DEN MOTVILLIGE MONARKEN GEORGE I DIKT OCH VERKLIGHET
Några synpunkter på den fyrfaldigt Oscarbelönade spelfilmen The King’s Speech
En de djärva paradoxernas okrönte mästare levde i Christ Church College i lärdomsresidenset Oxford i hela sitt yrkesverksamma liv. Han skrev sig Charles L. Dodgson (1832-98) och var en ljungande och blixtrande intelligens, mångsidig som få och rimligen en av de mest udda existenser, som slagit sig till ro på den närbelägna floden Isis glasklara vattenspegel. Just rodd älskade han.
Mr Dodgson var en föga populär matematiklärare vid universitetet i nära tre årtionden, virtuos logiker, begåvad poet och en av sin tids mest durkdrivna amatörfotografer. Som varmt bekännande kristen vigdes han till diakon i engelska statskyrkan 1861. Han ägde ett bibliotek med ca 5000 volymer, bebodde ensam en gigantisk svit med fyra sovrum och lika många vardagsrum, gjorde en rad briljanta uppfinningar på ålderns höst, utsände mängder av läroböcker och skänkte, återkommande, rekorderliga penningsummor till sjukhus, kyrkor och skolor. Han var kort sagt en boren välgörare av Karl Bertil Jonssons typ. Trots det beströddes hans livsstig med törnen. Bl. a led den arme Dodgson av ständiga sömnproblem, och han stammade svårt, f ö i likhet med alla sina tio syskon.
Som Lewis Carroll har Charles L. gått till kultur- och i än högre grad till litteraturhistorien. Det var i skydd av den pseudonymen som han skrev Alice i underlandet (1865), Alice bakom spegeln (1872), Snarkjakten (1876) och en serie andra världsberömda sagor för barn och vuxna.
Emellertid var Lewis Carroll inte bara denne originelle mans författarsignatur och täcknamn; det var hans andra jag i rent bokstavlig mening. Som Dodgson ansågs han trist, humorfri och outhärdligt plikttrogen, men förklädd till Carroll gick han igång på alla sina åtta cylindrar. I ett enda nafs var surpuppan och principryttaren borta med vinden. In på flodbädden svävade i stället en våryster apollofjäril med en ständigt växande repertoar av häftiga tankenötter, halsbrytande paradoxer, ord- och bildgåtor, allmänna tidsfördriv och synnerliga hyss. Alltihop lika genialt!
Denne vidunderlige och besynnerlige dubbelnatur, firma Dodgson & Carroll, umgicks helst med barn i de nedre tonåren eller yngre, synnerligast med småjäntor, som han fotograferade och klemade bort på alla möjliga sätt. I deras sällskap försvann hans kroniska stamning som genom ett trollslag, en lycka som aldrig förunnades honom i det pedagogiska universitetsvärvet.
Tord Hall antecknar torrt i det sjätte bandet av Sigma – Matematikens kulturhistoria (sid. 2496) att Charles L. av allt att döma var ”oförmögen att älska vuxna kvinnor”.
Jag kom att tänka på allt detta – och i vanlig oordning på en herrans massa annat – när min vän och trätobroder Claes W i Viken nyligen bjöd mig på Oscarsuccén The King’s Speech. Även här porträtteras en stammare av den gravare sorten, nämligen i form av den blåblodige Albert, hertig av York och hela det brittiska imperiets konung (med alla dess 58 dominions, kolonier och protektorat) under namnet George VI från och med december 1936.
Att en monark stammar är, vågar jag påstå, lika förödande som att en matematiklärare gör så. Charles L:s talfel avhjälptes tyvärr aldrig, men konung George – eller Bertie som han kallades i familjekretsen – hade större röta. The King’s Speech, som utger sig för att vara ”based on a TRUE story”, handlar nämligen om det hjärteknipande och rörande sätt på vilket majestätet botades från stammandet och blev i stånd att radiotala till nationen i hela nio minuter i samband med krigsutbrottet (1939). På så vis är det en framgångssaga som återges på vita duken, inte minst som den stackars York-hertigen inte lyckades kläcka ur sig en stavelse, när han ”talade” på Wembley i filmens inledande sekvenser (1924). Detta initiala misslyckande och den formidabla radiosuccén i slutscenerna kontrasterar effektivt och suggestivt mot varandra. Klart ”feel good”-stuk över anrättningen så långt! Dodgson skulle alla gånger ha gjort tummen upp och Lewis Carroll med honom.
