Kartsumpande skogsmulle gör flickvännen en björntjänst

backcountry-movie-poster-bearBACKCOUNTRY (2014)
Regi: Adam McDonald

”Gör för skogen vad Jaws gjorde för havet”, basunerar ett recensionscitat ut på dvd-omslaget till Backcountry (2014), och det är inte utan att man tycker synd om alla regissörer som försöker sig på att göra en djurskräckis. Finnes en glupsk best med i handlingen ska filmen alltid mätas mot Hajen (1975). Och då är det inte lätt att bli en vinnare.
Nå, ska man nödvändigtvis jämföra björnvåfflan Backcountry med en hajfilm ligger dock Open Water (2003) betydligt närmare till hands än Spielbergs klassiker. Här, liksom i Open Water, handlar det nämligen om ett ensamt par som ställs mot naturens, och dess invånares, grymheter.

Vi får träffa Jenn (Missy Pelegrym) och Brad (Eric Balfour), ett ungt par som beslutat sig för att campa ute i den kanadensiska vildmarken. Brad är en riktig skogsentusiast, och han känner sig så säker på området de ämnar besöka att han tackar nej till en karta den lokale handlaren försöker pracka på honom. Ett idiotiskt sätt att försöka imponera på sin mer stadsorienterade, och lagom naturälskande, flickvän, ska det visa sig. För snart är de förstås vilse i skogarna, och dessutom har en glupsk svartbjörn fått korn på dem…

Björndepp...

Björndepp…

Väntar man sig björnattacker och allmänt raffel från bildruta ett kommer man att bli besviken när man ser Backcountry. Mer än halva filmen får man nöja sig med att följa Jenn och Brad när de ger sig längre och längre ut i skogen, och fokuset ligger på karaktärsetablerande och vackra naturvyer. Bra skådespeleri, främst från Pelegrym, gör att karaktärerna känns äkta och den inte helt oproblematiska relationen dem emellan ger filmen nerv redan innan historien övergår till överlevnadsthriller.
När obehagligheterna väl börjar gör de det dock med besked. Djurattackerna är skönt befriade från dataeffekter – regissör McDonald har fått förlita sig på en riktig björn och innovativt kameraarbete istället. På det stora hela funkar det fint, även om det stundtals kan kännas lite fladdrigt.

Jag får lov att erkänna att jag gillade Backcountry rätt skapt. Den långa uppbyggnaden bidrar till att filmens sista halva får en reell dramatisk tyngd man inte är direkt bortskämd med när det gäller djurattacksfilmer. Rapp klippning och schyssta miljöer gör att det aldrig riskerar att bli tråkigt. Man kan förstås ha en och annan invändning då det gäller rollfigurernas agerande, men det är sådant man får svälja i den här genren.

Någon film av Hajen-dignitet rör det sig förstås inte om. Men Open Water får sig en riktig match. Och ska vi jämföra med ungefär samtida björnfilm så får Into The Grizzly Maze (2015) se sig besegrad (även om den inte är så dum den heller).

/Steffe

 

 

 

Argento tillbaka till de blodiga rötterna

tenebreTENEBRE (1982)
Regi: Dario Argento

Efter Suspiria (1977) och Inferno (1980) var det många som väntade sig att Dario Argento skulle leverera den avslutande delen i sin Moders-trilogi. Men tji fick de (ända till 2007 års Mother of Tears), ty den italienska skräckmästaren var trött på övernaturligheter efter det ljumma mottagandet av Inferno och beslutade sig för att återvända till sina rötter. Giallo-dags igen, alltså, och med Tenebre åstadkom gamle Dario en film som av många betraktas som regissörens sista verkliga mästerverk.

