RAMBOVECKA: Rambo: The Force for Freedom (1986)

Filmtajm 2000 fyller ett år! Det firar vi med att fokusera enbart på Rambo i en vecka.

tecknade ramboRAMBO: THE FORCE OF FREEDOM (Tecknad tv-serie)
Vi må ha uttömt all Rambo som finns i långfilmsformat, men det betyder inte att vi är helt färdiga med karln här på Filmtajm 2000. Det finns ju en tecknad tv-serie också, gjord i 65 avsnitt när Rambofebern var som allra störst. På 80-talet fanns samlingskassetter att tillgå på den svenska VHS-marknaden, så hade man en tillräckligt välsorterad uthyrare att tillgå kunde man alltså spana in den här serien även i gamla Svedala (på någon svensk tv-kanal tror jag inte den visats).

Nå, likheterna mellan tecknade Rambo och hans icke animerade förlaga visar sig snabbt vara försumbara. Här är det ingen av regeringen skapad krigsmaskin med psykiska problem efter Vietnamkriget vi får möta, utan en gladlynt patriotisk hjälte som leder det muntra gänget Force of Freedom, som kämpar för att bevara amerikanska värderingar jorden runt. Det finns förstås en fiendeorganisation också – S.A.V.A.G.E. (står för Specialist-Administrators of Vengeance, Anarchy and Global Extortion, men det hade ni väl redan räknat ut) som leds av General Warhawk som har en mängd färgstarka underhuggare med lattjo frisyrer.

Rambo, i filmerna känd som en ensamvarg, är inte heller själv i sin kamp mot ondskan. Till sin hjälp har han, förutom Colonel Trautman, de sköna lirarna Edward ”Turbo” Hayes – en racingförare som är en jäkel på motorer, samt Katrine Anne ”K.A.T.” Taylor – mästare på förklädnader. Tillsammans utför trion uppdrag, som inte sällan går ut på att Rambo måste rädda någon av sina medhjälpare, över hela världen. Det skjuts och sprängs rätt friskt, men eftersom det handlar om en tecknad tv-serie för barn är det ingen som får sätta livet till.

NECA-2015-Con-Exclusive-Rambo-Force-of-Freedom-001Jag ska vara ärlig och villigt erkänna att jag inte sett alla 65 avsnitten av den här serien. Det fick räcka med 3-4 stycken (alla finns på Youtube, för den som vill göra jobbet på riktigt). För sanningen är att efter att man skrattat åt hur långt ifrån Rambo från First Blood den tecknade versionen är blir det lite trist att kika på, inte minst om man passerat 12 års ålder. Det rör sig om en G.I. Joe-klon (Action Force hette det visst i Sverige) och serien är gjord för att kränga actionfigurer till kidsen. Det finns troligen sämre varianter av konceptet där ute, men också med all säkerhet bättre  (original-G.I. Joe, till exempel).

Visst, som ett nostalgiskt vykort från 80-talet roar Rambo: Force of Freedom en smula, och de ultrakonservativa värderingar som saluförs är rätt kul i backspegeln, men det blir gammalt snabbt.
Fast jag skulle inte banga att ha några av de där actionfigurerna i hyllan…
/Steffe

CHOCKTOBER: Ash vs Evil Dead – avsnitt 1

Oktober är månaden för halloween och allmänt höstrusk – en tid på året enkom uppfunnen för frossande i skräckfilm! Vi på Filmtajm 2000 är ju förtjusta i genren sedan tidigare, men under hela oktober blir det extra fokus på just rysare av alla de slag. Välkommen till Chocktober 2015!

ashI snart 25 år har Evil Dead-fansen tiggt och bett Sam Raimi och Bruce Campbell att göra en fjärde film i serien. Men istället för en uppföljare till Army of Darkness (1992) kom häromåret en reboot på originalfilmen. Det såg onekligen ut som att hoppet att få se mer av motorsågsvevande Ash (Bruce Campbell) var ute…

Döm då av glädjevrålen från Evil Dead-nördarna när det plötsligt meddelades att en tv-serie á tio avsnitt på amerikanska kabelkanalen Straz skulle plocka upp tråden där den lämnades 1992. Med Bruce Campbell tillbaka i huvudrollen, och Sam Raimi i registolen (i alla fall för pilotavsnittet). Vi fick chansen att förhandstitta på första avsnittet inför premiären i helgen, och det kunde vi förstås inte tacka nej till.