Filmen vimlar av hjältar. Konung George, alias ”the Duke of York”, alias Bertie, fint gestaltad av Colin Firth, är en av dem och hans milt excentriske logoped Lionel Logue, magnifikt spelad av Geoffrey Rush, en annan. De bådas resp. äkta hälfter är också anslående typer, i det ena fallet även utseendemässigt. Dock regerar logopeden!
Men sedan börjar det problematiska. Med hjälp av böcker, tidningstexter och min FB-vän Peter Larsson har jag efterhand förstått, att de historiska gestalter som filmen glorifierar var signifikant taffligare i verkligheten än på celluloidremsorna. Så t ex var konungen själv ingen ideologisk motståndare till rikskansler Adolf och nazisterna, snarare en typ med antisemitiska böjelser och en ivrig tillskyndare av Chamberlain och Münchenpolitiken. Hans ett år äldre brorsa – playboyen som gick under konunganamnet Edward VIII och abdikerade efter bara några få månader på tronstolen av (föregivet) amorösa skäl – hade uttalat nazistiska sympatier. Det hade också Edwards tillkommande, Mrs Wallis Simpson, en donna som var utrikesminister von Ribbentrops politiska meningsfrände och även samme gentlemans älskarinna.
En av de ljusgestalter som backade upp det illustra paret Edward VIII och Wallis Simpson var – den i högsta grad sinnevärldslige – Mussolinibeundraren Winston Churchill. Filmen, The King’s Speech, söker intala oss något helt annat. I den är Churchill och den motvillige konung George VI ideologiska bundsförvanter, rättskaffens män och frontsoldater mot Ondskan.
Dodgson/Carroll skulle ha sagt JA till själva stamningsberättelsen men NEJ till de uppenbara falsarierna. Det här är en film, skulle han ha betonat, som försöker sälja in ett ideologiskt budskap under en sockrad yta. Ja, Charles L. var ju, som torde ha framgått, en herre med hjärnan på skaft. Varken US-amerikanska, engelska eller svenska trupper skulle han ha välkomnat i dagens Afghanistan till skillnad från Karl XVI Gustaf, vår egen ”opolitiske” och motvillige monark, en herre som bevisligen har problem inte bara med talet utan också med siffrorna.
RUNNING AND BEING: MIN KARRIÄR SOM JÄMNSTRUKEN LÅNGDISTANSARE
Dalgångar och högplatåer under några decenniers envetet asfaltnötande
Jag har nästan alltid ägnat mig åt löpning, under de senaste 36 åren med förebildlig regelbundenhet och under de senaste 2,376237624 procenten av mitt liv dagligen – utan att ett enda undantag godtagits av min lutherska pliktkänsla och mitt överjag. Det ideliga harvandet på gator, vägar och (Mariebergskogs)stigar har utvecklats till ritual och förvandlats till livsstil. Att sluta träningslöpa är ingenting jag längre överväger. Det skulle kunna ta en ände med förskräckelse och sluta med förskräckelser – och abstinensbesvär – utan ände. Alltså tvingas jag ligga i och kämpa på så länge benen bär.
Min lungkapacitet är precis lika begränsad som min talang, och medtrafikantens framgångar som tävlingslöpare har därför varit ytterligt blygsamma. Den s. k Nationsterrängen i studenternas Lund – 2,20 kilometers vanvettig rusning i en park med tusentalet deltagare varje helg – är dock ett lysande undantag: en ösregnig lördag i slutet av 1960-talet med signifikant färre löpare än vanligt på startlinjen fick jag en serie lidnerska knäppar och sprang in som femma. Tiden blev aktningsvärda 7:18 minuter, dvs. ett kilometersnitt på ca 3:20.
Enligt Sydsvenskan påföljande dag hade mycket riktigt en snabbfotad yngling från Östgöta Nation lagt vantarna på den meriterande femteplatsen. Han påstods heta Martin Garner (vilket ju är sydskånska för det uppsvenska namnet ”Mats Parner”).
Tävlingsdebuten, den riktiga, gick emellertid av stapeln först i – och med – 1975 års Lidingölopp (30 kilometer). Jag var illa förberedd och bottenlöst orutinerad men klippfast övertygad om att det ändå skulle gå som på räls, dvs. som rälsbussarna gick förr i tiden. Det gjorde det nu inte; däremot gjorde jag alla tänkbara nybörjarfel plus ytterligare några och fick sota för allihop. I splitter nya löpardojor, pr definition ickeinsprungna, och i brutalt ny löparstass, också helt oanvänd, satte jag iväg som en skållad råtta med sikte på täten och avverkade första 100 på 13 sekunder. Då, med 99,7 procent kvar av loppet, hade jag redan spillt mitt bästa krut. Närmare tre timmar senare (2:56,04 tim.) stapplade jag i mål, fullständigt utpumpad och med skavsår i princip överallt. Sju tånaglar av de sammanlagt tio som Den Högste en gång förärat mig rök all världens väg dagarna efter racet.
