Favorit i repris – min införkrönika

Den här krönikan skrev jag till VF-sporten inför säsongsstarten, den känns på något sätt lämplig att reprisera i dag:

”Är det okej med en bicykleta?” frågade sig en hockeyspelare på twitter.
Anledningen var givetvis den nya sparkregeln. Bara en av några märkliga förslag från Hockeyligan som verkar befinna sig i en identitetskris.

Med powerbreaks, nationalsånger och långa intron är inte svensk, eller någon, hockey i behov av fler bromsande sekvenser i anknytning till matcherna.
Mål!
Men det var spark…
Ja, men det är ju okej, om man inte sparkar utan ”dirigerar” alltså.
Men var skenan i isen?

Två minuters domaröverläggning. Och någon som oavsett beslut tycker att domarna gjort fel bedömning. Ska pucken nödvändigtvis få sparkas in, ska den få sparkas in hur som helst. Även med en bicykleta.
Sen ska spelarna vara i målgården och härja också, men bara till en viss gräns. Eller? Hur som helst får domaren ringa en annan domare som ska BEDÖMA om målvakten blivit störd. Kameran zoomar in ett spännande telefonsamtal. Beslutet kommer och, ja, någon kommer oavsett beslut tycka att domarna gjort fel.

Det känns som att Hockeyligan har identifierat problem och tagit i tag i dessa i förhoppning om att spelet ska bli mer underhållande. Effekten kommer bli den motsatta. Spelet kommer fördröjas och en redan utskälld domarkår kommer tvingas till fler bedömningar. Något de behöver lika mycket som Sanny Lindström behöver träna på att teka.

Är det för många kockar? Ska alla klubbars röster höras – några framåtblickande, några konservativa är det lätt att besluten blir kontraproduktiva.
Dessutom skapar man nu regler som inte tillämpas i någon annan liga. Det absolut sista ishockeyn som sport behöver. Små rinkar där, stora där och någon mellanting där borta. Jo, ett ställe med stora rinkar, men med nedflyttad mållinje också.
I Sverige skriker vissa fans efter mindre rinkar – i Nordamerika har tanken på större rinkar för att minska skaderiskorna åtminstone luftats. Ingen som helst internationell stingens (kommer pucken få sparkas, eller ”dirigeras” in i European Trophy?).

Hockeyn behöver svart och vitt.
Rätt och fel.
Som det är nu isolerar sig Hockeyligan och elitserien genom den här säsongens regeländringar. Det är inte heller några regler som skulle kunna göra Sverige till ett regelmässigt föregångsland.
Svensk hockey känns som en 19-åring på ett studentflak.
”Ska jag resa runt i Asien ett år eller ska jag börja plugga ekonomi… Eller kanske bli polis… Eller kanske bli…”

/Järpegård

2 Responses to Favorit i repris – min införkrönika

  1. Håller med, tycker det är en helt sjuk idé att med hjälp av en videokamera bedöma om skridskoskenan var i isen eller inte. Var väl nog svårt att se om en sparkrörelse var där, eller om pucken ens träffar skridskon…Vad blir nästa steg, att det tillkommer domare som håller upp skyltar a lá konståkning med bedömning av hur snygga målen var så att det räknas in i slutresultatet? Tror man ska akta sig för att överdriva reglerna, bättre att försöka förenkla. Annars landar vi där brottningen landat, det hålls upp röda och blå bollar och allt förbannat och varken tävlande eller publiken förstår vad det är som händer…

  2. Gör om, gör rätt

    Beträffande sparkregeln.
    Tycker det ska vara antingen eller.
    Antingen får pucken gå via skridskon på alla tänkbara sätt.
    Eller också får den inte gå via skridskon överhuvudtaget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>