När vi åter får stifta bekantskap med Ash har 30 år passerat sedan han senast slogs med odödingar i skogsstugan (tidsresandet i Army of Darkness nämns inte). Hans liv har inte direkt följt en spikrak kurva uppåt. Istället bor han i en trailerpark, där han verkar ägna dagarna åt rusdryckskonsumtion, gräsrökande och raggande på den lokala syltan. När han nu inte tvingas ta sig till sitt jobb på ett varuhuslager.
Denna inte alltför upplyftande tillvaro får sig ytterligare en törn när Ash lyckas frammana demonerna igen, men hjälp av Necromicon-boken från filmerna. Det blir full fräs ganska direkt, och motorsågen får börja jobba redan innan det första halvtimmesavsnittet är slut.

Gillar man Evil Dead-rullarna, ja då är det i stort sett 100% säkert att man kommer gilla också starten på den här tv-serien. Ash är en större skitstövel än någonsin, och flera av Campbells plumpa kommentarer fick mig att skratta högt i tv-soffan. Demonerna är också de tillbaka i högform, och en scen i avsnittets inledning där en bak-och-framvänd deadite härjar loss hade passat i vilken som filmerna som helst. Den som oroar sig för nedtonat splatter kan också pusta ut, här slafsas det på i precis den mängd man kan förvänta sig (det vill säga rejält!).
Att Raimi står för regin är uppenbart, det är svårt att missa hans karaktäristiska kameraåkningar och lite udda bildkompsitioner. Frågan är hur det kommer bli när andra tar över regisserandet i senare episoder, Raimis stil är svårimiterad.

Att avsnitten bara är 30 minuter långa förvånar lite, och det märks också på tempot. Allt går rasande fort och någon direkt tid lära känna bikaraktärerna (två arbetskamrater till Ash, en polis som springer på demonerna, samt Lucy Lawless i en ännu oklar roll) finns inte. Det lär bli gott om utrymme till det i senare avsnitt, men någonstans gnager ändå en känsla av att detta kanske kunde blivit ÄNNU bättre som entimmesepisoder.
Men vem är jag att ifrågasätta Sam Raimis och Bruce Campbells omdöme? De verkar ha full koll på det här, och sanningen är att första halvtimmen av Ash vs Evil Dead är bättre än man vågat hoppats på. Mycket talar för att en helkul vinter väntar alla skräckälskare!

/Steffe

Fotnot: Ash vs Evil Dead har premiär på C More Series söndag 1 november klockan 23.

Hajvecka.

Det verkar som om det ska bli fint väder under veckan. Såklart. Semestrarna är ju över. Vilket innebär att ingen orkar flamsa omkring med livsglädje och folköl i en park halva nätterna; klockan ringer obarmhärtigt strax efter soluppgången och inom en snar framtid strax före densamma och snart har vi glömt den här ursäkten till sommar och blickar fram emot en höst av mörker, skräckfilm, rysare, katastrofer och annat härligt att snacksa till.

Kanal 9 verkar ha känselspröten rätt i luften, för de kickar igång en hajvecka. Och inte vilken hajvecka som helst utan en katastroffilmshajvecka. I afton inleder de med Sharknado, denna fenomenalt usla väder-kombo-marina skräckfilm. Under fortsatta kvällar kommer vi i tur och ordning få avnjuta de två uppföljarna och på torsdag kulminerar det hela i makalöst värdelösa Mega-Shark vs Mecha-Shark. (Ja, det är en haj mot en robothaj, what could possibly go wrong?)

Fredagen verkar de ha glömt, trots en uppsjö (pun intended) av hajfilmer att välja mellan. Men var inte ledsna för det, eftersom våra reklamkanaler fullkomligt slåss på liv och död om kvalitetstittarna under kvällen. Välj mellan Volcano, Rovdjuret 2, The day the earth stood still och kronan av katastroffilmer Armageddon.

Så spänn fast er, ni trötta, efter semester-slitna sharklovers. Och ha en fin vecka!

/Stina

PS. Fun fact om Sharknadodebcalen: Samma haj på samtliga omslag. Den djäveln är ihärdig.

Mister Lynch, tackar och bockar.

tp

Jag försov mig idag och är därför lite sen med att nås av nyheten att David Lynch är tillbaka i regissörsstolen inför kommande säsong av fantastiska kultserien Twin Peaks. Som vi har våndats över detta. Men mycket vill ha mer. Och det får vi uppenbarligen! Inspelningarna startar omedelbums och det utlovas redan mer än de nio avsnitt som först var påtalade.