Viss lärdom drog jag av det inträffade: inga fler tremilslopp i för små skor, inte på villkors vis!
Efter Lidingöfiaskot i oktober -75 flydde jag utomlands. Redan i november slog jag ner bopålarna i Tanzania, där jag arbetade som lärare i matematik och långdistanslöpning vid en skola i mellersta delen av landet. Inte minst i den senare disciplinen lyckades jag över förväntan: numera dominerar löpare från Östafrika – med Etiopien och Kenya i främsta ledet – nästan alla distanser mellan 800 m och 42 195 m (= den klassiska maratonsträckan), och självklart känner jag berättigad stolthet över den pionjärinsats som aldrig kan frånkännas mig. Ja, utan en stabil grund står man sig bevisligen slätt (även i hinderlöpning).
Men att tillskriva mig hela äran för ”det afrikanska löparundret” är trots allt en smula orättmätigt. Utan en lång rad hängivna medarbetare och entusiastiska vapendragare hade jag varit slagen till slant.
Omsider vågade jag mig hem till Karlstad igen, och på sent 1970- och tidigt 80-tal kunde jag skriva in ytterligare fem Lidingölopp på meritlistan. De två bästa tiderna blev så pass anständiga som 2:17 resp. 2:18 tim., en aning försmädligt med tanke dels på att alla fartfantomer som underskrider 2:15 medaljeras och dels på att jag, 1980, passerade halva sträckan på 1:01 (= 61 minuter). Men som vanligt tog krämen slut i Abborrbacken vid 24 km.
Under min storhetstid, åren 1979-81, hann jag också med fem maratonlopp. Det första glömmer jag aldrig (och knappast de övriga heller). Det arrangerades i Vällingby den 25 mars och bestod av en sexkilometersslinga, som rändes runt i drygt sju varv. In i döden trött och med rödflammiga och frostnupna ben sprängde jag målskynket efter 3:17,03 tim., en fullt acceptabel debut, och upplevde sedan ett kvantum tvättäkta eufori i dagar som blev till veckor. Tänk att det faktiskt gick!
Efter ett par mindre lyckade insatser, på 3:28 resp. 3:29 tim., följde så mitt livs lopp. Det ägde rum i Köping den 24 oktober 1981 under, för mig, idealiska förhållanden: kallt, vindstilla, solsken och med en asfaltbana slät som ett balsalsgolv från Köping till Hallstahammar och åter. Första milen gick på 39 minuter, halva distansen på 1:25 tim., och i mål kom jag på 2:57,54 tim., personligt rekord med närmare tjugo minuter. De sista kilometrarna var smått mardrömslika: plötsligt hade jag inga konkurrenter vare sig bakom eller framför mig, och med förtvivlan i rösten påkallade jag (det fåtaliga) auditoriets uppmärksamhet med återhållet trafikantkraxande: ”Är jag på rätt väg, är jag på rätt väg, är jag på rätt väg?” Det var jag tydligen. Långt om länge fick jag syn på målet och kunde ”join the club” – underskrida den prestigegivande tretimmarsbarriären. I Aten, Paris och Saint Louis, åren 1896, 1900 resp. 1904, hade min tid räckt till OS-guld, trots att den skiljer sig med ca 55 min från dagens världsrekord.
Även 1938-07-21 Erik Bengtson ”persade” i Köping och noterade 2:37,51 tim. Några dagar senare gick U-137:an på grund nere i Blekinge skärgård, dock inte som en följd av Bengtsons och Parners heroiska maratoninsatser.
Senare under året, på 1981 års vintermara, höll jag på att överträffa mig själv igen och var på väg mot en sluttid på 2:50, då allt mitt bränsle dessvärre tog slut vid 35-36 km, och jag tvingades fotvandra något hundratal meter från och till i slutskedet. Loppet blev ändå minnesvärt. På allra sista kilometern blev jag nämligen förbisprungen av legendaren Erik Östbye, då en yngling på nyss fyllda 60 och fullbordande sin hundrade mara. Nätt och jämnt fixade han tretimmarsgränsen – medan jag bokfördes för 3:00,43 tim.
I tusentalet Götajoggar, Stadslopp, Tjurrus, Hagenrundor och Skivedslunkar har jag också prövat mina krafter år ut och år in, oftast med ganska nedslående resultat, men det är en annan historia. Än i dag springer jag allt vad tygen håller och har, som sagt, inga planer på att lägga av. Trots allt har jag lyckats åstadkomma ett och annat – ty vad vore väl Haile Gebrselassie och gänget min Tanzaniavistelse förutan?