Vi får möta den amerikanske författaren Peter Neal (Anthony Franciosa) som besöker Rom för att promota sin nya bästsäljare – Tenebre. Boken har dock uppenbarligen redan fått ett väl entusiastiskt fan, ty strax innan Neals ankomst mördas en kvinna på ett sätt som är tydligt influerat av romanen. För att ingen ska missa poängen har mördaren dessutom tryckt ett antal sidor från boken i munnen på offret.
Polisen kontaktar genast Peter Neal, och när ett brev från den mordiska beundraren dyker upp på författarens hotellrum inser alla inblandade att fler dåd är att vänta. Nystandet kan börja…

Det är ett klassiskt giallo-mysterium som serveras, men precis som sig bör är det kanske inte främst soffdetektiver som får sitt lystmäte tillfredsställt. Upplösningen är försvisso nästan lite raffinerad, men innan dess får publiken snällt svälja väl tilltagna portioner ologik och svårsmälta sammanträffanden.
Men det är ju inte främst hunger på intrikat pusselläggande som får en att trycka en giallo i spelaren, utan stämning och visuell uppfinningsrikedom. Och där levererar Argento så det räcker och blir över.

knifeDet bjuds stilistiskt fulländade (och väldigt blodiga) mordsekvenser, fantastiska kameraåkningar och ett magiskt bra elektroniskt soundtrack från Goblin (här dock under namnet Simonetti-Morante-Pignatelli). Allt är som det ska, med andra ord.
Filmen utspelat sig, som sagt, i Rom, men Argento har undvikit de historiska delarna och förlägger istället största delen av handlingen i moderna (för 1982, åtminstone) kvarter och lyxiga rikemansvillor och lägenheter. Hela filmen har en metallisk, vit, steril och lite futuristisk (för 1982 i alla fall)  känsla. Det är en visuell stil som skiljer sig rätt ordentligt från till exempel Suspiria, men som ändå är fantastisk att beskåda.

Franciosa är bra i huvudrollen, och det är rätt tydligt att Argento i viss mån baserat Peter Neal på sig själv. Tidigt i filmen blir till exempel författaren grillad för sina påstått misogyna romaner – en anklagelse som inte var helt obekant för den gode Dario. Att (den kvinnliga och lesbiska) reportern som hivat ur sig ovettet får sätta livet till kort därefter kan man naturligtvis tolka som spydig ”hämnd” för dom beskyllningar Argentos filmer mötte, kritik som han själv aldrig förstått sig på.
Upplägget till historien kom dessutom efter att Argento upprepade gånget blivit uppringd av ett mindre psykiskt stabilt amerikanskt fan, vars samtal blev hotfullare för varje gång. Efter tillräckligt många påringningar blev Dario så nervös att han hoppade på planet hem till Italien…
Kort sagt så är det tydligt att Tenebre var en väldigt personlig film för den mytomspunne regissören, och det gör den naturligtvis inte mindre fascinerande.

Med fantastiskt foto, en både dubbel- och trippelbottnad historia och chockeffekter som står sig fint än idag är det inget snack om att Tenebre hör till den italienske skräckmästarens allra bästa filmer. För mig personligen placerar den sig precis utanför Argento-pallplats, men det beror mer på mördande konkurrens än några egentliga tillkortakommanden.

/Steffe

 

 

 

Vämjelig vedergällning i Saulniers genombrottsfilm

Blue_Ruin_film_posterBLUE RUIN (2013)
Regi: Jeremy Saulnier

Att påstå att Jeremy Saulniers debutfilm Murder Party (2007) slog ner som en bomb vore sannerligen en överdrift. Utanför kretsen av inbitna skräck-entusiaster var det få som över huvud taget tog notis om att megalågbudgetrullen ens fanns.
Jag vågar sätta en rätt redig slant att INGEN i hela världen kunde förutse att Saulnier nästa film skulle skicka upp  honom som ett av amerikansk independentfilms stora framtidsnamn. Men så blev det, och inte oförtjänt heller, ty Blue Ruin (2013) är en riktig höjdare!

Här får vi möta lodisen Dwight (Macon Blair), som sover i baksätet på sin skrothög till bil och överlever genom att stjäla och panta burkar. Men så en dag får han ett besked som tänder en vredens låga i hans ögon – hans föräldrars mördare släpps ur fängelset. Fast besluten att ta hämnd beger sig Dwight ut på en road trip för att skipa rättvisa en gång för alla.

