”Utbildning är prio 1,2,3”

onsdag, november 23rd, 2016

Det har jag hört Södertäljes kommunalråd Boel Godner säga åtskilliga gånger och det är så klokt.

Allting startar ju med skolan och med utbildning och om vi inte prioriterar det, vad händer då med jobben kan man ju fundera på, vad händer med möjligheten att bli en delaktig och engagerad samhällsmedborgare om man inte haft möjlighet att i skolan lära sig spelreglerna och vad händer med det där viktiga att fungera i ett arbetslag om man inte fått möjligheten att tillsammans med andra träna sig i socialt samspel?

Och för de med annat modersmål är mötesplatsen skolan så viktigt för att få träna på och lära mer av svenskan.

Men var börjar utbildningskedjan? En del tror att det startar med sexårsgruppen men så är det ju inte. Det börjar med förskolan såklart. Det är den första viktiga länken i vårt lands utbildningssystem.

Igår blev jag intervjuad av SVT Värmland om det där med att det på vissa håll kommer in medborgarförslag om att barn som fått syskon eller har föräldrar som är arbetslösa ska få gå längre tid än de lagstadgade 15 timmarna på förskolan. Helt rätt säger jag.

Forskning visar att barn som gått på förskolan klarar skolan bättre och forskning kring Malmökommissionens arbete visar att förskolan är avgörande för att öka jämlikheten och ge barn med annat modersmål tillgång till språket.

Men på många håll säger man nej till detta, ”finns inga pengar, personalen går redan på knäna av stora grupper, barnen är redan idag alldeles för många timmar på förskolan, varför vill inte föräldrarna ha barnen hemma” – argumenten är många. Och jag måste säga att en del argument provocerar mig.

Om jag är välutbildad och vet vilken skillnad jsg och min utbildning kan göra för barns och ungas möjligheter till  tillgång till språk och kunskap – då skulle jag slåss med näbbar och klor för mer prioritering av min verksamhet. Inte tycka att de barn som kanske bäst behöver förskolan inte ska komma dit.

Varför bryr man sig överhuvudtaget om vad barnens målsmän gör på dagarna? Det borde vara helt ointressant om man har barnen i fokus.

Jag inser att detta inlägg säkerligen provocerar. Liksom inlägget i tv som ännu inte visats. Men jag tycker faktiskt att alla barn ska ha både möjlighet och rätt till den fantastiska verksamhet som våra förskolor bedriver, även när man fått ett syskon eller har en förälder som är mitt emellan två jobb:)

Några av våra storstadskommuner, Stockholm stad, Botkyrka och fler går före i detta viktiga arbete. Jag hoppas många följer efter.

Och jag kämpar för att vi ska fortsätta ha en regering som prioriterar satsningar på välfärden före skattesänkningar. Det möjliggör nämligen mindre barngrupper och bra arbetsmiljö för förskolans personal. Något som är livsviktigt för att lyckas med rekrytering av den så viktiga personalen.

/Gunilla

tisdag, november 22nd, 2016

img_3027

Haft två bra timmar med kommunchef Jan-Olof Appel, skolchef Anna Falk, kommunalråd Mathias Lindqvist och ordförande i utskottet för lärande o stöd Pia Falk i #munkfors.

De har berättar för mig om processen kring att de nu skrivit avtal med Skolverket i regeringens satsning på samverkan för bästa skola. De har för låga skolresultat och menar att en kulturvända måste göras  i kommunen där målet om högre måluppfyllelse i skolan behöver upp på bordet på fler ställen än de som rör skolan.

Hur ska rektorerna leda för att få högre måluppfyllelse?  Kommunfullmäktige har tagit beslut om att fler elever ska nå målen, man mäter mot öppna jämförelser.

Hur ska lärarna agera i klassrummet för att få fler elever att klara målen och helst också sträva ännu högre?

Och viktigast av allt i det vardagliga arbetet, man måste börja begära kvitton och inte bara godkänna insatser. Det måste hända något.

Sedan behöver synen på utbildning förändras.

Det finns mycket go och vilja i kommunen och mycket starkt ledarskap som vet att kvalitativt bra utbildning är absolut bästa vägen att gå. Så det ska bli spännande att följa dem på vägen mot förändrade skolresultat!

Nu får de hjälp med insatser av Skolverket men jobbet är det ingen annan än de själva som gör.

De skickade  med att det är en rolig och inspirerande satsning som de ser fram emot att vara med på, trots att det kräver mycket arbetsinsatser. Men det finns inget alternativ, skolresultaten måste förbättras.

På bilden ser ni affischen som finns överallt, med kommunens mål för utbildningsverksamhet. Tydligt och bra!

Lycka till!