SOFYA V. KOVALEVSKAYA: SJÄL AV ELD OCH SJÄL AV TANKAR
Några rader om en utdragen tillkomstprocess och ett inrutat Tullholmsliv
De gångna sex-sju veckorna har jag ägnat all min lediga tid – och någon annan tid har jag lyckligtvis inte numera – åt matematikern och författaren Sonja Kovalevsky (1850-1891), född i Vitryssland och verksam som professor i ”högre matematisk analys” under större delen av 1880-talet vid Stockholms Högskola. Vid 21-tiden måndagen den 28 mars satte jag punkt för en längre essay om Sonjas liv och gärning. Enligt datorns räkneverk hade jag då knåpat ihop 10 525 ord fördelade på 23 sidor vartill kommer ytterligare 19 med porträttbilder och illustrationer av annat slag.
Uppsatser av det omfånget skriver man, eller snarare jag, inte på en kafferast ens i mina benådade stunder. Det gäller förstås att ligga i samt att lägga på en och annan rem. För min del såg skapelseakten och skrivproceduren ut på sätt som nu följer:
Jag började med att läsa in mig på ämnet under ett par veckor med hjälp av i bokhyllan redan befintlig litteratur plus diverse fjärrlån och närlån i vårt ärade huvudbiblioteks regi. Från Kungliga i Staden mellan broarna anlände Pelageya Kochinas LOVE and MATHEMATICS: Sofya KOVALEVSKAYA (Mir Publishers Moscow 1985), och därmed fanns det värdefullaste på plats; i nästan 25 år har jag vetat att den källskriften är särklassigt bäst och viktigast.
Under själva läsraseriet och bokslukandet händer vanligen inget dramatiskt, och precis så var det också den här gången: jag sammanställde tämligen ambitiösa kompendier av de genomtröskade volymerna och levde i övrigt, om inte precis normalt, så ibland näst intill under denna inledande fas. Idéer kläcktes, infallsvinklar studerades, lösa trådändar nystades upp, det mesta ställdes på huvudet, alternativt på sin spets, och slutligen ansåg jag mig ha något att säga och att skriva hem om. Ja, långt om länge började fru Kovalevsky ta form och jag själv komma i form.
De första skrivdagarna kom inte värst många rader på pränt. Det mönstret känner jag igen, och det fanns alltså ingen anledning till oro. Efter ett par mödosamt nedplitade ark på min (snart) årsgamla Dell blev jag emellertid – även det i vanlig ordning – alltmer fångad av matematikens stormvindar och av Sonja K:s fängslande livsöde. I praktiken fanns ingenting annat i Medtrafikantens arma storhjärna fr. o m den 17-18 mars. Det resulterade i att mina sista (Kovalevsky)dagar blev varandra identiskt lika. Objektivt sett var de ganska så ensidiga. Men jag själv hade en diametralt motsatt uppfattning, och det är ju det som räknas – på den subjektiva nivån.
Med obetydliga variationer hade mitt dagsschema under finishen det här innehållet:
Revelj blåstes redan någon gång mellan 05 och 06, varvid jag for upp ur slafen likt ett tungt slagskott i LLA, satte på kaffe, bäddade och kollade senaste nytt på textteven. Sedan löste jag SvD:s enligt uppgift svåra sudoku – det gör jag i och för sig också under mer vardagliga och mindre fältmässiga omständigheter – och noterade, till min lättnad, att några spår av senilitet ännu inte kunde iakttas. Därefter läste jag igenom aktuellt Sonja K-stoff, drog i mig en apelsin, på mig träningsskorna samt ett djupt och svårmodigt andetag. Kl. 08 plus minus någon sekund väntade nämligen dagens egentliga prövning: 10 kilometers heroisk asfaltlöpning plus ytterligare 4-5 kilometers stilla fotvandring under ca 100 minuter. (Man, dvs. jag, är ju gudbevars före detta maratonräv.)
När jag återvände hem, fräsch och syrebemängd, stod frukosten och låg tidningarna på bordet. Den förra avåts, och de senare lästes eller bläddrades igenom. Mitt första skrivpass inleddes sedan kl. 10:30 och varade i ca fyra timmar. Det avlöstes av ännu en utomhussession på halvannan timme, under vilken jag inhandlade dagligvaror, tänkte ut briljanta formuleringar och i förekommande fall uppsökte JUST NU-tryckeriet på Herrgårdsgatan. Det är hos den förbindliga och fortfärdiga JUST NU-personalen, som jag fixar illustrationer till alla mina texter (med undantag för bloggtexterna).
