Sniglarna anfaller i slemmig b-skräckis

SLUGS (1988)
Regi: Juan Piquer Simón

1975 gjorde Hajen en hel värld vettskrämda för att bada. 1988 gjorde Slugs en betydligt mer begränsad skara människor rädda för att rulla sig nakna i högar med slemmiga mördarsniglar.
Ja, efter mer än tio år fanns inte så många djur kvar att ta till för den med ambitionen att göra en Jaws-kopia, så man fick vända sig till lite mer långsökta zoologiska lösningar när det vankades skräckfilm. Trädgårdssniglar är ju slibbiga och lite motbjudande, så varför inte låta dem sluka människor?
Sagt och gjort, den sköne spanske regissören Juan Piquer Simón (känd inte minst för Pieces (1982)) planterade sin häck i registolen och skred till verket. Resultatet blev en ofattbart korkad, men ack så underhållande, b-rulle.

Filmen inleds med att ett fyllo helt utan förvarning blir uppäten av sniglar – hemma i sin egen soffa! Myndigheterna står handfallna och förstår inte alls vad som är i görningen. Alla utom en kille, vill säga: Hälsoinspektör Mike Brady (Michael Garfield). Han är faktiskt imponerande snabbt lösningen på spåren och försöker varna omgivningen för att det nog kan vara muterade sniglar i farten (”Maybe, just maybe, we’re dealing with a kind of mutant slug here”). Men tror ni han får några ryggdunkningar och gratulationer för det? Ingalunda. Istället får han motta skopor med ovett, samt höra antydningar om att hans mentala hälsa inte är i topptrim. Men skrattar bäst som skrattar sist, och allteftersom omgivningen hamnar i sniglarnas magar visar det sig förstås att Mike haft rätt hela tiden.

Hur gör man för att få en snigelattack att bli otäck då? Regel nummer 1 för Juan Piquer Simón är att det inte finns några regler! Kasta alla krav på logik överbord, och vräk på med så mycket blod som det bara är möjligt! Det är därför som en gubbe som får en snigel i trädgårdshandsken måste hugga av sig handen med yxa, medan hjälten Mike blir biten i fingret och reagerar med ett ”Aj, den jäveln bet mig” och gå vidare med sin dag.
Det är därför som ett rum kan fyllas till bredden med sniglar medan ett ungt par idkar könsumgänge i sängen, varpå den nakna tjejen i stort sett smälter till en blodig massa när hon ramlar ur.
Det är också därför en kille som råkat få en bit av en snigel i sin sallad börjar blöda näsblod ett halvt dygn senare, innan huvudet i stort sett imploderar, också här med en väl tilltagen dos slafs i bild.
Någon brist på uppfinningsrikedom råder sannerligen inte, och effekterna är faktiskt rätt välgjorda.

Skådespelarprestationerna föranleder inte riktigt samma entusiasm. Det är i ärlighetens namn rätt bedrövligt ställt på den fronten, och skådisarna är inte heller hjälpta av den usla dialogen och bitvis halvkass dubbning.
Men vad spelar väl det för roll, när filmen innehåller så mycket härliga dumheter att gotta sig i? Slugs är en helkul rulle! Gör dig själv en tjänst av det mer tvivelaktiga slaget och spana in den i rödaste rappet!

/Steffe

Panterblåsning med guldkant

X MOOR (2014)
Regi: Luke Hymans

Xmoor_1Sheet_Art_3När höstregnet smattrar mot rutan och man känner sig lite sådär småhängig kan det hända att stegen styrs mot filmsamlingen, och att  händerna som av automatik dras mot hyllan innehållande djurskräckisar. Just den sömngångaraktiga promenaden tog min kropp tidigare idag, och mina skräpfilmstörstande labbar landade på X Moor (2014) – troligen eftersom omslaget frestade med något som påminde om en muterad panter.

Rullen åkte i, och de första tio-femton minuterna signalerade att jag gjort ett korrekt val. Två amerikanska dokumentärfilmare, tillika ett kärlekspar, beger sig till sydvästra England för att försöka finna bevis för att ett mystiskt kattdjur ränner omkring på hedarna och ställer till förtret. Till sin hjälp har de den buttre spåraren Fox, en man som tycks bära på en och annan hemlighet.