Och tack regeringen för uppdraget till Skolverket att jobba med att utjämna skillnader och möjligheter mellan barn i Sverige:)

/Gunilla

Den livsviktiga cellprovtagningen

måndag, november 21st, 2016

Det finns mycket som är bra i Sverige som vi ska vara stolta över. Jag tror vi ska bli bättre på att lyfta fram det istället för att falla in i nån gnällmur över det som inte funkar.

Idag har jag för fjärde gången försökt ta gynekologiskt cellprov. Jo, jag är ganska ihärdig på att vilja göra nåt som är bland de värsta saker jag vet. Varför då? För att jag vet hur oerhört stor betydelse provtagningen har för att upptäcka gynekologisk cancer. Om man kan slippa att vara en av de där 450 kvinnorna som varje år får livmoderhalscancer så kan några minuters obehag vara värt det.

Men varför fyra gånger? Ibland kan det vara för tätt inpå när man hade mensen och det finns blod kvar, ibland kanske man helt enkelt inte lyckas att få det man behöver -kan bero på att de har en spänd patient som mig eller att den som gör provet inte är så van. Hur som helst, nu hoppas jag det lyckas denna gången.

Jag berättade för läkaren idag om en av mina riksdagskollegor, Hanna, som i sitt landsting är s k lärkvinna och medverkar i undersökningar där läkarstudenter ska lära sig bli duktiga på provtagning utan att det är obehagligt för kvinnan. Så himla strongt gjort, jag är full av beundran för att man utsätter sig för obehag för att underlätta för andra:)

Så budskapet i detta, tacka ja till erbjudandet om att ta cellprov. Det kan rädda ditt liv.

/Gunilla

Vad vore världen utan ingenjörer?

onsdag, november 16th, 2016

img_2961

 

 

 

(Här är jag och utskottskollegan Thomas igår kväll på Polhemsfesten)

Det kan man ju tänka efter gårdagskvällen där jag hade förmånen att få delta på Polhemsprisutdelningen som Sveriges Ingenjörer bjöd in till och där kvällen innehöll många små filmer om hur mycket ingenjörskonsten betyder för mycket av det vi använder varenda dag.

Mannen bakom uppfinningen med trepunktsbältet och andra fordonssäkra uppfinningar prisades och vann priset i hård konkurrens. Välförtjänt med tanke på att det togs fram redan på 50-talet.

Och vår nya minister Anna Ekström var den som delade ut priset och också höll ett glimrande tal, som vanligt. Hon är verkligen bra. Jag är väldigt glad att hon är socialdemokrat och att vi delar samma värderingar och jobbar för samma saker.

Men – utan bra lärare som bidrar till nyfikenhet och nytt lärande så skulle det inte finnas några ingenjörer alls.

Så därför borde egentligen rubriken vara ”vad vore världen utan lärare?”

Och om man filosoferar lite kring jämställdhet och löner så kan man ju fundera på varför lärarlönerna stadigt sjunkit i förhållande till andra yrkesgrupper i takt med att andelen kvinnor i yrket  ökat?

Och om man vore ingenjör kunde man ju fundera lite över vad som eventuellt kan hända i takt med att andelen kvinnliga ingenjörer blir fler…

Men- det finns medel att motverka ojämställda löner. Det handlar om att bli medveten om vad som sker och om att sätta in motåtgärder tidigt.

Och självklart handlar det om att värdesätta alla människor som just människor. Och inte som det kön hen anser sig tillhöra:)

/Gunilla

Personalpolitik

fredag, november 11th, 2016

Äntligen hemma. Har läst 300 sidor i gymnasieutredningens betänkande på tågresan hem men tänker läsa klart alla typ 1000 sidor innan jag kommenterar här.

Under tiden tänkte jag filosofera lite kring personalpolitik och hur man tänker (eller inte tänker…)

Nu är det ju snart jul och veckorna innan så finns det arbetsgivare som vill visa sin uppskattning för gott arbete genom jullunch, julbord och/eller julgåva. Och varje år får jag höra eller läsa om de som inte omfattas av denna generositet, de som går som timvikarie. Många gånger är det timmissarna som ser till att verksamheten fungerar, oftast för att man kanske har en lite för liten kostym och inte kan anställa de som egentligen skulle behövas. Många tusental är de som rings in i vårt land, oftast till offentlig sektor. Till vård och omsorg, till handel och restaurang, till förskolan m m.

Och de är värdefulla. När de svarar och när de kan bemanna en rad där det fattas folk. Men de är inte värdefulla när det handlar om att belönas för gott arbete för då får de ofta ingen inbjudan.

Och detta – som upprepas varje år – får mig att fundera över personalpolitiken och över hur medvetna vi som är politiskt valda är över såna här saker som vissa kan tycka är struntsaker som politiken inte ska lägga sig i men som för mig handlar om grundläggande värderingar. Hur det vi på varandra? Vilka ska vi ha som anställda i framtiden? Var tror vi att de kommer ifrån, inte som timvikarier väl?