Efter lunchen vid 16-draget vidtog ytterligare ett Sonja K-pass vid datorn mellan 17 och 21. Till saken hör att jag skriver påfallande långsamt. Alla meningar, undantagslöst, formuleras om en, två eller flera gånger. Jag är offer för – den måhända romantiska – föreställningen att formen är lika viktig som innehållet. Att haspla ur sig fakta i tal och skrift kan nästan vem som helst lära sig. Men att göra det på ett njutbart och intellektuellt medryckande sätt är inte allom givet. Jag påstår naturligtvis inte att jag tillhör de utvaldas skara … så inbilsk är jag sannerligen inte. Men jag försöker. Skrivprocessen är för mig lustfylld – och mer än så. Ja, att bygga meningar är välgörande för själen (i den mån jag har någon).
Nu är alltså Sonja Kovalevsky i hamn. Därmed kan jag ägna några dygn åt Aftonbladets nyutkomna fotbollsbibel och lära mig samtliga allsvenska spelares namn och födelsenummer inför Allsvenskans start i början av april; att kunna detta är ett elementärt allmänbildningskrav.
Sedan väntar nästa projekt. Där hade jag faktiskt tänkt att min indiske kompis Srinivasa Ramanujan (1887-1920) skulle spela huvudrollen. Men det vete sjutton. I morgon (31 mars) beställer jag hem Steven B Smiths The great mental calculators (1983) på biblioteket. Det är nog ett bättre och publikvänligare alternativ.
FORCE MAJEURE FORCE MAJEURE FORCE MAJEURE
Högt värderade läsarskaror. Jag är f n strängt upptagen med en essay om Sonja Kovalevsky (1850-1891) som, oss emellan, tycks bli otroligt bra. Det betyder emellertid att nästa blogginlägg sannolikt dröjer ytterligare några dagar. Men håll ut! Förr eller senare är Medtrafikanten tillbaks i gammalt gott slag igen.
Under tiden är alla välkomna att kommentera tidigare inlägg. Löpartexten har min glädje fått mycket god respons med en lång rad utsökta inpass.
BLOD, SVETT, FILOSOFER, DÅRAR – OCH HARUKI MURAKAMI
Oskattbara data om långdistanslöpningens välsignelser (för några av oss)
Hjärtkirurgen, 12-barnsfadern, intelligensaristokraten, skribenten, US-amerikanen och maratonlöparen George ”Doc” Sheehan framstod som en tvättäkta revolutionär och som en ytterst intressant herre för några årtionden sedan. Dessutom såg han ut precis som man bör se ut, i synnerhet om man händelsevis är långdistansare: tunn, gänglig, asketisk, sammanbiten, hålögd och högt räknat 60,0 kilo lätt. Att ”Doc” Sheehan hade ett förflutet som elitlöpare i 20-årsåldern jävar inte det påståendet.
Vid pass 45 vorden fann ”Doc” inte längre någon glädje i sitt civila arbete och började springa ungefär en timme om dagen av skäl, som han inte riktigt kunde förklara eller än mindre nöjaktigt redogöra för. Men experimentet fungerade; det gav honom ett nytt och bättre liv och utbildade honom till filosof, närmare bestämt till ”distans- och maratonfilosof”.
Running and Being – The total Experience (1978) var titeln den utgåva som förvandlade “Doc” till kultfigur och religionsstiftare mer eller mindre över en marsdag. Det är en volym som pendlar mellan dämpat skarpsinne och milt vansinne men som gör ett sympatiskt intryck genom sitt vidsynta och toleranta anslag. ”En mer fördomsfri utblick på omvärlden”, skriver GS, ”kanske inrymmer möjligheten att också personer sådana som jag uppfattas som nödvändiga – ja, att den Löpare som brinner med svag låga utmed dikesrenarna på ödsliga vägar trots allt ger sitt bidrag till mänskligheten. Medan en värld bebodd uteslutande av löpare troligen inte skulle fungera, så skulle en värld helt utan oss inte vara meningsfull att leva i.”
Själv drabbades Sheehan av cancer men tränade och tävlade in i det sista och slog bl. a ett knippe åldersrekord i olika veteranklasser. I likhet med den milanesiske renässansgestalten Gerolamo Cardano (1501-1576) tog han farväl av jordklotet tre dygn före sin 75-årsdag och knatar nu vidare uppe i sin maratonhimmel bland alla stack-, fjäder-, bölje-, lins- och dimmoln, och det gör han naturligtvis rätt i. ”Doc” var på många sätt beundransvärd.