Men när trion väl tagit sig ut i vildmarken byter filmen plötsligt spår. Bland träden i de djupa skogarna hittar de nämligen en hel drös döda kvinnor, och det är tydligt att det är en mänsklig hand som ligger bakom dåden. Fyrfotahotet degraderas omedelbart till förmån för en mördare som verkar ha skogen som sitt tillhåll. Men vem är det, och var håller han hus? Har möjligen Fox någonting med det hela att göra?

Jag ska vara uppriktig – sätter jag mig i soffan i hopp om att spana in en muterad panter är det lätt att jag härsknar till när jag inser att filmen inte ämnar leverera just det. Tur då för X Moor att den faktiskt lyckas vara hyggligt spännande och intressant även utan kattdjursraffel.
Visst, det är en b-skräckis det här – med allt vad det innebär av kackiga skådespelarinsatser och skrattretande dumheter i manuset. Det är bara att tugga i sig.
Filmen kompenserar med förvånansvärt bra foto, snygga miljöer och en historia som är underhållande nästan hela vägen (slutet känns lite ihophafsat).
Sämre kan man ha det framför burken. Bättre också, i och för sig, men man ska inte vara så jävla kräsen här i livet.
/Steffe

Lou Diamond Phillips vs Lucifer

vhs_3438PENTAGRAMMORDEN (1990)
Regi: Robert Resnikoff

Ungefär en gång i kvartalet brukar jag höja näven i skyn och förbanna mig själv för att jag inte kan sansa mig så det gäller tillgången på filmkanaler i digitalboxen. Med räkning i hand brukar antalet sedda filmer inte riktigt kunna försvara kostnaden.
Men det finns också stunder då jag ger mig själv en mental high five i triumf över att jag aldrig lyckas ta mig för att säga upp de där kanalerna. Som när bortglömda, och svårfunna, ockult-thrillern Pentagrammorden (The First Power på engelska) från 1990 oväntat dyker upp bland C Mores nyheter, till exempel.  Bara att hälla upp en stadig kopp kaffe, luta sig tillbaka och njuta av dumheterna – tack för det televerket!

I filmen får vi möta den desillusionerade och hårde LA-snuten Logan (Lou Diamond Philipps!) som är känd för att sätta fast seriemördare. Fallet med den blodtörstige satanisten Patrick Channing (Jeff Kober, skönt diabolisk!) visar sig dock bli en ovanligt svår nöt att knäcka. Ty trots att Logan skickar Channig till gaskammaren fortsätter morden – det verkar ta mig tusan inte bättre än att Pentagrammördaren slutit en pakt med djävulen och kommit tillbaka från de döda!
Till Logans, och manusförfattarnas, hjälp finns mediet Tess Seaton (Tracey Griffith) som med blixtens hastighet kan förklara de övernaturliga spelreglerna samt när historien så kräver rabbla lite bakgrundsinformation och motivation för filmens karaktärer – hon är ju synsk!

Är man på ogint humör finns förstås en massa svagheter att peka finger på i Pentagrammorden – skådespeleriet håller ingen högre klass, manuset läcker som ett såll och det finns stunder då man önskar att Los Angeles-miljöerna nyttjats mer.
Men varför vara en sådan jäkla surmupp? Det här är ju en kul rulle, med finfint tempo och några riktigt minnesvärda scener. Jeff Kober är dessutom skicklig på att le på ett väldigt ondskefullt sätt, vilket gör att den återuppståndne mördaren ibland faktiskt känns lite småläskig. Och Lou Diamond Philips vill man ju alltid ha i bild, även när han, som här, känns snudd på bisarrt felcastad.

I genren snut vs. demonisk ondska sällar sig Pentagrammorden faktiskt till de mer sevärda bidragen. Klart roligare än till exempel Deliver us from Evil som kom häromåret.

/Steffe

 

 

 

 

Farlig friidrott i skräpig gammal skräckis

grad_day_bannerGRADUATION DAY (1981)
Regi: Herb Freed

Är du ett stort fan av det lagom framgångsrika New Wave-bandet Felony? Då bör du med omedelbar verkan införskaffa Graduation Day (1981) på ett format som sitter fint i din hylla. Bandet framför nämligen en evighetslång version av sin låt Gangsters of Rock till ett fräsigt collage av ungdomar som åker rullskridskor, discodansar och/eller blir mördade i den här b-skräckisen från slasherfilmens absoluta storhetstid.
Om Felony inte hör till dina favoritartister vill det till att ditt hjärta bankar hårt för skräpiga rysare från tidigt 80-tal för att Graduation Day (snillrikt döpt till Dödens Bana vid Sverigelanseringen) ska vara värd din uppmärksamhet.

