I juli 2008, måndagen i andra veckan av min semster och vi höll på att tapetsera och måla i vårt nya hus, började jag få ont i ryggen. Det som jag trodde var en sträckning/stelhet i ryggslutet var i självaste verket något annat.
Två dagar senare kunde jag knappt gå upp ur sängen. Ryggen var så stel att jag fick mjuka upp den med en vetekudde i 1 timme. Jag fortsatte tapetsera väggar men värken i ryggen släppte inte. Känslan i ryggen var krampaktigt och jag kunde inte ens stödja ryggen mot något. Smärtan var på båda sidor vid njurarna och ned mot ländryggen. Snart började jag känna konstiga domningar i huden på vänster sida på både rygg och mage. Började lite orolig..
Efter 3 dagar med ryggont fick jag hög feber. Värk och feber, inte bra! Fick en tid på akutmottagningen i Säffle. Tog ingen akuttid för hur kunde jag veta om det var akut?! Innan läkaren kom hörde jag utanför sköterskan frågade om han skulle ta sänka. Nej det skulle inte behövas. Han frågade om jag hade gjort något. Joo jag hade ju tapetserat och målat. Jaha, då är det ryggskott och skickade hem mig med Ipren..Ipren! Jag frågade om febern men det var nog bara tillfälligt att det blev samtidigt blev svaret. På apoteket tyckte dem det var konstigt att jag hade feber och värk för det var inte ett bra tecken. Hade läkaren i Säffle tagit en sänka hade dem sett att något inte var bra i kroppen!
Iprenen hjälpte såklart inte och jag blev sämre i ryggen. Smärtan var så ständigt intensiv att jag blev gråtfärdig. På fredagen , dagen efter besöket i Säffle, åkte vi in till akuten i Karlstad för Säffle ville jag inte till igen! Efter lite strul fick jag äntligen träffa läkare. Det blev konstaterat att jag hade urinvägsinfektion. What!? det hade inte jag märkt! Men ryggen visste dem inte. Efter ett antal timmar blev beslutet att jag blev inlagd på infektionsavdelningen. Man skulle ta blodprov och göra odling.
Jag blev inlagd över helgen och analyserad för ryggbesvären. Inge hände dock och på måndagen blev jag hemskickad med pencelin för urinvägsinfektionen. Pencelinen hjälpte föga och efter tre dagar hade jag fortfarande feber och glansiga ögon. K´s mamma såg att jag var dålig och var orolig över min hälsa. En vecka efter akutbesöket i Karlstad fick jag besked på blododlingen – Stafylokocker i blodet! Det var bara att packa väskan och åka in igen.
De satte in intraviös behandling mot Stafylokockerna direkt. Ryggen hade inte blivit bättre så jag fick förklara mina smärtor igen. Nu hade jag dessutom börjat känna något illamående av besvären. Blev MR-röntgad. På måndagen fick jag besked på de proverna men besöket till läkaren började nästan som en chock för min sambo och frågande för mig. Läkaren började kolla mina reflexer och höra om jag hade tappat känsel någonstans, problem med ”kisseriet” m.m. Det enda jag hade besvär med var domningarna i huden. Min sambo trodde jag hade fått cancer. Läkaren förklarade för mig att det är en varböld i ryggmärgen som de antog hade bildats på grund av Stafylokockerna. Att han frågade om jag hade symptom som känselbortfall var att varbölden om det var nödvändig för en operation eller inte. Varbölden i ryggmärgen gör att den kan trycka på olika nerver. Men ”tack vare” mina små lindriga symptom beslutade läkaren att man inte skulle operera. Man skall inte gå in i ryggmärgen om det inte absolut är nödvändigt klargjorde han.
Fick stanna på sjukhuset ytterligare en vecka och ta antibiotikan tre gånger om dagen (sammanlagt 10 dagars medicinkur). Blev förflyttat till sjukhushotellet som hade klart mycket bättre sängar!
Sambon hälsade på så mycket hon kunde men när jag var ensam så kändes det som tiden stod till. De första dagarna orkade jag inte så mycket, vilade mest och matlusten var inget vidare. Gissar att det var av medicinen. Efter andra halva veckan kändes det lite bättre och jag tog mig utanför entrédörren. Denna vecka var hittills årets varmaste vecka och den tajmade jag jäkligt bra! Inte…
Fick en överraskning i form av mor & far! Det värmde i mitt hjärta och de sista dagarna på sjukhuset kändes lättare. Smärtan i ryggen släppte mer och mer.
Jag tror det var mest min omgivning som var orolig för mig och inte jag själv. Tog jag det hela med en klackspark eller vad? Hade nog inte insett allvaret.. men en dag på sjukhushotellet fick jag mig en tankeställare hur det kunde gått. Om jag kommmit in till sjukhuset några dagar senare. Att varbölden kunde varit större..
Jag fick fortsätta med antiinflammatoriska tabletter i ytterligare TRE månader! I början av december och två MR-röntgen och blodprov ytterligare fick jag beskedet att kunna leva normalt igen. Det hade jag i och för sig redan gjort, jag ville ju tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Men jag tog det lugna i en månad på jobbet och gjorde mest kontorsgöra.
I början kände jag av krampsmärtor i ryggen efter promenader och tunga luft. Kunde inte gå långa promenader, fick pröva mig fram. Så fort jag kände något vände jag och gick hemåt även om det bara hade gått 10 minuter. Tunga lyft fick jag också känna efter. Det var mycket prövotid en lång tid efter sista tabletten.
Idag känner jag inte av några besvär i ryggen.
Får du värk någonstans och därefter feber skall du kontakta sjukvården! Hade jag varit modig skulle jag kontaktat Säffe sjukhus och frågat vad det var för läkaren som jobbade den dagen jag var där! Han som läkare borde veta och lagt ihop två och två när det gäller att ha värk plus feber! Jag har fortfarande kvar remissen på Iprenen och hans namn.