Handlingen låter onekligen som en revanschmacka enligt formulär 1A, men Blue Ruin skiljer sig markant från de flesta andra filmer på temat.
Först och främst är huvudpersonen Dwight långt ifrån den effektiva och beräknande hämndmaskin man oftast får följa i sådana här historier. Istället är han tafflig, osäker och ovan vid våld. Inte heller följer han någon stor masterplan, utan det blir mycket panikartade improvisationer som inte alltid slår särskilt väl ut. Det känns aldrig riktigt som Dwight har kontroll på situationen, och även när han tycks ha övertaget för en stund känner man sig aldrig säker på att han ska ta sig helskinnad ur situationen.

Blue Ruin är en brutal film där man får vara beredd på rejält blodiga scener, som dock aldrig känns som effektsökeri. Vedergällningen är inte förlösande utan äcklig och motbjudande. Saulnier undviker att ge oss detaljer om brottet som ligger till bakgrund för händelseförloppet, vilket gör att man inte delar Dwights hämndbegär fullt ut. Det ger våldet ytterligare en aura av meningslöshet.

Filmen är rakt och ekonomiskt berättad, med sparsam dialog och läckert foto. Mycket tillåts förbli outtalat, och som tittare är man betrodd med att fylla i en del luckor i historien själv. Det är skönt att bli behandlad som vuxen även när man tittar på genrefilm.
Den väl avvägda mixen av spänning, mänskligt drama och becksvart humor gör Blue Ruin till en tämligen unik upplevelse, den välanvända tematiken till trots. Den erhåller Filmtajm 2000:s förbehållslösa rekommendation.

/Steffe

Fotnot: Filmen finns att se på Netflix i detta nu.

Statham boxar bovar och pussar nunnor

hummingbirdHUMMINGBIRD (2013)
Regi: Steven Knight

En Jason Statham i hämnartagen som ger bovar på käften samtidigt som han fräser ur sig hårda oneliners. Känns det igen?
Jodå, den filmen har vi sett många gånger förr. Men låt inte den eventuella mättnad du känner när du tänker på Stat-smockor hindra dig från att spana in Hummingbird (också känd som Redemption), som faktiskt visar sig höra till actionstjärnans bättre rullar.

Statham spelar Joey, en krigsveteran som flytt armén efter en blodig incident i Afghanistan och nu lever som hemlös missbrukare på Londons gator. Efter att han och hans flickvän attackerats av knarkarbusar gömmer sig Joey i en övergiven lyxlägenhet. Ägaren, en känd fotograf, visar sig vara bortrest för sommaren, och Joey beslutar sig för att stanna till den rättmätige ägaren kommer hem. När han ändå har tak över huvudet känns det som läge att försöka rycka upp sig lite. Spriten ställs på hyllan, och efter att en lokal kinesisk gangsterboss bevittnat Stathams fighting-skills har får han också inkomsten säkrad – som torped.

Flickvännen från filmens inledning visar sig dock vara försvunnen, troligen mördad. Hämnd måste utkrävas, och Joey börjar söka efter den eller de som är ansvariga.
Men hur hårt kan man gå fram för att skipa rättvisa utan att bli lika ond som dem man bekämpar? Som moralisk kompass och kärleksintresse finns nunnan Cristina (Agata Buzek) vid Joeys sida. Hon ser med avsmak på gangsterlivet, men har ändå svårt att inte acceptera gåvor till det soppkök hon förestår trots att hon vet var slantarna kommer ifrån.

Det spretar rätt ordentligt om Hummingbird, och det märks att regissören och manusförattaren Steven Knight (tidigare känd för manus till bland annat Eastern Promises) vill ha mycket sagt. Väl mycket, i ärlighetens namn. Det är lite samhällskritik, lite moraliska dilemman, lite kärlek, lite revanschism – allt förpackat i ett format som kräver en och annan klassisk actionscen emellanåt. Ribban läggs högt, men Knight når faktiskt inte ända upp.

