (Wayne Crawford). Och han har inte en tanke på att ta hem sin nemesis levande. Nu blir det till för Shepard och fajtas med både vietnamesiska och amerikanska soldater.

Och ojojoj, vad det fajtas. Det skjuts något alldeles hejdlöst mycket i den här filmen. 142 personer får sätta livet till, har någon räknat ut. Dessutom är den där Shepard en jävel på att kasta granater, och när så behövs kan han också fladdra iväg en kniv eller leverera ett pungslag.
Underhållningsvärdet för den som törstar efter action av b-modell är onekligen hög. Det är skapligt kompetent filmat det hela, och budgeten har uppenbarligen räckt till en inte helt oansenlig mängd explosioner.

Men William Katt, alltså. Han är inte så värst lajbans att titta på. Han försöker tuffa till sig med skäggstubb och förvridna hårdinggrimaser, men det vill sig inte. Det blir pannkaka av allting, och det är inte utan en viss sorg i i magtrakten jag rapporterar att White Ghost troligen varit en ÄNNU festligare film med någon annan i huvudrollen. Typ Lorenzo Lamas.

/Steffe

Hundskall och rundsparkar mot nynazister

TOP DOG (1995)
Regi: Aaron Norris

TopdogposterMånga släktingar till kändisar  väljer att byta efternamn när de söker lyckan i Hollywood. De vill lyckas på egna meriter, och inte kunna anklagas för att ha åkt snålskjuts på någon annans framgång.
Denna hedervärda aversion mot nepotism delas ingalunda av Aaron Norris. Av de nio filmer han regisserat har nämligen brorsan Chuck huvudrollen i sju (de andra två är en independentfilm ingen i hela världen har sett samt en actionmacka med Michael Dudikoff). Det är svårt att tro att Aaron hade haft en karriär över huvud taget med ett annat efternamn, och gudarna ska veta att Top Dog (1995) inte gör särskilt mycket för att tysta tvivlarna.

Här har det sena 80-talets kortlivade trend med ”en polis och hans hund”-filmer som Turner and Hooch (1989) och En snut på Hugget (också 1989) fått stå modell, när Chuck Norris, i rollen som detektiv Jake Wilder, av oklar anledning paras ihop med en fyrbent partner för att lösa mordet på en kollega. Det visar sig snart att det är en vit makt-grupp som ligger bakom, och nynazisterna måste nedkämpas med hjälp av karatesparkar och hundskall.

Top Dog är tänkt att vara en lättsam rulle, huvudsakligen riktad till en yngre publik. Det är faktiskt inte utan underhållningsvärde att se Chuck Norris försöka visa en lite roligare sida av sig själv. Karln besitter ju förvisso komisk tajming som ett utmätningsbesked från Kronofogden, men det är lite rörande att han ändå försöker. Lägg till lite (usel) slapstickhumor och det här hade kunnat vara en dålig, men harmlös och lite fartfylld barnfilm.
Den ambitionen rimmar dock rätt illa med att bad guysen består av en grupp fanatiska rasister som håller långa, hatfyllda tal om etnisk rensning på judar och svarta. De bekämpas också med ett våld som rätt få föräldrar skulle vilja att deras barn tvingades bevittna för när en rulle om en gullig vovve trycks i spelaren.
Aaron Norris har helt enkelt ingen aning om vad det är för en film han utan framgång försöker göra.

kinopoisk.ru

Manuset, som känns minst sagt skissartat, bjuder ändå på en hel del dumheter att hångarva åt. Som att Jakes mamma måste påminna honom om att Hitlers födelsedag är i antågande för att polletten ska trilla ner och bovarnas plan plötsligt avslöjas för honom. Eller att Chuck Norris plötsligt, och utan förvarning, vräker i sig en banan.