Handlingen är, som sig bör, väldigt enkel. En stjärna i pluggets friidrottslag dör av en blodpropp under ett lopp. Några månader senare börjar någon mörda övriga lagmedlemmar en efter en, på mer eller mindre påhittiga sätt. Vem är den skyldige? Lagets tyranniska, och efter dödsfallet sparkade, tränare (spelad av genrefavoriten Christopher George)? Den hädangångne löparinnans syster, som dyker upp i staden igen efter att ha tränats i marinkåren? Ex-pojkvännen? Skolans lätt hysteriske rektor? Den brassrökande pajaspolisen som hänger runt skolan? Frågetecknen hopar sig, men väcker i ärlighetens namn endast ett ljummet engagemang hos tittaren.

Graduation Day är i nämligen en skapligt seg historia. Regissören (och ex-rabbin!) Herb Freed har en förmåga att låta scener dra ut alldeles för länge på tiden och de begränsat begåvade skådisarna får trampa en hel del vatten mellan varven. När väl killsen kommer är de förvisso festliga (en amerikansk fotboll med ett spett i! En stavhoppsmadrass preparerad med spikar!) men tyvärr alldeles för taffligt iscensatta.

grad5Fast för en slasherentusiast spelar ju sådana petitesser förstås ingen större roll. Här finns nämligen en hel del glädjeämnen också: Överdrivna karaktärer, kul musik, försök till innovativ klippning och inte minst Linnea Quigley i rollen som skolans bad girl. Som om inte detta vore nog hittar filmen plötsligt en lätt obehaglig ton sisådär tio minuter, en kvart från slutet.

Graduation Day hör förvisso inte till slasherfilmens klassiker, men är man tillräckligt intresserad av genren för att uppskatta även rullarna i b- och c-laget är den väl värd att spana in. Ge den en chans, vetja!
/Steffe

Otäck konstapel i urban slasher

MANIAC-COPMANIAC COP (1988)
Regi: William Lustig

Sommarkollon, skolor, villaområden i medelklassförort, ödsliga gamla hus, tivolin, nedlagda mentalsjukhus – ja, det är inte direkt någon brist på miljöer som fått agera bakgrund åt maskerade galningar på mördarstråt genom åren.
Den urbana slashern är desto mer sällsynt. Storstäder tycks inte vara en plats som passar som skräckfilmsfond.
William Lustig hör dock till det fåtal regissörer som valt att strunta i de klassiska lokaliteterna när det ska levereras rysningar och istället placerat handlingen i New York. Först i skitiga seriemördarmackan Maniac (1980) och åtta år senare i Maniac Cop (1988).

Här handlar det, som titeln antyder, om en snut som slumpmässigt tar folk av daga.
Kultfavoriten Bruce Campbell spelar polismannen Jack Forrest som får sin fru (som han är otrogen mot) mördad och själv blir misstänkt för att vara polispsykopaten. Så vill han förstås inte ha det, så han ger sig i kast med att stoppa den riktige gärningsmannen. Det visar sig handla om en sällsamt obehaglig (och eventuellt övernaturlig) konstapel vid namn Cordell (spelad av nyligen hädangångne Robert Z’Dar) – och han verkar fast besluten att röja Jack Forrest ur vägen.

Maniac Cop är en riktigt trevlig gammal kultfilm. Lustig blandar skräckelementen med uppiggande actionsekvenser, och kryddar anrättningen med några stänk humor. Cordell är kanske ingen Michael Myers eller Jason Voorhees, men som slasherskurk i b-laget står han sig alldeles utmärkt. Campbell gör sitt jobb och dessutom dyker Tom Atkins upp i en biroll (plus att både Richard Roundtree och Sam Raimi flimrar förbi).
Ska man gnälla på någonting så är det väl att man önskat sig lite mer av New York anno sent 80-tal – det märks att produktionsteamet bara hade några få dagar på plats i det stora äpplet. När det gäller dekadent storstadsskildring är det trots allt Maniac som får betraktas som Lustigs magnum opus.
Det går att få tag på den här filmen på blu-ray för runt 50-lappen. Som hittat, om ni frågar mig.

/Steffe

Fotnot: Värt att nämna är att danske demonregissören Nicolas Winding Refn håller Maniac Cop som en av sina favoritfilmer, och ett tag snackades det om att han skulle ge sig på en remake.

Fotnot 2: I sann slasheranda blev det ett par uppföljare också, och jag håller inte för otroligt att vi får lov att återkomma till dem här på bloggen.