Det hindrar dock inte filmen från att vara intressant. Jag har alltid gillat Statham, och här ger han mig vatten på min kvarn. Att kalla hans prestation väsensskild från hans vanliga hårding-karaktärer vore att överdriva, men det är ändå en mer mångfacetterad rollfigur än Stat brukar ta sig an. Joey är en råbarkad jävel, men han är också fylld med tvivel, samvetskval och en icke obetydlig dos självförakt, och Statham har inga problem att gestalta nyanserna.

Bäst i filmen är dock Agata Buzek som den tvivlande nunnan Cristina. Det är relationen mellan henne och Joey som är historiens stora behållning. Japp, du läste rätt – en lågmäld liten kärlekshistoria är den främsta anledningen till att se en Jason Statham-macka!
Det, och scenen där han dänger upp en snubbe med hjälp av en sked…

/Steffe
Fotnot: Hummingbird finns att se på Netflix i detta nu.

 

 

 

Nervig Netflix-rysare med nagelbitarkvaliteter

Hush_2016_posterHUSH (2016)
Regi: Mike Flanagan

En maskerad mördare. En ensam kvinna. Ett ödsligt hus på landsbygden.
Det är ingen jätteoriginell trio ingredienser Mike Flanagan tar till för att försöka koka skräckfilmssoppa på. Det gäller att ha ett skickligt handlag om man ska få till något intressant och sevärt när man beträder så välutforskade marker.
Och det ska visa sig att Flanagan har precis det som krävs.

Hush (2016) har förvisso en tvist jämfört med andra home invasion-rullar – protagonisten Maggie (Kate Siegel, mycket bra!) är dövstum. Hon bor ensam i ett hus på landet, där hon försöker få till ett slut på sin andra roman. Storstaden har hon lämnat bakom sig,  i ett försök att få lugn och ro, och för att – anar man – lyckas släppa ett förhållande.

Men någon lugn och ro är det förstås inte som väntar under filmens speltid. Istället börjar snart en kniv- och armborstbeväpnad mördare i vit mask stryka runt kåken. Att det är just en mördare vi har att göra med vet vi eftersom han brutalt knivdödar Maggies granne när hon desperat bankar på dörren och skriker på hjälp. Maggie själv märker förstås ingenting – hon är ju döv.
Snart har hon dock förstått vad som håller på och hända, och en katt och råtta-lek som pågår större delen av filmen kan ta vid.

Det är uppfriskande att Maggie, trots att hennes handikapp placerar henne i kraftigt underläge, aldrig reduceras till bara ett panikslaget offer. Hon framstår tvärtom som klart  handlingskraftig och smart, och hon gör hela tiden val som känns logiska.
Som skräckfilmskonsument är man van att behöva sucka tungt i tv-soffan över alla idiotiska beslut som fattas av personer i livsfara, men det slipper man här. Skönt!

För ovanlighetens skull är inte heller den (till en början) maskerade mördaren någon halvt övernaturlig varelse som kan förutse sitt offers varenda drag. Tillgången till vapen, hörsel och en sadistisk blodtörst gör naturligtvis att oddsen är på hans sida, men maktbalansen skiftar ändå fram och tillbaka under speltiden. Det gör att filmen, trots sin snudd på simpla premiss, aldrig blir tråkig eller enahanda.

Hush är ingen revolution för home invasion-filmer, men väl ett ovanligt välgjort och spännande bidrag till subgenren. Högt tempo, bra skådespelare och brutala våldsscener bidrar till att det faktiskt är en riktig liten nagelbitare det handlar om här. Det stilistiska greppet att stundtals låta publiken dela Maggies hörselhandikapp är också lyckat, och det används i precis lagom dos.

Netflix samarbete med skräckfilmsproducenten Blumhouse, som hittills förutom Hush givit oss Creep, har börjar riktigt intressant. Det ska bli spännande att se vad det kan leda till i framtiden.
Spännande ska det också bli att följa Mike Flanagans fortsatta karriär. Han imponerade redan 2013, med utmärka spegelrysaren Oculus.
En titt på hans imdb-sida ger dock beska besked. Nästa projekt: Ouija 2. Ajdå.