Nu ser det som tur är inte ut så här överallt. Det finns kommuner/landsting  och privata arbetsgivare som har förstått att timmissarna är de framtida anställda och som självklart bjuder in även dem. Men de som inte riktigt tänkt klart är fortfarande alldeles


för många.

/Gunilla

 

 

 

Vad vaknar vi upp till imorgon?

tisdag, november 8th, 2016

Är just hemkommen till lägenheten efter att ha halkat hem i snömodd efter trevlig kväll med bänkkamraterna.

Nu går vi in i de sista timmarna innan valet i USA avgörs, ett val som påverkar hela världen. Hur nån enda människa ens kan komma på tanken att rösta på en figur som Trump, det är svårt att förstå. En person som ständigt i både ord och handlingar uttrycker sig kvinnofientligt vilket ju egentligen innebär att han dissar hälften av USA:s invånare. Och som droppen kom beskedet att han inte längre, av sin egen stab, tillåts hantera sitt eget twitterkonto. Men världen är han tydligen kapabel att hantera?

Jag måste säga att jag funderar mycket på varifrån det där oerhörda missnöjet kommer ifrån, det där som många i intervjuer ger uttryck gör ”vi måste se nåt nytt, därför röstar jag på Trump” samtidigt som jag vet att klyftorna är oändligt mycket större i USA än i Sverige och att avsaknaden av framtidshopp kan göra att man väljer att lägga sin röst på en osannolik figur som Trump, som inte ens har stöd i sitt eget parti…

När man istället har chansen att få landets första kvinnliga president som verkligen på sista tiden talat om det som borde vara viktigt för många, hur fördelar vi resurserna mer jämlikt och hur skapar vi möjligheter att kombinera arbetsliv med familjeliv som två exempel där jag verkligen tror att de tittat på de nordiska länderna.

Det är ju ingen slump att de nordiska länderna var inbjudna till sittande presidenten Obama alldeles nyss för att berätta om vår välfärdsmodell som både klarar att ha bra fördelning av resurser, god ordning på statsfinanser och stor offentlig sektor med välfärdstjänster som kommer alla till det. Men det kräver ju solidaritet. Att vi tycker att det är viktigt och vill vara med och betala skatt för att ge alla samma möjlighet, oavsett bakgrund.

Det återstår att se vilken riktning USA väljer. Jag orkar nog inte vänta tills imorgon utan ställer nog klockan inatt o går upp och följer valvakan:)

/Gunilla

 

 

 

måndag, november 7th, 2016

Hann faktiskt med båda eftermiddagens och kvällens bra möten i Värmland. Tyvärr innebar prioriteringen på Karlstad att jag missade medlemsmötet hemma i Årjäng.

Jsg började med att gå på Värmlands museum. Där hade ABF Värmland, Karlstads universitet och Muséet ett av sina seminarietillfälle i den gemensamma föreläsningsserien ”bättre att snacka än slåss” och ikväll gästades vi av ingen mindre än utrikesminister Margot Wallström. Margot är som vanligt lysande bra på att förklara svåra saker enkelt. Några saker hon poängterade:

Sedan 2015 har Sverige en försvarspolitisk uppgörelse som fem partier står bakom som innebär att vi ska ha militär alliansfrihet, att vi ska samarbeta och vi ska ha en egen försvarsförmåga. Att vi valt en samarbetslinje är bättre än en medlemslinje menade hon och hon tog exemplet med att Sverige alldeles nyss i FN kunde rösta för frågan om att utreda förbud av kärnkraft, tillsammans med 120 andra länder. Norge, som är med i Nato, fick här rösta nej.

Situationen i Syrien oroar mycket. Sverige jobbar med att bistå enligt tre spår, det politiska där framförallt FN:s sändebud är allas språkrör men där Sverige också bidrar t ex genom ökat deltagande från kvinnors röster i konflikten, det humanitära där Sverige är den 5:e största givaren och redan gett flera miljarder som stöd dels i det skuta hjälpbehovet men också till återuppbyggnad, och det militära spåret där Sverige främst bidrar genom utbildningsinsatser.

Att vi i januari tar plats i FN:s säkerhetsråd och då också blir dess ordförandeland är viktigt. Vi kom in på en öppen agenda med tre prioriterade områden a) att utifrån artikel 6 jobba för att med fredliga medel lösa konflikter och att arbeta mer förebyggande, b) att ha perspektivet kvinnor, fred och säkerhet. Att alltid ställa frågan ”var är kvinnorna?” när de saknas vid bordet, vid undertecknande av dokument m m och c) att jobba med klimat och säkerhet. Hur påverkar klimatet säkerheten? Vi vet att vattenbrist orsaker konflikter, hur förebygga det?

och slutligen de fyra F som utrikesdepartementet jobbar efter a) FN i fokus, b) Feministisk utrikespolitik, c) Fred och säkerhet och d) folklig förankring.

