Jag måste bara skriva av mig lite efter den här matchen.

Barcelona spelar bäst fotboll i världen. Det är nog de flesta överens om, men matcherna de deltar i är sällan de bästa. För mig är en riktigt bra fotbollsmatch när båda lagen byter målchanser med varandra och det är öppet och böljande spel. Ett sånt spel som gör defensivt inriktade tränare vansinniga. Nu är det ju knappast Barcelonas fel att deras matcher bara spelas mot ett mål.

Uttrycket ”att ge tillbaka med samma mynt” har aldrig känts så förlegat som en sån här afton. Det går inte att möta Barcelona och tro att anfall är bästa försvar. Det går inte att försöka spela bättre fotboll. Man måste ställa fram spelarbussen framför det egna målet. Och i nio fall, eller kanske åtta fall av tio, som det verkar vara för Chelsea så lyckas det ändå inte. De två andra matcherna som lyckas är de som spelats den senaste veckan.

Det finns som jag ser det ingen logik i kvällens resultat. Jag kan inte se det, och det är nog det som gör fotboll så roligt, åtminstone som utomstående och opartisk. Jag förstår verkligen de Barca-supportrar som inte ser någon rättvisa i världen en sån här kväll. Men som jag skrev i inledningen, de bästa matcherna spelas när två lag är jämnbra. Det finns inga lag som är jämnbra med Barcelona och därför hade en final med Barcelona som ena lag troligen blivit en ensidig historia, och det vill inte jag se i en final.

Några reflektioner:

• Barcelona visade värdighet efter förlusten. Det var skönt att se. Inte minst Pep som gratulerade Di Matteo till segern.
• John Terry är en märklig man. Jag undrar vad som snurrade i hans huvud när han insåg att slutsignalen närmade sig och han kanske inte skulle bli syndabock ändå? Funderade han möjligen på att han istället kommer att missa finalen och att det känns ännu jävligare?
• Domaren var grymt bra ikväll. Utvisningen var solklar, likaså straffen.
• Jag uppskattar normalt sett Lasse Lagerbäcks åsikter från studion. Han vet vad han pratar om. Men när han efter matchen säger att Barcelona inte hade något motmedel mot Chelseas defensiv så undrar man ju. Jag kan väl inte tycka att de var helt ofarliga ändå. Två i stolpen, plus en straff som de skapar genom ett snabbt väggspel.
• Jag gillar Roberto Di Matteo. Han ger ett vettigt intryck. Efter att ha hört Jonas Olsson berätta om honom under deras gemensamma tid i West Bromwich är jag än mer imponerad.
• Har Chelsea som klubb valt ut en speciell spelare där allas tänkta tatueringar ska hamna? Är det nån mer än Meireles som bläck överallt på kroppen i den klubben?
• Allt Torres gjorde när han kom in höll världsklass. Han jobbade inte defensivt, han misslyckades återigen med det mesta han gjorde. När han då plötsligt gör mål efter att ha hängt kvar längst upp (?) blir man lite chockad. Till och med när han rundat Valdes känner man att han kan missa. Stackars honom.
• Drogba är bland de mer skenheliga fotbollsspelarna som bär orangea skor. Det finns ju en del, minst sagt. Det är inte första gången han går runt och tackar alla motståndare efter stor vinst. Han har gjort det många gånger förut, och det finns inte ett uns i mig som tror att han verkligen känner medkänsla med sina motståndare. Han brukar själv inte ta en förlust speciellt bra.