Låtom oss peppas.

dltweet

 

 

 

 

 

 

 

/Stina

Blind brottsbekämpare blev bra på burken

frank-millerDaredevil, som gått under namnen Demonen och Våghalsen i svenska serietidningar på 60-, 70- och 80-talet, är en udda fågel i Marvels superhjältestall. Blind, men med övriga sinnen upptrissade till övermänskliga nivåer, bekämpar han buset i Hells Kitchen om nätterna. På dagarna är det advokatyrket och tilltalsnamnet Matt Murdock som gäller.
I sin moderna tappning har seriefiguren Daredevil varit en mörkare och mer jordnära hjälte än sina superkolleger, och vissa storylines från den amerikanska tidningen har varit kontroversiella.
Kanske är det därför, och på grund av den totalt misslyckade filmatiseringen med Ben Affleck från 2003, som  Marvel väljer att ge honom en egen tv-serie i stället för att kila in honom bland alla glättiga Avengers på stora duken.
Det var i alla fall ett klokt beslut.

Den 13 avsnitt långa första säsongen av Daredevil som finns att tillgå på Netflix är nämligen mycket bättre än vad den har någon rätt att vara. Mörkare, våldsammare och  klart mer komplex än biofilmerna från Marveluniversumet är det här faktiskt en tv-serie som kan tänkas tilltala även den som normalt skyr trikåklädda brottsbekämpare.

DaredevilTeaserPosterHär får vi träffa Matt Murdock (Charlie Cox) när han och hans bästa vän Foggy (Elden Henson) precis slutat college och startat upp sin egen advokatfirma i Hells Kitchen i New York – som reducerats till 70-talsslum efter all förstörelse i den första Avengersfilmen. Nattetid är det bovjakt som gäller för Murdock, även om han uppenbart är tidigt i sin  brottsbekämparkarriär. Faktum är att han åker på ganska duktigt med stryk med jämna mellanrum, något man inte direkt är van att se i superhjältesammanhang.
Nåväl, snart är båda Murdocks alter egon i luven på stans kriminella storboss Wilson Fisk (Vincent D’Onofrio) och hans nätverk av hänsynslösa underhuggare. Kampen kompliceras av att Fisk mutat stadens poliskår och medier.

Att det här är en tv-serie riktad till en äldre publik än vad superhjältefilmer brukar vara är någonting som märks inte minst på våldet. Men häpnar faktiskt över hur slafsigt det bitvis blir – ben och armar bryts, huvuden huggs av och blodet skvätter i största allmänhet. Det är en välkommen förändring mot det barntillåtna serietidningsvåld vi är vana vid, men blir också en smula tröttsamt efter ett tag – särskilt vid sträckkollande.
Än mer ögonbrynshöjande är dock hur köttiga karaktärsporträtten är. Att Daredevil själv får sin bakgrundshistoria berättad och berikas med sedvanliga tvivel och brister förvånar kanske inte så mycket,  men den figur som fascinerar i alla fall mig mest är boven Wilson Fisk, alldeles lysande spelad av D’Onofrio. Han skildras mer som emotionellt störd, ensam och tragisk jättebebis än ondskefull ärkenemesis. Man känner faktiskt en hel del sympati för honom, trots hans fäbless för brutala mord och andra tvivelaktiga härskartekniker. Avsnittet som berättar om Fisks barndom är kanske säsongens höjdpunkt.

Så ge Daredevil en chans, även om du anser dig för fin för spandexhjältar. Det finns en hygglig chans att du blir positivt överraskad.

/Steffe

Penny Dreadful räddar monsterarvet

frankenstein-meets-the-wolf-man-photos-2Shared universe – det är det nya svarta i Hollywood. Det är naturligtvis Marvels framgångar med alla sina superhjälterullar som utgör förebilden, och nu hoppas fler kunna göra storkovan genom att låta figurer de har licens till dela filmer med varandra. Att DC:s serietidningsuniversum skulle få samma behandling är kanske inte så förvånande. Redan nästa år dyker Batman vs Superman upp och den är tänkt att vara startskottet för en strid ström av filmer om mer eller mindre kända trikåbärande superhjältar  som alla ska existera i samma fiktiva värld.