Hon är klok vår utrikesminister!

Därifrån skyndade jag mig till seminariet om prostitution och människohandel som s-kvinnorna i Karlstad under Christina Wahrolins ledning bjudit in brett till. Där var också jättemycket folk som fick lyssna till polisen, till VD på två av Karlstads Scandic hotell och min kollega Sanne från riksdagens justitieutskott. (Jag missade tyvärr Sanne eftersom jag skulle hinna med tåget) Jag blir mörkrädd över det jag hör. Så många utsatta människor. Här. I Värmland.

Polisen konstaterade något att fundera vidare på när hon sa ”efterfrågan är enorm. Köparen gör marknaden”. Det är ganska uppenbart att straffen inte är tillräckliga.

En annan sak hon sa som gnagt i mig sedan hon sa det.  ”Knark säljer man en gång. Människor säljer man gång på gång”.

Scandics VD berättar att de utbildar sin personal i att upptäcka prostitution. Största utmaningen är dock att polisen inte kommer när de ringer. Det prioriteras inte. Något som hon är lite rädd för eftersom prostitution då lätt kan normaliseras.

En mycket folkbildande kväll om svåra, ruskiga men viktiga  ämnen.

Och nu är jag på väg mot Stockholm i ett tåg som just nu ser ut att bli cirka två timmar försenat. Det betyder att det kan hinna bli tisdag innan jag är framme…

/Gunilla

Reflektioner på resan till Mellanöstern

lördag, november 5th, 2016

Nu har jag varit hemma en halv dag. Tvättat, städat och tänkt. Gått långpromad i snöslask och tänkt. Dessutom började jag på flygresorna hem, fortsatte på tågresan idag och har avslutat nu att renskriva mina anteckningar från sex superbra dagar i Diakonias regi.

Det är obegripligt att vi har en ockupation som nästa år har pågått i 50 år. Än mer obegripligt är att den israeliska regeringen kan få krympa palestiniernas livsutrymme så som dagligen görs genom konfiskering eller förstörelse av mark, genom våld och genom att faktiskt tillämpa apartheid. Allt jag läst om Sydafrika och apartheid kunde jag nu uppleva på plats i Palestina. Den systematiska psykiska nedbrytningen, nekande av tillstånd för ditten och datten, förbud att köra bil – exemplen kan göras hur många som helst.

Och förstörelsen av palestinsk egendom, konfiskering av marken och av naturtillgångarna är inget annat än skrämmande.

Men det fanns ju ljusglimtar i form av alla härliga människor vi träffade som ibland representerade sig själv och ibland någon organisation och som bar på budskapet – vi måste tro på förändring!

Jag har redan bett om att få bli medlem i den svenska grenen av Tent of nations som jobbar för att stötta och sprida kunskap om familjen Nassars kamp för att få behålla sin mark utanför Betlehem, mark som de har papper på att de äger men ändå under 25 års tid har levt under hotet att den ska konfiskeras. Läs mer här http://www.tentofnations.se

Om man utgår från den internationella humanitära lagen så är det självklart att varje stat har ansvar för sina handlingar. Och det som sker i Palestina är djupt omänskligt och segregerade och måste få ett slut.

Om man tänker på att mer än 40% av Gazas invånare är arbetslösa, än mer om du är ung eller kvinna, och att 65% av de med universitetsutbildning går utan jobb så förstår vem dom helst att det vi ser är ett oerhört slöseri med människors möjligheter och utveckling.

Jag tror att fler behöver göra som vi, åka hit och se med egna ögon vad som håller på att ske. Många organisationer arrangerar studieresor och jag skulle rekommendera att åka med nån som har folkrättsperspektivet i centrum.

Nu ska jag fundera på hur mitt egna framtida engagemang ska se ut. Det kan ju underlätta att vara ordförande för en avdelning av  världens bästa studieförbund, ABF!

/Gunilla

Ramallah, Jerusalem och Betlehem

fredag, november 4th, 2016

 

Nu är vi strax på väg hem från den bästa studieresa jag någonsin varit på. Också den mest intensiva, med programpunkter från morgon till sen kväll och ingen, absolut ingen, ledig tid på sex dagar.

Igår startade vi i Ramallah med besök på EUpol Copps, som hjälper till att bygga infrastruktur för framtida tvåstatslösning genom att man utbildar palestinska poliser. Sedan till en oberoende kommission för mänskliga rättigheter.