Jycken då, hur rolig är den att titta på? Tja, som hundar är mest: lurvig och söt – men den som håller andan efter spektakulära hundtrix kommer snart svimma av syrebrist. Visst, det puttas nån grej här och hoppas över nån grej där, men inga konster som får ögonbrynen att ens antyda en höjning levereras.
Tur du att Chuck Norris sparkar loss rätt friskt i filmen. Både en dubbel- och en trippelrundpallare hinns med innan eftertexterna rullar.
Mycket roligare än så blir det inte.
/Steffe

Lou Diamond Phillips vs Lucifer

vhs_3438PENTAGRAMMORDEN (1990)
Regi: Robert Resnikoff

Ungefär en gång i kvartalet brukar jag höja näven i skyn och förbanna mig själv för att jag inte kan sansa mig så det gäller tillgången på filmkanaler i digitalboxen. Med räkning i hand brukar antalet sedda filmer inte riktigt kunna försvara kostnaden.
Men det finns också stunder då jag ger mig själv en mental high five i triumf över att jag aldrig lyckas ta mig för att säga upp de där kanalerna. Som när bortglömda, och svårfunna, ockult-thrillern Pentagrammorden (The First Power på engelska) från 1990 oväntat dyker upp bland C Mores nyheter, till exempel.  Bara att hälla upp en stadig kopp kaffe, luta sig tillbaka och njuta av dumheterna – tack för det televerket!

I filmen får vi möta den desillusionerade och hårde LA-snuten Logan (Lou Diamond Philipps!) som är känd för att sätta fast seriemördare. Fallet med den blodtörstige satanisten Patrick Channing (Jeff Kober, skönt diabolisk!) visar sig dock bli en ovanligt svår nöt att knäcka. Ty trots att Logan skickar Channig till gaskammaren fortsätter morden – det verkar ta mig tusan inte bättre än att Pentagrammördaren slutit en pakt med djävulen och kommit tillbaka från de döda!
Till Logans, och manusförfattarnas, hjälp finns mediet Tess Seaton (Tracey Griffith) som med blixtens hastighet kan förklara de övernaturliga spelreglerna samt när historien så kräver rabbla lite bakgrundsinformation och motivation för filmens karaktärer – hon är ju synsk!

Är man på ogint humör finns förstås en massa svagheter att peka finger på i Pentagrammorden – skådespeleriet håller ingen högre klass, manuset läcker som ett såll och det finns stunder då man önskar att Los Angeles-miljöerna nyttjats mer.
Men varför vara en sådan jäkla surmupp? Det här är ju en kul rulle, med finfint tempo och några riktigt minnesvärda scener. Jeff Kober är dessutom skicklig på att le på ett väldigt ondskefullt sätt, vilket gör att den återuppståndne mördaren ibland faktiskt känns lite småläskig. Och Lou Diamond Philips vill man ju alltid ha i bild, även när han, som här, känns snudd på bisarrt felcastad.

I genren snut vs. demonisk ondska sällar sig Pentagrammorden faktiskt till de mer sevärda bidragen. Klart roligare än till exempel Deliver us from Evil som kom häromåret.

/Steffe

 

 

 

 

Norris mot ninjor – tråkigare än man tror

The-Octagon-PosterTHE OCTAGON (1980)
Regi: Eric Karson

En ung Chuck Norris som tar sig an en massa ninjakrigare i en film producerad precis när 70-tal blir 80-tal, det kan väl orimligen vara annat än helfestligt?
Jo, tyvärr. Det är med ett tungt hjärta jag tvingas konstatera att The Octagon (1980) faktiskt är snudd på ett sömnpiller.

Norris, som för dagen är iklädd en frodig mustasch, spelar kampsportmästaren Scott James, som också varit engagerad i anti-terroristverksamhet under åren. När det kommer till hans kännedom att hans adpotivbror skapat en ninjaskola för all världens terrorister tvekar han läääääänge om vad han ska göra. Större delen av filmens speltid faktiskt. Till slut inser han att det bara är rundsparkar som kan lösa situationen.

