Händelser i Hagfors

I onsdags upplevde jag föreställningen ”Bokstavsängeln” av Ismael Ataria.  Det var en väldigt bra föreställning. Han är duktig och säker pÃ¥ scen, och det hela ser sÃ¥ väldigt spontant ut, som om han kom pÃ¥ allt han sa där och dÃ¥.   Han tog oss bland annat med till det lilla överblivna rummet som fanns pÃ¥ Asplundsskolan, där obs-klassen fick vara.  Det lÃ¥ter förfärligt att en elevgrupp fÃ¥tt ett litet överblivet rum helt avskilt, som att  man aldrig räknade med att de skulle finnas, och sen när de visade sig göra det, fick man lösa det hela i efterhand.

När man lät bygga den nya skolan, borde man faktiskt ha vetat om behovet.  Barn med bokstäver borde inte fÃ¥ undervisning i ett undanskymt litet rum. I den nya skolan finns ”Rondellen”.  Där kan elever fÃ¥ vara nÃ¥gon period om de behöver, och fÃ¥ särskilt stöd, och framför allt lugn och ro i frÃ¥n sin klass. Där finns mänsklig värme, goda och bra lärare, men rummet… Man ser sÃ¥ tydligt att det inte alls är ett rum för undervisning.  Det är tvÃ¥ förrÃ¥dsrum med en dörr emellan.  Den lilla ytan kan möjligen vara ett skydd emot ett allt för stort elev-antal, de skulle helt enkelt inte fÃ¥ plats.  Men att det inte finns ett avsett rum planerat för barnen med särskilda behov, att de inte funnits till i planeringen.  Man räknade inte med att de skulle finnas till.

Det mörka skuggiga hörnet i Blinkenbergsparken är borta. Någon, jag har inte brytt mig om att ta reda på, tyckte kanske att det skulle bli ljusare och finare. Jag vet att många fåglar hade sin viloplats i de där träden, och jag vet att harsyra är beroende av fukt och skugga för att alls kunna växa. Det fanns en   tystnad där.

Träden ligger nu i en risig hög bakom scenen. Harsyran har redan gulnat, och kommer förmodligen att försvinna. Parkens akustik är annorlunda, inte längre så mjuk. Vad ska man göra? Alla tycker så olika om allt, och det är nästan ingen idé att säga något.  Träden ligger där de ligger, och ingen har frågat mig vad jag tyckte om att de skulle huggas ner. Även om ingen hade brytt sig om vad hade tyckt, så är det i alla fall viktigt att få säga vad man tycker.

Ett av träden stod i själva parken, det var dött, och det hade halvvägs fallit redan.  Det trädet hade en stor järnbit inne i sig som det växt runt, och jag råkade höra när maskinen sågade rakt in i järnet. Inte för att det var ett dugg roligt, men ändå.

Receptet nedan har jag inte själv skrivit, det är klippt från Nwts sida, men receptet ser så bra ut, så att jag vill spara det, och samtidigt be andra att tänka på djuren i sin mathållning. Skulle du vilja bli dödad, styckad, förpackad, såld i butik, sedan bli uppäten? Naturligtvis inte!    Du vill antagligen leva och njuta av livet. Tex med den här goda soppan:

Mustig och mättande linssoppa   (NWT)

(Till 4 personer)

2 dl röda linser

10 dl vatten

2 små finhackade gula lökar

1 stor finhackad vitlöksklyfta

2 msk smör

1 liten bit hel kanel

1 lagerblad

1 tsk senapsfrön

1 tsk paprikapulver

1 tsk curry

0,5–1 burk krossade tomater

0,5 paket fryst hel spenat (125 g)

2 tsk salt

1 kryddmått mald vitpeppar

Rikligt med hackad persilja

1 citron

Gör såhär: Rensa linserna om det behövs genom att hälla ut dem på en tallrik och plocka bort eventuellt grus. Skölj i durkslag. Koka linserna i vattnet tills de blivit mjuka. De ska koka sönder.

Smält under tiden smöret, helst i en järngryta eller i tjockbottnad gryta. Fräs löken och vitlöken så att den får färg men inte blir det minsta bränd.Tillsätt alla kryddor och rör om snabbt. Häll i tomaterna och låt det hela puttra i cirka 15 minuter. Häll i bladspenaten och koka tills den är nästan färdigkokt.

Lägg därefter i linser och spad. Låt allt koka ihop ett par minuter.

Servera soppan rykande varm med rikligt med klippt persilja och med en stor citronklyfta till var och en. Citronen klämmer man direkt ner i sin sopptallrik.