Tillbaka in till Jerusalem där göteborgske prästen Gustav, som jobbar här under hösten, gjorde en fantastisk guidad tur genom bibelns historia i Gamla stan. Sedan hade vi möte med en israel och en palestinier som båda var aktiva i ”the parent circle” en organisation för de som mist en nära anhörig genom attack från nån av sidorna. Mannen hade mist sin dotter i en attack riktad mot hennes jobb och kvinnan hade mist sin man genom att han sköts ihjäl p g a att han oavsiktligt knuffade en soldat. De skapar mötesplatser där försoning står i centrum.

Och i går kväll var vi på middag på konsulatet dit också ambassadören från Tel Aviv kom. Där vi fick bra dragningar av deras syn på läget samt fick också chansen till ett bra samtal över maten. De andra tre riksdagsledamöterna som varit på We Effect resa anslöt också då och de var precis lika tagna som oss av allt de upplevt.

Imorse var vi färdigpackade och åkte klockan sju från hotellet till familjen Nassar, som bor en bit utanför Betlehem och där pappan i familjen, den kristne palestiniern Bishara Nassar, hade en dröm om att etablera ett fredsprojekt på marken. Hans pappa köpte marken 1916 och familjen bodde i grottor på marken. Bishara dog 1976 men familjen har fortsatt förverkliga hans vision. De grundade Tent of nations 2000 med målet att det ska vara en gård för utbildning och ekologisk utbildning. 1991 förklarade den israeliska regeringen art hela området är israelisk mark och eftersom familjen Nassar har papper på sitt ägande har man ända sedan dess fört en juridisk kamp för sin egen mark!

Sedan var vi på Internationella Center i Betlehem och träffade Dr Mitri Raheb, som är en präst i den lutherska kyrkan och som fått Olof Palme Award. Han berättade om läger för de 2 % av befolkningen som är kristna. Hans budskap är att det vi ser i Palestina idag är apartheid och segregation och att vi behöver mer humanism och mänskliga rättigheter perspektiv.

Och nu sitter vi på flygplatsen och väntar på att få åka hemåt. Och få tid för reflektion av det vi varit med om de senaste dagarna.

/Gunilla

 

Knesset och Jordan Valley

torsdag, november 3rd, 2016

När man nästan inte trodde att det kunde bli värre så inser man att palestiniernas naturtillgångar stjäls.

Igår eftermiddag gjorde vi en rundtur i Jordan Valley för att se entreprenörskap o företagande. Vi fick en skrämmande bild. Där tidigare generationer av palestinier brukat jorden t ex för att odla bananer har bosättare tagit över och det är de som får tillstånd att etablera sig idag. Men det som fick blodtrycket att stiga var ju insikten att den israeliska regeringen för en politik som innebär att man stjäl naturtillgångarna. Vi besökte en plats för vattenpump satts upp som leder vattnet från palestinsk mark till bosättarmark. Sedan får palestinierna köpa tillbaka sitt vatten. Dyrt och ransonerat. Det är helt galet.

Värre är dessutom att man leder vattnet på ett sånt sätt att Jordan River på vissa ställen torrläggs och inte längre försörjer Döda havet med nytt vatten, vilket innebär att havsnivån sjunker för varje år.

Vi mötte en bonde som tidigare varit framgångsrik bananodlare och som nu på grund av vattenbrist fått gå över till att hålla får.

Men det finns ljusglimtar. Vi besökte en sådan, en sann palestinsk entreprenör som startat Palestinas första ölbryggeri, trots att de inte från dag till dag vet hur mycket vatten de har. De exporterar ölen till b l a Sverige. Hans dotter är Palestinas första kvinnliga ölbryggeri . De producerar också vin och har byggt hotell. Ordet omöjligt fanns inte i deras ordlista.

Kvälken avslutades med middag med PLO.

Och på förmiddagen var vi och träffade Israels utrikesdepartement och hade sedan möte med en parlamentariker i Knesset. Men det är mötena med människorna som drabbas av ockupationen som gör allra störst intryck.

Att man kan ha mage att först stjäla vattnet och sedan sälja tillbaka det, det tog nästa priset.

Häftigt att åka förbi Döda Havet:)

/Gunilla

Checkpoint vid Betlehem och östra Jerusalem

tisdag, november 1st, 2016

img_2633 img_2667

Igår åkte bussen från hotellet klockan 05.00, detta för att vi skulle få känna på livet som palestinierna varje dag måste uppleva i att gå genom checkpoint för att komma till sitt jobb.

Hela dagen har vi haft sällskap av B’tselem (som är en organisation som jobbar för mänskliga rättigheter) som gett oss viktiga underlag inför det vi sedan upplevt.

Att gå genom checkpoint och trängas med många andra på väg till sitt jobb, människor som aldrig kan veta om passeringen tar tio minuter eller tre timmar beroende på vakternas beteende, kändes som att vara med i en dålig film. Osäkerheten skapar en stress hos många, eftersom de ofta bara har tillstånd för passering vissa tider och om man inte hunnit in så får man vänta tills nästa dag.