/Steffe

Lek med döden i 90-talsthriller

DÖDLIG PULS (1990)
Regi: Joel Schumacher

Julia Roberts. Kiefer Sutdodlig_pulsherland. Kevin Bacon. William Baldwin. Och Joel Schumacher i registolen. Hetare än så blev det knappt när året var 1990.
Lägg till ett fantasieggande manus som frestar med svar på gåtan om vad som händer efter döden och ni anar att Dödlig Puls (Flatliners på originalspråk) borde vara en klockren homerun för alla inblandade.
Dessvärre är jag här för att meddela att det snarare rör sig om en halvhård snedträff…

De unga skådisarna som listades här ovan spelar alla läkarstudenter som under ledning av Nelson (Sutherland) börjar ägna sig åt farliga experiment. I största hemlighet iscensätter de frivilligt nära döden-upplevelser, som helt enkelt går till som så att en av dem stoppar hjärtat under några minuter, för att sedan återuppväckas av de andra och berätta om sina upplevelser. En minst sagt riskfylld aktivitet, som blir ännu farligare av att gänget hela tiden pushar varandra att stanna på ”andra sidan” längre och längre stunder.

Och nog verkar det som om det finns någonting bortom döden. Det är förbluffande syner som möter dem som vågar sig på experimentet. Dessvärre är det inte enbart positiva upplevelser som väntar när hjärtat slutat slå, och när det sätts igång igen blir det tydligt att någonting obehagligt följt med till den ”vanliga” verkligheten.

Det är onekligen en kittlande premiss Schumacher haft att leka med, och till en början är Dödlig Puls är rätt så fascinerande film. Tråkigt nog blir man snart varse att manuset är klart grundare än man hoppats.
Rollfigurerna har försetts med ett karaktärsdrag vardera (Sutherland är äregirig, Bacon stoisk, Roberts stel etc.etc.) samt varsin mörk hemlighet som kommer upp till ljuset i takt med att läbbigheterna eskalerar. Det känns tunt, och i halvtid har man klurat ut med mesta av filmens mysterier. Inte bryr man sig särskilt om hur det ska gå för de lövtunna karaktärerna heller.

Schumacher försöker väga upp det hela med ögongodis, som dock mestadels känns väldigt daterat idag. Allt dränks i blått eller rött ljus så fort det vankas övernaturligheter, men det ser mest rätt trist och konstlat ut. Känslan är mest hela tiden att om kameran sluntit lite till vänster eller höger om skådisarna hade man fått strålkastarna, fläktarna, rökmaskinen och hela filmcrewet i bild. Försöken att imponera bidrar till att punktera den lilla atmosfär som trots allt byggts upp.

Nu låter det kanske som om jag hatade Dödligt Puls, men så är alls icke fallet. Här finns förmildrande omständigheter. Det är till exempel alltid en fröjd att se Kiefer Sutherland i sitt esse, och han är bra här. Jag får dessutom erkänna att det finns en och annan  scen som Schumacher trots allt har fått till, allt faller inte platt.
Som extra bonus har Kevin Bacon en så härligt fluffig frisyr att den känns minst lika häpnadsväckande som en del av de mer övernaturlig fenomenen i filmen. Strongt!

/Steffe

 

 

 

Medioker människojakt i Friedkins flopp

the-hunted-movie-poster-2003-1020220909THE HUNTED (2003)
Regi: William Friedkin

William Friedkin är en märklig regissör. Efter att ha gett oss klassiker som French Connection (1971) och Exorcisten (1973) hamnade karln snett. Rullar som Djävulens Barnvakt (1990) och Jade (1995) lämnar ingen vink om att det är en mästare som suttit i registolen. Men så på ålderns höst hittade Friedkin tillbaka till storformen, med Bug (2005) och framför allt Killer Joe (2011).
Innan han åter skulle njuta av kritikernas gunst var det dock en sista storflopp som skulle levereras till biograferna, nämligen The Hunted från 2003.