Lökig men läbbig skräckuppföljare

OLYMPUS DIGITAL CAMERAHUSET SOM GUD GLÖMDE 2 (1982)

Regi: Damiano Damiani

När den första Huset som Gud Glömde-filmen kom 1979 blev den en smärre sensation. Den (påstått) sanna historien om familjen Lutz som tvingades fly sitt nya Long Island-hus efter att ha trakasserats av onda andar väckte fascination och fasa.
Numera anses det väl med viss säkerhet avslöjat att hela klabbet var en bluff, men sant är att en fruktansvärd tragedi utspelats i huset några år innan Lutz-familjen flyttade in. Det är den historien Huset som Gud Glömde 2 (1982) har hämtat sin inspiration ifrån.

Här är det familjen Montelli som gjort en husaffär av det mindre lyckade slaget och flyttar in i kåken med de ögonlika fönstren. Problem finns redan i familjen, då pappa Anthony (Burt Young, känd från Rocky-filmerna) är en tyrann som förpestar tillvaron för sin omgivning. Men säg den olycka som inte kan bli värre, ty snart har en ondskefull ande satt klorna i äldste sonen. Långsamt börjar han förändras åt det mer demoniska hållet. Och en röst i hans huvud kräver att han ska mörda övriga familjemedlemmar…

Jag ska inte ljuga, Huset som Gud Glömde 2 är bitvis rätt lökig. Slutet är Possessiontill exempel ett tafflig försök att imitera Exorcisten som faller platt.
Det hindrar dock inte filmen från att ha en del scener som faktiskt är direkt obehagliga. Är man van vid 2010-talets småpolerade hemsökta hus-rullar kan det tänkas att man får en mindre chock när man ser var den här filmen är beredd att gå. James Wan (The Conjuring, Insidious) hade nog strukit antydningarna om syskonincest ur manuset, till exempel.

Jag gillar den första Huset som Gud Glömde-filmen, och inser att den spelat en viktig roll som influens för kommande skräckisar. Men mitt hjärta bankar lite extra för den här ganska stygga uppföljaren (den första av runt ett dussin). Den är full av brister, det ska erkännas, men det bidrar bara till dess charm.
Jag föreslår därför att du plockar fram den där prioriteringslistan över Huset som Gud Glömde-filmer du säkerligen har undanstoppad någonstans och flyttar upp del 2 till översta placeringen. Det är där den hör hemma.

/Steffe

Varulvsförvandlingar från 1981 – en face off

howling1981 var ett anmärkningsvärt år på flera sätt. Min bloggkollega Stina kom till världen, till exempel. Och hon hade dessutom den goda smaken att klämma in sin födsel mitt emellan biopremiärerna på två av tidernas allra bästa varulvsfilmer – John Landis En amerikansk Varulv i London och Joe Dantes The Howling.
Det är sannerligen inte ofta planeterna linjerar så gynnsamt att två lykantropifilmer av absolut toppklass kommer inom loppet av tolv månader. Det har aldrig hänt förr, och jag håller för tveksamt att det kommer hända igen.

Landis film får trots allt anses vara det stora mästerverket av de två. Den perfekta mixen av skräck, humor och tragisk kärlekshistoria gör En Amerikansk Varulv i London till en obestridlig klassiker. Inledningsscenerna ute på den engelska landsbygden, där två amerikanska turister stöter på en mindre välvillig varg, hör hemma i rysargenrens egen Hall of fame.
The Howling (döpt till Varulvarna på bio i Sverige) är en lågbudgetrulle, men den låter inte monetära begränsningar komma i vägen för rafflet. Med svart humor och strålande specialeffekter berättar Joe Dante om den traumatiserade tv-reportern Karen White (Dee Wallace) som tillsammans med sin man åker till en avlägsen resort för att vila upp sig. Så mycket till rast och ro blir det dock inte, för det visar sig att övriga invånare har för vana att transformeras till blodtörstiga bestar i tid och otid.