Något mer ögonbrynshöjande är det kanske att Universal slår sig in på samma bana med alla sina klassiska filmmonster. Dracula Untold orsakade knappast sensation när den gick upp på biograferna förra året, men den utgjorde inledningen för satsningen där bland annat The Mummy, Frankensteins monster och The Wolf Man ska få filmer som är sammankopplade.
I ärlighetens namn är inte detta helt nytt, flera av Universals klassiska monster fick träffas redan på 30- och 40-talet i filmer som Frankenstein meets the Wolf Man (1943) och House of Frankenstein (1944). Och det är faktiskt bara dryga tio år sedan  Van Helsing (2004) floppade stenhårt på biograferna. Så visst, vill Universal klämma ihop sina rysarkaraktärer i samma filmer är de i sin fulla rätt.
Någonting säger mig dock att det kommer bli mer halvhjärtat young adult-blaha än gotisk skräck av det hela.

Episode 104Tur då att Showtimes härliga tv-serie Penny Dreadful finns att tillgå. Där får man sitt lystmäte av gammaldags mysrys utan att det känns allt för konstlat och urvattnat.
Serien utspelar sig i London under sent 1800-tal, och vi får följa en brokig skara individer som kämpar mot en mäktig vampyr (läs: Dracula) och hans  hejdukar. I centrum hittar vi Vanessa Ives (Eva Green), en ung kvinna med demoniskt, mörkt förflutet, och Malcom Murray (Timothy Dalton), före detta upptäcktsresande med massor av skelett i garderoben. Med hjälp av amerikanske revolvermannen Ethan Chandler (Josh Hartnett) och en viss doktor Frankenstein (Harry Treadaway) försöker de klara livhanken och rädda Malcoms dotter ur mästervampyrens grepp. Dorian Gray (Reeve Carney) har också en betydande roll.

Det borde bli överbefolkat, rörigt och fånigt, men det hela fungerar förvånansvärt väl – inte minst tack vare suveränt foto och scenografi. Friheterna som tas med historierna man ”lånar” från är stora, så Bram Stoker– eller Mary Shelly-puritaner bör kanske hålla sig undan. Är man inte så nogräknad innebär dock svängrummet manusförfattarna unnar sig att serien blir intressantare. Den fria tolkningen av Frankensteins monster hör till höjdpunkterna under säsong ett.

Penny Dreadful är förstås inte en perfekt tv-serie – ibland har manusförfattarna lite för bråttom. Pilotavsnittet, till exempel, är alldeles för stressat i sin iver att få visa allt göttigt man har på lager. Men därefter lugnar det hela ner sig och serien växer för varje episod.
Första delen av andra säsongen (sändes i måndags) lovar riktigt gott för framtiden. Monsterdiggare som ännu inte gett serien en chans uppmanas härmed till bot och bättring.

/Steffe

Fotnot: Penny Dreadful sända på HBO Nordic.

Peter Dinklage och Madam X-mysteriet

Game of Thrones har gjort Peter Dinklage, som spelar rollen som Tyrion Lannister, till en riktig stjärna. Med rätta, Dinklage är suverän. Men han kom inte till serien som någon färsking, meritlistan var rätt diger redan innan Sagan om is och eld drog igång. Bland annat hade han roller i Berättelsen om Narnia: Prins Caspian och Elf. Sin debut gjorde han redan 1995, i den underskattade meta-indiefilmen Living in Oblivion med Steve Buscemi.

Eller? Är det så att Peter Dinklage redan 1984 hade en minnesvärd roll i glammetal-bandet Madam X:s bisarra video till låten High in High school?
Envetna rykten på nätet gör gällande att så är fallet. Dessutom hävdar bandet sångare Chris ”Godzilla” Doliber att det är honom vi ser i videon.
Men hur mycket jag än letar på nätet lyckas jag inte hitta någon bekräftelse på att detta är mer än ett rykte. Och själv har jag svårt att övertygas om att det är verkligen är en 15-årig Peter Dinklage som sugs ner i sin skolbänk för att få hjula loss tillsammans med de smakfulla medlemmarna i Madam X. Kolla in och avgör själva:

 

dinklageYtterligare en pusselbit till mysteriet är det här fotot av Dinklage från 1987. Inte särskilt lik personen vi ser i videon, enligt mig. Å andra sida kan mycket hända med ett utseende under tonåren, och jag är erkänt urusel på att känna igen ansikten.
Vad tror ni? Är det Dinklage i videon? Visst känns det som om livet självt skulle bli lite, lite färggladare och roligare om det verkligen är så?