Den här filmen kan kanske bäst beskrivas som en blandning mellan First Blood (1981) och Jagad (1995), men klart mycket sämre än båda sin föregångare. Benicio Del Toro spelar den traumatiserade soldaten Aaron som efter att ha sett hemska saker i Jugoslavien tappat förståndet fullkomligt. I filmens inledning mördar han några jägare i skogarna utanför Portland, och vips så är superspåraren L.T. Bonham (Tommy Lee Jones) inkopplad på fallet. Bonham är den man som en gång tränade Aaron till att bli en mördarmaskin, men han har på senare år lämnat sin adept åt sitt öde. Nu väntar en sista kamp mellan de båda överlevnadsexperterna.

Det låter som ett simpelt (och välanvänt) koncept för en rak, enkel och spännande actionthriller, men Friedkin lyckas fumla bort nästan all potential.
Det största problemet är kanske att man inte får tillräckligt med kött på benen när det gäller de båda centrala karaktärerna.
Vad hände som fick Aaron att bli mördare med djurrättsmotiv? Inget svar. Varför vände L.T. Bonham ryggen åt sin tidigare elev? Inget svar. Filmen antyder att det råder någon slags far-son-relation mellan de båda, men gör ingenting för att visa varför så skulle vara fallet. Inte heller får vi lära känna någon av männen mer än på ytan, inga ledtrådar ges om varför de hamnat där det hamnat. Det gör att man faktiskt inte bryr nämnvärt om hur det ska gå.

Yvig friss, även i det militära-

Yvig friss, även i det militära.

The Hunted är också fullkomligt nedlusad med pinsamma logiska missar. Tommy Lee Jones överlevnadsexpert snubblar och snavar omkring som en kontorsnisse så fort underlaget är ett annat än asfalt, till exempel. Han känns långt från den ”ett med naturen-kille” han ska föreställa.
Benicio Del Toro hade uppenbarligen ingen lust att snagga sig för att spela elitsoldat, och det ser löjligt ut när han i flashbacksen från soldatträningen springer omkring med sitt yviga hårsvall bland de andra rekryterna med rakade skallar.

Nå, allt sånt där kan man ju svälja om katt och råtta-scenerna är raffinerade och välgjorda. Men inte heller här har Friedkin fått till det. Bonhams spårningsteknik går mest ut på att han tittar sig omkring och ser ett jättelikt fotavtryck någonstans (Aaron lämnar, sin träning till trots, snömannenstora spår efter sig var han än går) varpå han genast förstår var hans antagonist tagit vägen. Det är fånigt som fasen och vid ett par tillfällen är det faktiskt så man vräker ur sig ett direkt hånflabb i tv-skärmens riktning.

Det är ingen bra film det här, som ni kanske förstått. Men det finns trots allt ett par förmildrande omständigheter. Några av actionscenerna är välgjorda – inte minst en jaktsekvens inne i Portland är läckert fotad
Tommy Lee Jones får godkänt för sin rollprestation också (även om han knappast gör sig förtjänt av de 20 miljoner dollar han ska ha fått för rollen), i alla fall när han inte snubblar omkring i skogen.  Benicio Del Toro? Nä, detta är ingen av hans bättre roller.
Allra bäst är dock The Hunted när Johnny Cashs ljuva stämma ljuder över eftertexterna.
Det är inget vidare helhetsbetyg det.

/Steffe

Fotnot: The Hunted finns att se på Netflix i detta nu

 

Lågmält men läskigt med indiefavorit

creepCREEP (2014)
Regi: Patrick Brice

Mark Duplass är vi vana att se i lågmälda indedramedys, ibland stämplade som så kallad ”mumblecore”. Tillsammans med brorsan Jay (som han inte sällan regisserar ihop med) har han utnämnts till mästare av genren. På sistone har vi bland annat kunnat se honom i utmärkta dramakomediserien Togetherness på HBO (sorgligt nog nedlagd efter säsongen som rullar nu).
Så det är intressant att se honom ge sig på någonting som både är klart annorlunda och ändå inte helt olikt det han brukar göra. Creep skulle nämligen enklast kunna klassificeras som en mumblecore-skräckis.