The Octagon är en rörig och rätt uselt berättad b-rulle. Intentionen är troligen att skildra någon slags undre värld av terrorister och legosoldater, samt dess motståndare. Att påstå att regissör Karson misslyckas vore en underdrift. Ofta är det svårt att över huvud taget hänga med i vad som händer, och inte orkar man riktigt bry sig heller, ty det är tråkigt som attan att titta på. Chuck Norris, detta mänskliga vortex av anti-karisma, är sitt vanliga nollställda jag och man längtar hela tiden efter att han ska börja slåss, om inte annat så för att slippa hans erbarmligt usla replikleveranser.

Som om inte detta vore nog tvingas vi lyssna på Scott James inre monologer, där Norris viskande röst med jämna mellanrum förkunnar vad som tänks. Det är ett idiotiskt grepp som lockar till skratt i början av filmen. 20 minuter in har man dock tröttnat, och en och en halv timme senare (japp, The Octagon är nästan en timme och 50 minuter lång) är Norris viskröst att likna vid tortyr i tv-soffan.

Nåväl, när mindre än en halvtimme återstår av filmen åker Norris till slut och ger ninjorna på käften, och The Octagon blir äntligen lite kul. Slutfajten får trots allt godkänt. Problemet är att den extrema transportsträckan dit inte gör det mödan värt.
Mitt råd blir således att välja något annat ur Norris digra katalog av tvivelaktig underhållning när man känner sig upplagd för rundsparksleverans.

/Steffe

Fotnot: Lee van Cleef återfinns i en biroll, och det piggar förstås upp. Men han är med alldeles för lite för att kunna lyfta hela anrättningen.

 

Lucas legendariska ankhaveri

howard HOWARD THE DUCK (1986)
Regi: Willard Huyck

Att George Lucas har en övertro på specialeffekter är måhända ingen nyhet numera. Hela anledningen till att karln gjorde de där miserabla Star Wars-prequelsen var ju som bekant att han ansåg att ”tekniken hade kommit ikapp” hans vision. Resultatet känner vi alla till – livlösa, halvanimerade styggelser till filmer där allt utom (redan daterade) dataeffekter fick stå tillbaka.

Men Lucas hade varit ute och cyklat förr. Under det tidiga 80-talet planerades för en tecknad film om Howard the Duck, en obskyr Marvelseriefigur med smak för cigarrer och grova förolämpningar. I rollen som filmens producent lyckades dock George Lucas övertala Universal studios om att det vore en finfin idé att istället göra en vanlig spelfilm, där Howard med hjälp av de senaste effekterna skulle ges liv på bioduken. Universal högg på betet, och ett av historiens största filmhaverier var ett faktum.

Handlingen är utflippad, för att uttrycka sig försiktigt: Howard  lever på planeten Duckworld – en värld som verkar påminna extremt mycket av vår men befolkas av humanoida ankor. Plötsligt, och helt utan förvarning, sugs han ut ur sin bekväma fåtölj och slungas genom någon slags rymdvortex till jorden. Där blir han kompis med rockartisten Beverly (Lea Thompson, i en roll som nästan ödelade hennes karriär) och de börjar klura på ett sätt att skicka tillbaka Howard till sin hemplanet. Det visar sig att Beverlys nördiga kompis Phil (Tim Robbins) varit inblandad i experiment som kanske kan vara både förklaring till och lösning på problemet. Dessvärre har också en ond livsform från en annan dimension tagit sig till jorden – och han vill ha dit sina monsterkompisar.

Howard-the-DuckProblemen med den här filmen är, som ni anar, många. Vi kan väl börja med Howard själv, som inte för en enda sekund känns som något annat än en människa i ankdräkt. Det blir lite småproblematiskt när filmens protagonist inte kan leverera ett trovärdigt ansiktsuttryck, än mindre förmedla en känsla. När han dessutom förväntas vara rolig mest hela tiden blir det pannkaka av alltihopa. Howard är ingen Alf, om man får jämföra med en annan av 80-talets man in suit-rymdbesökare.
Sen har vi ju manuset, som trots att grundidéerna så tydligt hör hemma i en barnfilm spetsats med taskiga sexskämt. Filmen har helt enkelt ingen aning om vem den riktar sig till – med resultatet att ingen gillade den. I alla fall inte när filmen kom ut.