Detsamma kan man utan vidare säga om japanen Haruki Murakami. Under ett par dagars vistelse hemma i mitt gamla Skänninge (10-13/3) läste jag hans mycket uppmärksammade och starkt personliga bekännelseskrift Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (Norstedts 2010). Denna lätt mystifierande titel skall uppfattas som en vältajmad passning till Haruki M:s författarkollega Raymond Carver och som en parafras på dennes kioskvältare What We Talk About When We Talk About Love.
Murakami är romankompositör, 62 år gammal och länge klassad som Nobelpriskandidat. Men i ungefär lika hög grad är han entusiastisk maratonlöpare och frejdig (tri)atlet. På det glada 70-talet ägde han en jazzbar, rökte 60 cigaretter varje dag och kämpade för brödfödan under sena kvällar och, fr. a, nätter. Åren 1982-83 sadlade han emellertid om. Han avhände sig baren, bytte kläder, fimpade för gott och började skriva lysande romaner – och i samma veva körde han igång med löpträningen. I likhet med Erik ”Kolla” Bengtson, Degerfors/Karlstad, menar han att löpande och skrivande är två sidor av samma mynt. Det ena är det andras förutsättning. Koncentration, tålamod och uthållighet är yrkesförfattarens värdefullaste egenskaper, och sådana kvaliteter tillskansar man sig enklast och behändigast, enl. Haruki M, genom att springa 10-12 kilometer per dag – helst tidigt på morgonen.
Denne bålde maratonman lär som han lever. I princip, om än inte i praktiken, underkastar han sig ett rejält pass dagligen, och han fuskar minsann inte. Lätt är det inte ”och det skall heller inte vara lätt” (som rektor Ann-Sofie Jernstedt på Tullholmsgymnasiet brukar säga). På 218 sidor belyser Murakami löpningens alla vedermödor och glädjeämnen på ett sällsynt avväpnande sätt. I förbifarten dementerar han kraftfullt den bisarra uppfattningen att vi som springer regelbundet gör så för att ”leva längre”. Det gör vi naturligtvis inte. I stället plågar vi livet ur oss för att leva bättre. Nyckelordet är kvalitet snarare än kvantitet.
Haruki M döljer ingenting, är helt igenom chosefri och nästan brutalt ärlig. Han tilltalar mig både som författare och medmänniska, självfallet också som löpare (inte minst som hans ”pers” på maran är sämre än mitt).
Helt oberoende av Murakami ändrade jag min livsföring för en knapp månad sedan och började springa ganska tidigt på morgonen, vid 08-draget, i stället för klockan 12 eller 13. Fördelarna är närmast sensationella: det som till varje pris måste göras – som löpare har man inget val och kan egentligen aldrig ställa in… – är gjort redan vid hanegället, och därmed kan man, fräsch och syrebemängd, ta itu med dagens övningar och prövningar utan att på minsta vis nödgas gruva sig för det stundande träningspasset (eftersom det redan är avklarat).
Vad det kommer att stå på en viss mans, förlåt, en vis mans, gravsten? Utan tvivel detta:
”Här vilar Haruki Murakami, författare och löpare, 1949 – 20xx. Han gick åtminstone aldrig.”
All heder åt en sådan tuktad gatstensriddare – och all heder åt ”Kolla” Bengtson och ”Doc” Sheehan!
TILL MINNE AV HERTIGINNAN ANNA CARLOTTA – GÖSTAS LILLASYSTER
Ett par rader om en kärnsvensk författarinna och hennes sällsamma öde
På Auravägen 17-19 i Djursholms förnäma villakvarter reser sig Makarna Mittag-Lefflers matematiska stiftelse under Hans Majestät konungens nådiga beskydd som en ointaglig fästning mot himlapällen. När man med alla sina sex sinnen på helspänn och sandalerna avtagna träder in i detta praktbygge, faller ens blick omedelbart på en inskription över den öppna spisen i hallen:
Talet är tänkandets början och slut.
Med tanken föddes talet.
Utöver talet når tanken icke.
Dessa ord fälldes när förra seklet ännu var ungt av Gösta Mittag-Leffler (1846-1927), känd som Sveriges kanske främste matematiker genom tiderna, bekant också för sin stridbarhet, sitt egensinne och sina med åren alltmer reaktionära ståndpunkter. Hans meritlista väckte beundran i de flesta läger: Mittag-Leffler var hedersdoktor vid sex europeiska universitet, däribland Oxfords, ledamot av en väldig mängd akademier och spränglärda sällskap, ordförande i Alliance Francaise, president och vicepresident vid en rad internationella matematikerkongresser o s v. I början av 1880-talet grundade han tidskriften Acta Mathematica, som än i dag är en av världens främsta publikationer inom sitt fack.