Upplägget är simpelt; den arbetslöse (får man förmoda) filmaren Aaron (spelad av regissören Patrick Brice) svarar på en något annorlunda jobbannons. En klient betalar 1 000 dollar för hans tjänster under en enda dag. Oklart vad det innebär.
Det visar sig vara Josef (Mark Duplass) som anlitat Aaron, och han förklarar att han är dödligt sjuk och därför vill spela in en video till sin ofödde son. Han vill helt enkelt att Aaron följer honom under en dag och filmar resultatet.
Det låter onekligen som lätta pengar, och tycks till en början vara det också. Men Josef är en märklig figur, gränsöverskridande och överdrivet kontaktsökande. Ett obehag växer hos både Aaron och tittaren medan Josef börjar framstå som allt mer bisarr…

Två saker kan med omedelbar verkan fastslås om Creep:
1. Det här är en film där det så uttjatade found footage-formatet fungerar.
2. Mark Duplass är fullkomligt lysande i den här filmen.

duplassAtt genom kamerans lins få följa hur en man som kanske eller kanske inte har alla hästar hemma är faktiskt stundtals riktigt otäckt. Inte heller bryts illusionen ständigt av att en  fotograf egentligen för länge sedan borde kastat ifrån sig kameran. Man är ju annars trött på filmer av den här typen där det tycks mycket viktigare för huvudpersonerna att dokumentera vad som händer än att överleva. Creep går inte i den fällan.

Men den tajta speltiden på drygt 70 minuter hade ändå blivit segdragen om inte Duplass levererat, ty det här är i stort sett en enmanshow från hans sida. Och sin vana trogen väljer han subtila medel när han låter antyda att det kanske är en ren galning vi har att göra med och inte bara en excentriker. Eller är han bara missförstådd ensling? Man får gissa sig igenom speltiden, och sympatierna skiftar flera gånger. Det är riktigt skickligt skådespeleri.

Ett aningens mer raffinerat slut hade jag kanske önskat mig, men i övrigt är det här en rulle som levererar imponerande nervpirr med små, små medel.
Släng ett öga!

/Steffe

Fotnot: Creep finns att se i detta nu på Netflix

 

 

Neeson sparkar röv i Berlin

UNKNOWN (2009)
Regi: Jaume Collet-Serra

UnknownLiam Neesons senfunna status som actionstjärna har fått en del näsor här och där att rynkas. Själv har jag jäkligt svårt att förstå vad det gnälls om. Det är inte som att Neeson bara gjorde inde-draman innan Taken (2008) skickade in hans karriär på ett nytt spår – det handlade lika ofta om biroller i popcornrullar av skiftande kvalitet. Lika bra att han får bära sina egna filmer, och lyfta vad som annars  annars hade varit mediokert dvd-skräp till lite högre nivåer.

Unknown (2009) var ett av Neesons första återbesök actionvärlden efter Taken, och hans första samarbete med regissör Jaume Collet-Serra (de båda skulle senare göra Non-Stop (2014) och Run All Night (2015) tillsammans.)
Handlingen är förlagd till Berlin, dit Dr. Martin Harris (Neeson) anländer tillsammans med sin hustru Elizabeth. Tanken är att han ska hålla ett föredrag på ett seminarium om bioteknik, men saker och ting går inte som planerat. På väg tillbaka till flygplatsen för att hämta en glömd väska råkar nämligen Harris ut för en trafikolycka, och hamnar i en fyra dagar lång koma. Detta vore måhända nog för att Berlinvistelsen ska klassas som riktigt rejält misslyckad, men problemen har bara börjat.
När Harris väl lyckas ta sig ut från sjukhuset och åter hittar sin fru visa det sig nämligen att hon inte känner igen honom. Än värre – hon har en ny snubbe vid sin sida, som även han kallar sig Dr. Martin Harris. Vad i hela friden är det som pågår?
För att reda ut det hela tar (den riktige) Harris gamle stasi-agenten Jürgen (Bruno Ganz) och den illegala immigranten Gina (Diane Kruger) till sin hjälp.