För sanningen är att med några decenniers distans är Howard the Duck en rätt kul nostalgitripp. Nyckeln är att se den här rullen för vad det är – en urspårad vanisnnesidé som minst ett dubbelt dussin instanser borde dragit i nödbromsen och omedelbart stoppat. En mångmiljonproduktion om en anka (nämnde jag att han är mästare på quack fu?) som kämpar mot interdimensionella monster och försöker få ligga med Lea Thompson i våfflat hår.  Denna film borde helt enkelt inte finnas till.
Men det gör den. På något sätt gör det världen till en lite roligare plats.

Så tack, trots allt, George Lucas.

/Steffe

Fotnot: Värt att notera är att Howard the Duck fick göra kort comeback under eftertexterna till James Gunns Guardians of the Galaxy. Nu dock i datanimerad form.

 

Otäck konstapel i urban slasher

MANIAC-COPMANIAC COP (1988)
Regi: William Lustig

Sommarkollon, skolor, villaområden i medelklassförort, ödsliga gamla hus, tivolin, nedlagda mentalsjukhus – ja, det är inte direkt någon brist på miljöer som fått agera bakgrund åt maskerade galningar på mördarstråt genom åren.
Den urbana slashern är desto mer sällsynt. Storstäder tycks inte vara en plats som passar som skräckfilmsfond.
William Lustig hör dock till det fåtal regissörer som valt att strunta i de klassiska lokaliteterna när det ska levereras rysningar och istället placerat handlingen i New York. Först i skitiga seriemördarmackan Maniac (1980) och åtta år senare i Maniac Cop (1988).

Här handlar det, som titeln antyder, om en snut som slumpmässigt tar folk av daga.
Kultfavoriten Bruce Campbell spelar polismannen Jack Forrest som får sin fru (som han är otrogen mot) mördad och själv blir misstänkt för att vara polispsykopaten. Så vill han förstås inte ha det, så han ger sig i kast med att stoppa den riktige gärningsmannen. Det visar sig handla om en sällsamt obehaglig (och eventuellt övernaturlig) konstapel vid namn Cordell (spelad av nyligen hädangångne Robert Z’Dar) – och han verkar fast besluten att röja Jack Forrest ur vägen.

Maniac Cop är en riktigt trevlig gammal kultfilm. Lustig blandar skräckelementen med uppiggande actionsekvenser, och kryddar anrättningen med några stänk humor. Cordell är kanske ingen Michael Myers eller Jason Voorhees, men som slasherskurk i b-laget står han sig alldeles utmärkt. Campbell gör sitt jobb och dessutom dyker Tom Atkins upp i en biroll (plus att både Richard Roundtree och Sam Raimi flimrar förbi).
Ska man gnälla på någonting så är det väl att man önskat sig lite mer av New York anno sent 80-tal – det märks att produktionsteamet bara hade några få dagar på plats i det stora äpplet. När det gäller dekadent storstadsskildring är det trots allt Maniac som får betraktas som Lustigs magnum opus.
Det går att få tag på den här filmen på blu-ray för runt 50-lappen. Som hittat, om ni frågar mig.

/Steffe

Fotnot: Värt att nämna är att danske demonregissören Nicolas Winding Refn håller Maniac Cop som en av sina favoritfilmer, och ett tag snackades det om att han skulle ge sig på en remake.

Fotnot 2: I sann slasheranda blev det ett par uppföljare också, och jag håller inte för otroligt att vi får lov att återkomma till dem här på bloggen.

Tv-tips: Twister.

Twister (1996)
Regi: Jan de Bont
TV 3, 00.30

Vilken lycka för alla ni som inte ämnar ge er ut i sus och dus denna lönefredag. Vilken lycka för er som ändå ämnar göra detta, men segar ihop och tycker allt är trist redan strax före midnatt. Som plockar upp en sen nattpizza på vägen hem, precis hinner hoppa ur partystassen och ner i onepiecen, famlar efter tv-dosan och trillar över nattens filmtips. Vilken lycka.