I relativt mogen ålder gifte sig Mittag-Leffler med Signe af Lindfors, stenrik dotter till en finsk generalmajor och affärsman. Med sin praktiska läggning och sina imponerande språkkunskaper var hon som klippt och skuren för värdinnerollen i det matematiska residenset.
Men det fanns ytterligare två kvinnor som spelade ansenliga – och livsviktiga – roller i Gösta M-L:s tillvaro. Båda kastar tunga slagskuggor över honom, och båda möter oss i vackra marmorbyster ute i stiftelsen på Djursholm.
Den ena kvinnan hette Sofya ”Sonja” Vasilievna Kovalevsky. Hon kom från Vitryssland, studerade matematik för Karl Weierstrass i Berlin, begav sig under Pariskommunens dagar (våren 1871) till den franska huvudstaden och flyttade slutligen till Sverige och Stockholm på Mittag-Lefflers initiativ. Sonja Kovalevsky var något av en sentida renässansgestalt. På våren 1884 utsågs hon till professor i matematisk analys vid Stockholms Högskola, och fyra år senare tillerkändes hon, som första kvinna någonsin, det prestigemättade Bordin-priset för sitt banbrytande arbete om ”en fast kropps rotation kring en fix punkt”. Mot slutet av 80-talet skar hon lagrar också i rollen som skönlitterär författare, bl. a med den gripande skildringen av Systrarna Rajevski ”ur ryska lifvet”.
I februari 1891 insjuknade Sonja Kovalevsky och avled hastigt i lungsäcksinflammation endast 41 år gammal.
Den andra kvinnan hette Anne Charlotte Leffler. Född den 1 oktober 1849 (på dagen 100 år innan Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina på Himmelska Fridens Torg…) var hon sin bror Göstas tre år yngre syster och blev tidigt uppmärksammad som radikal samhällsdebattör och författare. Hennes Sanna kvinnor gick på Dramatiska Teatern så sent som 1988; En sommarsaga och Hur man gör godt är andra verk som, i varje fall delvis, motstått tidens flykt och dito tänder.
Tillsammans skrev Kovalevsky och Leffler parallell- och problemdramat Kampen för Lyckan (1887), och de båda umgicks så gott som dagligen i flera år. Leffler representerade Lyckan i deras privata föreställningsvärld, medan Kovalevsky företrädde kampen.
Diktaren och kritikern Herman Bang från Danmark hyllade Anne Charlotte som ”den besinningsfullaste och den modigaste av Sveriges författare”. Gustaf af Geijerstam gick lika långt och utnämnde henne till vårt lands ”mest klarsynta epiker”. August Strindberg, däremot, retade sig på hennes ”enfaldiga och karlilskna luntor”.
Anne Charlotte Lefflers öde blev märkligt:
På tröskeln till 1890-talet förälskade hon sig helt oförmodat i en tio år yngre italiensk hertig och tillika professor i geometri. Hon bröt upp från sitt tjugoåriga äktenskap, konverterade till katolicismen – trots att hon i praktiken var ateist –, gifte sig med sin hertig och blev, hastigt och ganska så lustfyllt, duchessa di Cajanello (hertiginna av Cajanello) i Neapel. I det närmaste 43 år gammal födde hon sitt första och enda barn – en liten pojkvasker med det förtjusande namnet Gaetano Gösta Leffler Pasquale del Pezzo.
Fyra månader efter sonens födelse drabbades hertiginnan ”Anna Carlotta” av akut blindtarmsinflammation. Till en början var sjukdomsförloppet godartat, men svåra komplikationer tillstötte, och den 21 oktober 1892 tvangs hon lägga ner sin penna för gott. Då hade hon just fullbordat sin levnadsteckning av väninnan Sonja Kovalevsky, som dött lika plötsligt halvtannat år dessförinnan.
På kort tid förlorade Gösta Mittag-Leffler både sin närmaste kollega och sin enda syster. De hörde framtiden till och hade precis nått krönet på sitt levnadslopp.
Båda kastar sina mörka skuggor över honom och möter oss i smakfulla, vita marmorbyster på Auravägen 17-19 i Djursholm…
I NÄSTAN ALLA RELEVANTA AVSEENDEN VAR DET MYCKET BÄTTRE FÖRR
Ett par rader om 1950-talets fotboll och 2000-talets penningboll
”Heja Peking, slåss för segern … liksom Joe Walcott, negern” ekade det taktfast från publikhavet på träläktarna i Gamla Parken i Norrköping under de allsvenska dusterna hela 1950-talet igenom. Jag såg nästan samtliga dessa matcher. Skolgrabbar i vitblå mundering prånglade ut ”frukt och smörgåsar” bland åskådarna i den mån de inte lyckliggjorde oss med ”frukt, choklad, kola, tabletter”. Den ramsan har jag tyvärr aldrig lyckats glömma.
