Viktigt arbete utan finansiering

Igår besökte vi bland annat det svenska kulturinstitutet här i Chile.

Eftersom jag besökt nåt med ungefär samma namn i Paris trodde jag att jag visste vad jag skulle till. Men detta visade sig, trots det imponerande namnet, vara en förening av människor som har eller har haft anknytning till Sverige och vill bevara den genom att träffas och läsa böcker ihop, sjunga och uppträda med den gemensamma kören och självklart medverka till att svensk kultur sprids i Chile. De har öron och ögon öppna och har bidragit till många seminarier och annat.

Vi gick laget runt och presenterade oss så vi skulle få en bild av vilka vi mötte och det var en väldig blandad samling människor. Allt från tidigare ambassadanställda till återvändande Chilenare som tillbringat många år i Sverige men som ville hem till barn till chilenare som flydde under militärkuppen och som är födda och uppväxta i Sverige men som känner dragningskraften till föräldrarnas födelseland.

En berättelse fastnade särskilt, en idag kvinnlig pensionär som flydde med sin man och sin tre månaders gamla son i mycket ung ålder. Hon hade lätt för att få kontakt med människor och lärde sig svenska fort och utbildade sig hela vägen till förskollärare och jobbade i Solna ända till mannen bestämde att de skulle flytta hem, 15-20 år efter de flytt. Hon ville inte men gjorde det ändå. Idag är hon skild, lever på små inkomster och man såg att hon funderade på hur livet blivit om hon stannat kvar i Sverige.

Under minglet med chilenska piroger och svensk äppelkaka med vaniljsås fastnade jag hos en ung filmregissör vars föräldrar kom till Sverige efter kuppen på 70-talet, hon var född på 80-talet och pappan hade flyttat tillbaka medan mamman stannat kvar i Sverige – de var alltså skilda. Hon kom för några år sedan för att lära känna sin pappa mer och hade förälskat sig i en chilenare och fått barn men det höll inte. Men nu sa hon bara ”för mig är det så viktigt att min son har två föräldrar så ni får jag skapa mitt liv här”. Och hon kämpade med sina svenska självklarheter som inte är lika självklara här. Delad vårdnad? Barnen är väl mammans ansvar? Idag delar de vårdnaden. Och hon gör mycket filmer för att sprida kampen för jämställdhet. Intressant ung kvinna! Hon berättade att 1-2 kvinnor i veckan dödas av män i nära relationer så Bachelets kamp för ökad jämställdhet hade verkligen behövt få fortsätta i en mandatperiod till.

Men såna här viktiga föreningar som inte bara sprider den svenska kulturen i Chile utan som också är en viktig mötesplats och som på det viset upprätthåller folkhälsan har ingen finansiering utan får hanka sig fram via tillfälliga projektbidrag och mycket ideellt arbete. De får hela tiden höra att Latinamerika inte är prioriterat.

Spännande människor som jag hade velat ha mer tid med för att höra vars och ens berättelse mer:)

/Gunilla



Comments are closed.