Första halvan av Unknown är faktiskt riktigt spännande, och den paranoida thrillerkänslan påminner litegrann om Roman Polanskis Frantic (1985), där Harrison Ford tappade bort sin hustru och irrade runt i Paris på jakt efter henne. Snyggt foto, en skön känsla av alienation och Neeson i sammanbiten högform bidrar till att hålla intresseflaggan i topp.
Ändå sitter man hela tiden med en gnagande liten oroskänsla i magtrakten; vart ska det här ta vägen? Ska historien utveckla sig till något riktigt, riktigt dumt, måntro?

Det visar sig vara en fullt befogad ängslan. Sisådär en halvtimme från slutet kraschlandar nämligen intrigen och förvandlar i stort sett hela filmen till ett enda stort, alluppslukande logiskt svart hål. Det är inte utan att man känner sig rejält blåst på konfekten.
Sedan blir det lite plikttrogen action, innan eftertexterna rullar och man sitter i soffan som ett irriterat frågetecken.

Filmens största behållning är Bruno Ganz som DDR-älskande privatdetektiv, en karaktär som slarvas bort  – i likhet med filmen i stort. Synd på en så lovande start!
/Steffe

Lou Diamond Phillips vs Lucifer

vhs_3438PENTAGRAMMORDEN (1990)
Regi: Robert Resnikoff

Ungefär en gång i kvartalet brukar jag höja näven i skyn och förbanna mig själv för att jag inte kan sansa mig så det gäller tillgången på filmkanaler i digitalboxen. Med räkning i hand brukar antalet sedda filmer inte riktigt kunna försvara kostnaden.
Men det finns också stunder då jag ger mig själv en mental high five i triumf över att jag aldrig lyckas ta mig för att säga upp de där kanalerna. Som när bortglömda, och svårfunna, ockult-thrillern Pentagrammorden (The First Power på engelska) från 1990 oväntat dyker upp bland C Mores nyheter, till exempel.  Bara att hälla upp en stadig kopp kaffe, luta sig tillbaka och njuta av dumheterna – tack för det televerket!

I filmen får vi möta den desillusionerade och hårde LA-snuten Logan (Lou Diamond Philipps!) som är känd för att sätta fast seriemördare. Fallet med den blodtörstige satanisten Patrick Channing (Jeff Kober, skönt diabolisk!) visar sig dock bli en ovanligt svår nöt att knäcka. Ty trots att Logan skickar Channig till gaskammaren fortsätter morden – det verkar ta mig tusan inte bättre än att Pentagrammördaren slutit en pakt med djävulen och kommit tillbaka från de döda!
Till Logans, och manusförfattarnas, hjälp finns mediet Tess Seaton (Tracey Griffith) som med blixtens hastighet kan förklara de övernaturliga spelreglerna samt när historien så kräver rabbla lite bakgrundsinformation och motivation för filmens karaktärer – hon är ju synsk!

Är man på ogint humör finns förstås en massa svagheter att peka finger på i Pentagrammorden – skådespeleriet håller ingen högre klass, manuset läcker som ett såll och det finns stunder då man önskar att Los Angeles-miljöerna nyttjats mer.
Men varför vara en sådan jäkla surmupp? Det här är ju en kul rulle, med finfint tempo och några riktigt minnesvärda scener. Jeff Kober är dessutom skicklig på att le på ett väldigt ondskefullt sätt, vilket gör att den återuppståndne mördaren ibland faktiskt känns lite småläskig. Och Lou Diamond Philips vill man ju alltid ha i bild, även när han, som här, känns snudd på bisarrt felcastad.

I genren snut vs. demonisk ondska sällar sig Pentagrammorden faktiskt till de mer sevärda bidragen. Klart roligare än till exempel Deliver us from Evil som kom häromåret.

/Steffe