Dagens hjälte: Frank Gallagher

frank-gallegher-visnevekirazTony Soprano, Walter White, Frank Underwood, Nucky Thompson…
Den moderna tv-historien är fylld av manliga anti-hjältar som är omöjliga att ogilla, trots att de ägnar sina liv åt moraliskt högst tveksamma aktiviteter. Alla har   dock en sak gemensamt – de må vara skurkar, men de är också respektingivande män med makt och pondus.
Annat är det med Frank Gallagher. den gravt alkoholiserade och alltigenom misslyckade patriarken i  Shameless.
Fast förankrad på samhällets absoluta botten är Frank förvisso inte någon främling för att bryta mot lagen, men  knappast i syfte att klättra i den kriminella hierarkin. Snarare handlar det om skaka fram några dollar till sprit och/eller knark så att han kan ta sig igenom ytterligare en tröstlös dag. Och fungerar inte brottets bana är han beredd att förnedra sig hur långt som helst för att få tag i det han för tillfället behöver.
Han är en lögnare, en manipulatör och sjukdomssimulant. Han drar sig inte för att stjäla från sina egna barn. Han är själva arketypen för en vidrig parasit – som dessutom har mage att tycka fruktansvärt synd om sig själv. Kort sagt är Frank Gallagher mer eller mindre den största skitstöveln i  hela universum.
Så varför kan man inte låta bli att älska honom?

Anledningen till det stavas förstås William H Macy. Sättet han sluddrar fyllemonologer, hur han fyller den grumliga blicken med lika doser förvirring, slughet och självömkan, gångstilen, den stripiga frisyren – allt är perfekt. Till och med när Frank ligger däckad (och det är inte sällan) känns det som om Macy bjuder på en rolltolkning utöver det vanliga.
Shameless har många kvaliteter, och intressanta karaktärer råder det sannerligen ingen brist på. Halvvägs in i femte säsongen håller serien stilen alldeles utmärkt, med sin sedvanliga mix av absurd svart komik, drama och underklassvärme. Lip, Fiona, Carl, Debbie, Kevin, Vernoica och alla de andra kämpar på med livet och kärleken.
Men det är för att får hänga med ärkesvinet Frank Gallagher man kollar. Allt det andra är bara bonus.
Måtte William H Macy orka köra rollen i många år till.

/Steffe

Fotnot:Shamless sänds på C More Series på söndagar

Guldapan och vinjettblåsningen

I juni 1984 hade den amerikanska äventyrsserien Guldapans hemlighet (originaltitel Tales of the Gold Monkey) premiär på svensk tv. Tv-serien, som inte var så lite inspirerad av Indiana Jones, utspelade sig under sent 30-tal och handlade om piloten Jake Cutter som tillsammans med sin enögda hund flög omkring och hamnade i olika typer av trubbel i och omkring Stilla havet. Jag älskade varje minut, och minns avsnitten som några av min barndoms stora tv-upplevelser.
Tyvärr verkar jag ganska ensam om den saken. Trots att statliga televisionen under tidigt 80-tal knappast bjöd på en uppsjö av häftiga actionserier i exotiska miljöer tycks det som om jag i stort sett var den ende som satt klistrad. Ingen i min ålder som jag försöker ta upp serien med minns den över huvud taget!
Detta faktum har förbryllat mig i alla år. Hur kan så många ha missat en sådan tv-guldklimp? En tragedi  som i slutänden (om man antar att samma förhållande rådde i USA) ledde till att underbara Tales of the Gold Monkey bara fick en ynka säsong.

Men när jag häromdagen trillade över tv-seriens gamla vinjett på youtube tror jag att jag kan ha hittat svaret på varför serien är så bortglömd. Musiken i vinjetten håller helt enkelt inte måttet! Medan många andra av 80-talets äventyrs- eller actionserier bjöd oförglömliga öppningsmelodier (Knightrider! Airwolf! McGyver!) får Jake Cutter nöja sig med nån slags halvhjärtad, fesljummen fattigmanstrudelutt.

Inte blir det bättre av att man anar vartåt det är på väg. Vinjettmusiken till Tales of the Gold Monkey har en tydlig känsla av att vara någon slags slaskprototyp för det legendariska ledmotivet till A-team!

En snabb imdb-koll bekräftar misstanken att båda vinjetterna har samma upphovsmän (Mike Post och Pete Carpenter – en duo som gjort mycket tv-soundtracks genom åren).
Det är inte utan att man undrar vad som hade hänt om förhållandena varit de motsatta och Guldapans hemlighet dragit det längsta musikstrået. Jag tror vi hade fått uppleva ett 80-tal som innehållit klart mycket mer Jake Cutter. Ett 80-tal jag gärna hade fått uppleva.
/Steffe