Så. Nog tjatat. Let’s get down to business – hög tid att jämföra förvandlingsscener!
Först ut, En amerikansk Varulv i London (som för övrigt kammade hem en effekt-Oscar):

Och här har vi utmanaren, The Howling:


Köttiga, härliga, fysiska effekter som man bara kan drömma om i dagens CGI-frossande filmklimat.
Men vilken är bäst?
Det känns nästan synd att bara ha en guldmedalj att dela ut i sådana här lägen, men för en gångs skull får jag nog erkänna mig enig med Oscarsjuryn. Effektmästaren Rick Bakers förvandlingsscen från En Amerikansk Varulv i London är helt enkelt tidernas bästa, än i dag oöverträffad.
Att The Howling ändå inte är långt efter säger någonting om hur roligt det måste varit att vara monsterdiggare för 34 år sedan.
Som sagt, ska det vara varulvsfilm, då ska årgången helst vara 1981.
/Steffe

Fotnot: Värt att notera är att året bjöd på en tredje ulvmacka, Wolfen. Den är omtyckt i vissa kretsar, men personligen tycker jag inte den har något att hämta mot ovanstående titlar.

 

Uralskräck som missar målet

BD_3DTHE DYATLOV PASS INCIDENT (2013)
Regi: Renny Harlin

I februari 1959 dog nio skidåkare under märkliga omständigheter vid Djatlovpasset i Uralbergen. Utredningar har visat att de avlidna av okänd anledning tycks ha lämnat sina tält mitt i natten, och sedan dukat under för både köld och oidentifierbart yttre våld. Som grädde på mystikmoset uppmättes höga halter av radioaktivitet på flera av offrens kläder.
Att det finns gott om mer eller mindre tokiga konspirationsteorier kring vad som hände den där natten säger sig självt.

Tacksamt ämne för en skräckfilm, onekligen, och man kan tycka att Finlands fallne Hollywood-hopp Renny Harlin slår sig ned vid dukat bord när han ger sig på ämnet.
Men tro nu inte för en sekund att det är själva händelsen 1959 som ska tacklas. Istället får vi följa ett gäng unga, snygga amerikaner som i nutid beger sig till platsen för att filma en dokumentär – vilket förstås föranleder att filmen är gjord i det nu inte så lite uttjatade found footage-formatet.
Jänkarna mellanlandar i en liten rysk stad, där precis alla kan precis lagom mycket engelska för att berätta om sin egen koppling till fallet, innan de ger sig upp i bergen i skidåkarnas spår. Det visar sig förstås vara ett riktigt uselt beslut, och snart börjar obehagligheter hända.

Renny Harlin ger blanka fan i att försöka ge filmen något mått av autencitet – vilket ju annars är själva grundidén med found footage. Tidigt i filmen etableras att det är oredigerat material upphittat efter de mystiskt försvunna amerikanarna vi ska få se, men ändå är hela klabbet (till en början i alla fall) klippt som en färdiggjord dokumentär. Det väcker frågan varför inte Harlin valde att göra The Dyatlov Pass Incident (också känd under namnet The Devils Pass) som en vanlig film.
Jag har en känsla av att svaret är pengarelaterat. Och vår finske vän i regissörsstolen kände förstås att han behövde spara in varenda öre han kunde på skådisar och scenografi så han kan vräka på med riktigt kackiga dataeffekter i slutskedet av rullen. Efter en rätt lovande (om än dum) första halva spårar nämligen filmen ur fullständigt. Harlin påminner oss om att subtilitet aldrig har varit hans signum, och bjuder på en så fånig sista halvtimme att man bara kan häpna.

Om du inte finner en pervers njutning i att höra karaktärer  i omedelbar livsfara haspla ur sig komplicerade förklaringsmodeller om det övernaturliga hot de står inför, föreslår jag att du tar fasta på ordet pass i The Dyatlov Pass Incident och står över den här filmen.
Skämmes, Renny Harlin.

/Steffe

Vi måste prata om 1997.

I går tvingade jag min sambo att se Speed, denna härliga machopärla anno 1994. Det föranledde en sökning på actionrullar födda under just det året. Det var ett fint år för dumskalleunderhållning, inget snack om den saken. Men inte lika bra som 1997. Av den händelse att du planerar ett maraton på temat action -97 (vilket du i all rimlighets namn borde göra) kommer här några personliga favoriter.