De flesta i Israel har aldrig varit med om det vi var med om idag och därmed aldrig sett vad palestinierna utsätts för bara för att ha möjligheten att förflytta sig.

Därifrån åkte vi till ett palestinskt område där många fått besked om att de måste lämna sina hem för att bosättare ska ta över. De erbjuds att sälja sina hem men ingen vill ju det eftersom man dels har bott där hela sitt liv dels vet att man aldrig kommer att få lov att bygga hus någon annanstans. Vi mötte en kvinna där som berättade om sin handikappade sondotter som kom hem efter skolan, hem till ett hus som hade totalförstörts och nu stod de utan hem. Många känslor där, både ilska och ledsenhet.

På vägen till ett beduinläger passerade vi Getsemane, häftigt.

I lägret fick vi höra om beduinernas oro för att tvångsförflyttas eftersom Israel vill ha deras mark till att bygga på. De har försvårat för dem att kunna försörja sig själva, något de gjort i generationer, genom att inskränka möjligheterna att sälja sina produkter på marknader i Jerusalem. En ljuspunkt i lägret var den fina skolan som man fått italiensk hjälp att bygga. En skola för 6-14:åringar med lärare som kommer utifrån. Utmaningen är att eleverna efter 14 år p g a inga kommunikationer inte tar sig vidare till andra skolor.

Sen lunch hade  vi med Palestinian Youth, en organisation som jobbar för att förändra ungdomars villkor till det bättre. Den största utmaningen är den hopplöshet som många unga känner. På väg dit gick vi in genom Damaskusporten genom Gamla stans många gränder och bazarer

Och efter det hade vi ett möte med två journalister på två olika tidningar som gett oss lite analyser av läget här.

Sedan snabbt hem för att hinna byta om före middagen med Marina Wes, chef för Världsbanken som gav oss sitt perspektiv på utvecklingsutmaningar och möjligheter. Hon hade bara jobbat här tre månader men hade haft samma uppdrag på många ställen runt om världen b l a i Kosovo och verkade vara klok. En sak hon sa fastnade rejält. Israel skulle kunna höja sin BNP med 35 % om man slutade med alla sina restriktioner o ockupationen. Tänkvärt.

Vi har dessa dagar mött flera israeler som ifrågasätter blockaden, främst ur moralisk synvinkel. Den israeliska regeringen borde lyssna på dem så vi slipper ”fira” 50-årsjubileum av ockupationen nästa år.

/Gunilla

 

 

Hebron

måndag, oktober 31st, 2016

img_2555

Idag har jag mest varit arg.

Tidigt imorse besökte vi the United Nations Office for the coordination of Humanitarian Affairs där vi fick en bra dragning om läget både för bosättarna och de ockuperade palestinierna. Det finns 150 bosättningar med cirka 600 000 människor. Och det finns 2,9 miljoner palestinier på det ockuperade Västbanken. Bosättarna har oftast inga problem med att få bygglov medan palestinierna konstant nekas. 2014 fick en palestinier bygglov medan det 2015 var noll. Detta att jämföra med att bortåt 2000 bosättare beviljas bygglov. Fysiska och administrativa hinder krymper palestiniernas livsutrymme.

Efter det åkte vi en och en halv timma till Hebron. Med oss i bussen hade vi grundaren av Breaking the silence, en rörelse som vill få människor att fundera lite mer på de moraliska aspekterna av ockupationen. Det som är speciellt med grundaren och medlemmarna är att de är f d soldater i den israeliska armén som efter sin tjänstgöring börjat fundera på sin roll och fann att man inte kunde försvara sina handlingar. De har funnits sedan 2004 och jobbar med att berätta egna upplevelser framförallt i utbildningssyfte för ungdomar.

Jehoda tog, efter en snabb lunchmacka på stående fot i en park, med oss med på en tvåtimmarstur i Hebron där vi med egna ögon fick se det som idag benämns som Ghost Town, och frågan är ju hur en livfull stad med mycket handel blev tom i vissa delar, de delar där palestinier inte får vara eller får bedrivs handel m m?

Jehoda menar att det finns tre anledningar, 1. Man har begränsat den palestinska närvaron genom att inte tillåts handel eller närvaro om man har palestinskt ursprung. 2. Som palestinier känner man sig ständigt jagad. När som helst under dygnet kan militären komma och genomsöka huset. 3. Man behandlar inte befolkningen lika. Armén gör t ex inget för att få bort våldet, man tittar bort.

Sedan fick vi gå med en annan medlem i Breaking the silence inne på palestinskt område där vi lätt kunde föreställa oss hur det varit i Ghost Town förut. Där var basarerna många och människorna på gatorna många.