Twister är en gammal skön favorit som handlar om ett gäng engagerade stormjagare med Helen Hunt och Bill Paxton i fronten, men som backas upp av ett vansinnigt skönt gäng med bland annat Philip Seymour Hoffman som adrenalinjunkie numero uno. Paxton försöker hoppa av, ska bli vädergubbe (meteorolog, jaja) men precis när han ska dra med sin nya framtida fru hamnar de i ett oväder som kommer att skapa de värsta tornados en kan föreställa sig. Med en egenuppfunnen spårsändare ska de försöka ta sig in i en tornado och utföra mätningar. Raffel och flygande kor utlovas.

Missa inte.

/Stina

twisterkor

Twister2 twister3 twister-movie-alan-ruck-philip-seymour-hoffman

Van Damme går på hockey

SUDDEN DEATH (1995)

Regi: Peter Hyams

1995 stod Jean Claude Van Damme på toppen av sin karriär. Hard Target och Timecop som kommit 93 respektive 94 hade sett till att belgaren fått en kraftigt växande fanskara, och med Sudden Death var det nog meningen att han skulle ta steget upp till de riktiga actiongiganterna som Schwarzenegger, Stallone och Willis. Så blev ju dock som bekant inte fallet – filmen floppade och Van Dammes karriär hamnade på ett sluttande plan som skulle sluta med magplask i direkt till dvd-träsket.

Lite orättvist, kan tyckas, ty Sudden Death är en rätt trevlig Die Hard-rip off med skön 90-talskänsla.
Van Damme spelar en före detta brandman, med ett obligatoriskt psykiskt betungande dödsfall i bagaget, som tar med sina två barn på den sjunde och avgörande NHL-finalen i Pittsburgh Civic Arena (Pittsburgh Penguins möter The Chicago Blackhawks). Samtidigt som hockeymatchen pågår bryter sig en grupp terrorister in och tar ett helt gäng högdjur, inklusive vice presidenten, som gisslan. Får de inte en herrans massa pengar ämnar de skjuta av sina fångar samt spränga hela arenan. Det får bli Van Dammes jobb att stoppa det hela, och hans personliga motivation får sig en rejäl boost när hans dotter hamnar bland gisslan.

Handlingen är som synes inget att höja på ögonbrynen åt, och det är väl egentligen inte filmen i övrigt heller. Jean Claude är bättre än i mycket annat han gjort, men sanningen är ju att även när han spelar på den absoluta toppen av sin förmåga är det en rätt fattig föreställning som bjuds. Desto roligare är det att spana in Powers Booth som sällsamt osympatisk ledare för terroristerna. Booth tar i från tårna för att leverera ren ondska och det är stundtals en liten fröjd att skåda honom. Det blir några rätt habila actionscener också, och NHL-inramningen leder till en och annan dumkul situation. Sudden Death är sannerligen inte någon bortglömd klassiker, men är man sugen på kompetent 90-talsaction gör den jobbet ett tillfredsställande sätt.
Är man dessutom hockeynörd roas man eventuellt av att en del NHL-kändisar är med i filmen. Se på fan om inte Markus Näslund flimrar förbi, till och med.

/Steffe

En snabb påminnelse om att det finns filmer med skitstora hajar.

Efter ett tips från kamrat och bloggkumpan Steffe har jag precis tjoat, tjimmat, skrattat och hurrat (två gånger) till trailern till kommande Mega Shark vs Kolossus som, utan att överdriva, verkar vara det absolut roligaste släppet på flera år. Jag har inte sett de tidigare Mega Shark-rullarna, men inser givetvis att ingenting passar bättre än att fira premiären med ett maraton. För det finns tre. Japp, ni läste rätt, gott folk. Tre filmer om en o-er-hört stor hajdjävel som tar sig an i tur och ordning en skitstor bläckfisk,en krokodildinosaurie och robot-haj. Och nu, i film nummer fyra, en enorm krigsrobot.

Fram med partyhattarna, people! NJUT av den här djäveln.

/Stina