Air Force One
Regi: Wolfgang Petersen
Har länge legat högst på min hatkärlekfilmlista. Med repliker som ”I’m counting on you, red, white and blue” (sagt vid bombdesarmeringsdilemma) tar sig USA:s president Harrison Ford an ett knippe Kazakstanska terrorister med Gary Oldman i spetsen som kapar presidentplanet i luften. Det här är en film jag sett hundratals gånger. Antagligen du också, eftersom den visas någon gång i veckan på någon av reklamkanalerna. Har du inte gjort det? Gör det.

hämtaFace/Off
Regi: John Whoo
Vad som kan vara världens dummaste film någonsin presenteras här. John Travolta är snäll men butter snut. Nicolas Cage är levnadsglad superskurk. I ett försök att rädda undan staden från en jättekatastrof byter de ansikten (och förvisso kroppsbyggnad, längd och såna saker – även om det inte riktigt förklaras hur den biten går till). Sen följer ett förväxlingsraffel av det mer våldsamma slaget. Kul!

volcanopicVolcano
Regi: Mick Jackson
The coast is toast. I Volcano ska Tommy Lee Jones försöka bringa ordning i Los Angeles efter att staden plötsligt vaknat upp och sett sig inneha en mycket aktiv vulkan. Det är en katastroffilm som ligger mig varmt om hjärtat och gärna ses ett par gånger om året. Och gärna i samband med att nästa rulle avnjuts.

Dantes_peak_ver2Dante’s Peak
Regi: Roger Donaldson
Pierce Brosnan och Linda Hamilton försöker evakuera en hel stad, och sig själva, när en jättevulkan plötsligt blir aktiv. Spoiler alert: Hunden överlever.

 

AnacondaAnaconda
Regi: Luis Llosa
Äntligen, en jätteormskräckis! Ett gäng naturfilmare hamnar i mer än prekära situationer i Amazonas djungler när en omåttligt stor ormdjävul går till attack, allt efter att de själva dragits med av en galning för att hitta nämnda orm. Knökfullt med roliga skådisar (Danny Trejo och Ice Cube, bland annat) och riktigt mycket slingrig skräck.

Se där. Ett halvt dygn idiotfilm att avnjuta i goda vänners lag.

/Stina

PS. Eventuellt bör det förtydligas att 1997 bjöd på en hel del filmer som är bra på riktigt. Men det är ju inte det vi är ute efter just nu, eller hur.

Usel tennis och blodiga mord i klassisk idiotslasher

PIECES (1982)

Regi: J.Piquer Simon

Ponera att du var polischef. Föreställ dig också att ett universitet inom ditt ansvarsområde hemsöktes av en motorsågsbeväpnad mördare som styckade unga flickor på löpande band och stal kroppsdelar från liken. Hur skulle du agera?
Om svaret på den frågan är att du skulle låta en kvinnlig polis gå undercover som tennislärare för att långsamt försöka luska ut vem som är gärningsman samtidigt som morden fortsätter med oförminskad frenesi är du att gratulera! Du tänker lika knivskarpt som lagens långa arm i den gamla slasherkalkonen Pieces (originaltitel Mil gritos tiene la noche) från 1982.

Lynda Day George spelar poliskvinnan som åläggs uppgiften att infiltrera det märkligt glesbefolkade collegecampuset. Hennes uselhet som skådespelare i filmen överträffas endast av hennes fullkomliga brist på talang som tennisspelare. Ett faktum som inte hindrar regissör J. Piquer Simon från att bjuda på utdragna scener när hon bjuder på tennisspel i absolut bottenklass, alltmedan en hänförd publik ooooh-ar och aaaaah-ar. Det är, som ni förstår, underhållning i den högre skolan.
När Lynda Day George inte gör bort sig på en tennisplan ägnar hon tiden på colleget åt att försöka finna motorsågsmördaren, i maskopi med en student. Märkliga intermezzon avlöser varandra, en minnesvärd incident involverande en kung fu-professor är värd att nämna, innan filmen når sin logikbefriade upplösning i en av de mest häpnadsväckande scener som någonsin fångats på film.

Pieces är ett fullkomligt unikum till rulle, där ett av århundradets dummaste manus, fullt av omotiverade nakenscener och skrattretande dialog, samsas med plötsliga infall av innovativt kameraarbete och välgjorda slafseffekter (filmen är vädligt blodig – även med slashermått mätt). Små korta sekvenser av reell kompetens i ett bottenlöst hav av oduglighet som bidrar till den sällsamma atmosfären. Det finns någonting skratta åt eller förundras över under varje minut av speltiden. Pieces är kort sagt ett uselhetens mästerverk.

Vi avslutar med ett litet klipp på Lynda Day Georges vrede då det visar sig att mördaren slagit till ytterligare en gång. Besvikelsen går inte att ta miste på.

/Steffe

Fotnot: Jag tror vi alla kan vara överens om att taglinen ”It’s exactly what you think it is!” måste katalogiseras som en av filmhistoriens allra bästa.