Efter det åkte vi till Susiya in the south Hebron Hills, där Nassar -en palestinsk man som bor i tält med sin familj och ett 40-tal andra familjer, tog emot oss och berättade om processen med att försöka få rätt till land som stulits från dem. Där fick vi också kontakt med en kvinnoorganisation som jobbar hårt för att engagera kvinnorna i de 28 byar som fått lämna sina hem för bosättare. De utbildar sig och träffas ibland för att utbyta erfarenheter, även om det är svårt med transporter.

Varför jag varit arg? Därför att palestinierna behandlas ovärdigt, utan alla de mänskliga rättigheter man har rätt till. I vissa delar av Hebron får de inte gå på gatorna, de får inte köra bil, de måste igenom checkpoints när de förflyttar sig, något som kan ta timmar,  och de tvingas leva i tält utan elektricitet.

11,5 timma efter att vi åkte imorse kom vi tillbaka och åkte direkt till middag med två gäster. Dels Christopher Burnett Cargill (svensk) som är chef för Aida, association of international development-en paraplyorganisation för NGO:s och dels James Heenan, en australiensare som är chef för the UN Office for the High commissioner for human rights här i Jerusalem. Bägge två vittnade om att läget försämras och att det är dags för världen att agera och att utgångspunkten måste vara de mänskliga rättigheterna. Nästa år har ockupationen varat i 50 år….

Och imorgon är det samling i foajén klockan 05.00 för ännu en intensiv och lärorik dag.

/Gunilla

Första dagen i Jerusalem

söndag, oktober 30th, 2016

img_2503

Inatt klockan två kom vi fram till hotellet och åkte iväg med bussen halv nio. Syftet med vår resa är att studera situationen här i Israel/Palestina, se hur det svenska biståndet används och ta del av berättelser från människor som lever här.

Det är en studieresa arrangerad av Diakonia och Svenska kyrkan och vi har representanter med oss därifrån hela veckan. Vi är fem riksdagsledamöter och strax ansluter 11 rådgivare/personal till EU-parlamentariker från olika länder som vi ska dela program med ikväll, imorgon, tisdag och onsdag.

Starkaste mötet idag var med Nomika Zion, grundare till organisationen Another Voice, israeliska människor som jobbar för att ge palestinier som är ockuperade i Gaza röster. Hon bor i staden Sderot, som är den stad som drabbats hårdast av raketer från Gaza. Hon berättade om hur kriget har påverkat så många, alla trauman, alla depressioner och hur hon ser att klimatet hårdnar, hur åsikter om palestinier och Gaza ärvs i generationer.

För 30 år sedan var Sderot en stad som bejakade mångkultur, där invånarna åkte över till Gaza och shoppade, umgicks med vänner m m. Idag ökar de främlingsfientliga åsikterna och extrema åsikter får fäste. Därför behövs hennes och andra liknande organisationer. För de ockuperade människorna i Gaza kan inte själva uttrycka det de känner.

”När man slutar se andra människor som mänskliga varelser slutar man själv vara mänsklig”. Ett av många bra citat hon gav som uttryck för hur missnöjd hon är med utvecklingen i Israel.

I Sderot besökte vi också en lekpark där man gjort lekredskap som också var skyddsrum. När jag stod där var det svårt att hålla tårarna borta vid tankar över hur orättvist livet är.

Två lokalt anställda i olika organisationer gav oss sedan olika perspektiv på situationen när vi stod vid Media Hill och tittade ut på Gaza.

Vi får ju inte komma in i Gaza. Det är en blockad och vi som riksdagsledamöter hindras åka dit. Läget i Gaza är fruktansvärt. Det är fyra mil långt och där bor över 2 miljoner människor, varav 70% är palestinska flyktingar. Området har en av världens högsta arbetslöshetssituation, särskilt för ungdomarna. 900 000är beroende av matpaket idag, för 10 år sedan var siffran 9 000. När ungdomarna som lever i det ockuperade Gaza beskriver läget som att ”vi är levande döda”. Då måste nåt göras.

Nu snabb dusch, strax briefing om kommande dagar och ikväll middag med gäster. Hur jag ska få ihop mina steg i riksdagens stegtävling är en gåta när jag lovat mina barn att inte gå ut o promenera själv, hotellet inte har nåt gym och poolen är öppen 09.00-17.00 (tider vi inte är här)….Därför gick jag upp och ner i hotellets fem våningar en halvtimma imorse!

/Gunilla

 

 

 

Skolpojkarna

måndag, oktober 24th, 2016

Det är väldigt ovanligt att jag är i Stockholm tidigt en måndag morgon. Men idag så. Utbildningsradion bjöd in till en förhandsvisning av den nya serien Skolpojkarna, som jag inte ville missa. Så därför tog jag bussen tidigt imorse från min övernattningslya till Eriksdalsskolan där dagen startade med frukostfralla o mingel. Hann prata en stund med vår utbildningsminister innan filmen startade.  B l a om hans besök i Filipstad förra veckan där länets skolpolitiker, förvaltningar och lärarfack samlades för att diskutera utmaningen i att elever lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper. Han reser landet runt och träffar motsvarande överallt. Mycket bra!

Sserien  Skolpojkarna är inspelad på Skrantaskolan i Karlskoga. Under ett helt år har filmare varje dag följt niondeklassare. Utgångspunkt var Pisa som kom 2012 och som visade att 30 % av killarna inte hade grundläggande kunskaper i läsförståelse. I genomsnitt skiljer det 26 poäng mellan killar och tjejer i betyg och flickor presterar bättre i alla ämnen utom idrott och hälsa. Detta fick Utbildningsradion att vilja veta mer och på Skrantaskolan skiljde det hela 55 poäng mellan könen.

För att förändra måste man veta vad som är fel. Och något filmandet visat är att skolan är allas ansvar och att det finns många faktorer som påverkar.

Nåt väldigt allvarligt idag är att killarna inte kommer ifatt, det gjorde de förr.

Panelen efter filmen bestod av utbildningsminister Gustav Fridolin, professorn i pedagogik från Göteborgs universitet, Elisabeth Öhrn, docenten i pedagogiskt arbete från Umeå universitet Per-Åke Roswall och t f rektor Gökstensskolan i Torshälla Sara Hägglund.

Under diskussionen kom några synpunkter värda att fundera vidare på:

Är skolan idag en skola för de som klarar sig, för de som kodar av och förstår vad som krävs? Nåt som flickor uppenbarligen är bättre på.

Har vi tillräckligt av värdeskapande aktiviteter i skolan idag? Aktiviteter där man motiverar och förstärker det som fungerar bra och som är individernas styrkor.

Uppmuntras samhällsfenomenet att man ska vara bra på saker utan att plugga?

Gustav lyfte en viktig fråga – om vi tar fokus på de 30% som lämnar skolan utan behörighet så hamnar man i en annan diskussion än den som handlar om kön för då ser man att av dessa är en tredjedel flickor. Han lyfte tre saker som viktiga: att tidigt stöd kan göra skillnad, att studie- och yrkesvägledning behövs tidigare och som en röd tråd genom skolsystemet och att en elevhälsa som finns nära ledningen i organisationen är central. Och att regeringen investerar i att förstärka detta.

Idag klockan 12.00 kan man se första avsnittet på UR play och på onsdag klockan 10.00 kan man se första avsnittet i serien i vanliga tv:n.

Jag blev fundersam över attityden hos en av lärarna som speglas i första avsnittet, titta du också och se om du funderar lika mycket som mig. Apropå det där med att stötta och uppmuntra.

Bra använd morgontid.

Ska också bli bättre på att ge mer av mina funderingar kring det jag är med om här i bloggen:)

/Gunilla img_2379

 

 

 

 

 

Frågestund

torsdag, mars 17th, 2016

Har just suttit nästan en och en halv timma i kammaren och väntat på att få ställa min fråga till Gustav Fridolin. Vi har en ny ordning för frågor nu, alla ledamöter måste gå fram och ställa sin fråga framme vid debatt-talarstolarna, man har 1 minut till att ställa frågan och sedan svarar ministern 1 min och efter det får man ställa en följdfråga på 30 sekunder som sedan besvaras. Det går undan och många frågor hinner ställas, men idag höll vi på extra länge. Jag ställde en fråga om vad regeringen egentligen gör för att se till att alla barn i skolan får det stöd man har behov av och fick en uppräkning av Gustav på allt som händer just nu. Allt från fler platser på speciallärare och specialpedagogutbildningen till pengar för att minska barngrupperna och öka antalet anställda.

Och snart ska jag gå iväg och träffa övriga styrelsen för folkhögskoleföreningen inom SKL. De andra har träffats hela dagen men jag har ju haft fullt upp i riksdagen, det går inte att klona sig. Så jag ansluter nu strax. Imorgon har vi årsmöte för representanter för huvudmännen till folkhögskolorna.

Igår var jag också på ett intressant frukostmöte som anordnades av FN-föreningen i riksdagen, där gäster var Linda Nordin, som är generalsekreterare på svenska FN-förbundet, Kajsa Olofsgård som är ambassadör för 2030-agendan och så Maria Kling som är departementssekreterare hos Ardalan Shekarabi. Vi fick bra beskrivningar om vad som händer nu när hela världen har enats om Agenda 2030, som alltså är de globala målen för hållbar utveckling. De är 17 till antalet och har 169 delmål och nu är varje land ansvarig för att göra sin del för att uppfylla målen och för regeringen kommer att det arbetet att vara prioriterat. Vi har 15 år av långt arbete framför oss!

/gunilla