Med tabletter avsågs Alfa-pastiller. De gula Alfa-askarna hade en strykande åtgång land och rike runt, eftersom de innehöll samlarbilder på allsvenska lirare i det approximativa formatet 3,5 x 4,5 cm. Själv var jag troligen den förste östgöte som hade ”Torsten Lindberg på grön stil” för att nu använda samlar- och fackspråksjargong. ”Där går han som har Torsten Lindberg på grön stil!” viskade Blader, Kisa, Musse, Snusas, Janne Böl och en rad andra habituéer, som i likhet med mig hade bopålarna nedslagna i småstadsidyllen Skeninge. På deras förbittring gick inte att ta miste – som om det nu var mitt fel att min far, bokhandlare Eric Parner, sålde Alfa-tabletter i affären (och diskret bekantade sig med askarnas innehåll för att stärka sina aktier hos mig och brorsan).
1950-talet var en annan tid. IFK vann nästan undantagslöst, i varje fall på hemmaplan. Spelarna var i allmänhet kontorister, brandmän, poliser eller kanske dammsugarförsäljare utan hisnande extrainkomster: 15 kr för seger och 7,50 kr (inkl. utskällning av Nalle Halldén) vid oavgjort. På den här tiden gjordes inkasten från den plats där bollen passerat sidlinjen och inte, som i dag, 30 meter därifrån. Om motståndarlaget händelsevis gjorde mål, så applåderade hela publiken belevat – i regel med båda händerna – om än en smula nonchalant och avmätt. Blev en spelare skadad, så måste han (damfotboll var ännu ett okänt begrepp!) linka vänsterytter; ingen fick bytas in under matchens gång. Än mindre hade någon hört talas om filmningar, tröjdragningar eller om grekisk-romersk brottning i samband med hörnsparkar. Utvisad blev man i praktiken aldrig. När den hetlevrade Sven Hjertsson i Malmö FF ändå råkade bli det vid ett tillfälle, så krävde huvudstadspressen unisont, förutom Sven H:s huvud på ett fat, att Skåne ofördröjligen skulle återgå i dansk ägo.
Männen i svart sökte efter bästa förmåga döma enligt regelboken. I dag strävar domherrarna som bekant efter att ”lägga matchen på en viss nivå” – och något annat är kanske inte möjligt. Om det gästande laget tilldömdes straffspark i Gamla Parken, så hyssjade vi kollektivt, och största möjliga tysssstnad påbjöds. Som auskultant vid sidan av planen skulle man vara tyst men, fr. a, juste under så pass skickelsedigra omständigheter. Att busvissla och utstöta gutturala besvärjelser ansågs definitivt inte juste.
Jag minns särskilt en episod från, gissningsvis, 1955, då de stjärnprydda och läckert blåvitskrudade IFK-snokarna för en gångs skull låg under – 0-2 – mot kolsäcksgnagarna från Solna. Då reste sig plötsligt en medelålders herre i publiken och höll ett improviserat tal till sina bänkgrannar … och vi var tusenden som hörde vartenda ord. ”Jag kommer visserligen från Stockholm och har alltid varit AIK:are”, medgav talaren, ”men i dag går det så tungt för IFK att vi alla måste förenas i ett tiofaldigt leve för de blåvita hemmafavoriterna:
”Heja Peking, slåss för segern – liksom Joe Walcott, negern!”
Detta tilldrog sig under en epok då supportrar ur olika läger ännu respekterade varandra, rentav kom på talefot med varandra, och då fotbollen alltjämt var en lek (om än en allvarsam sådan). Idag skulle en ev. AIK-anhängare på Nya Parken aldrig drömma om att frottera sig med representanter för Peking Fanz, medan en IFK-supporter på plats i Solna bokstavligen skulle riskera liv och lem i det ögonblick som hans stjärnögda böjelser uppdagades. Djurgårdssupportrarna, dvs. Reinfeldt, Ohly et co, är självfallet inte ett dugg bättre än Black Army-folket.
Att en skadad spelare numera kan bytas ut mot en ännu oskadad under matchens gång är helt i sin ordning och t o m något av ett framsteg. I övrigt var det, med handen på hjärtat, bättre förr i så gott som varje hänseende – och nu talar jag uteslutande om fotboll och med fotbollskonsten närbesläktade discipliner. Inte så att utövarna rent spelmässigt var skickligare på Nackas, Roger Magnussons eller Gunnar Nordahls tid. Det var de sannerligen inte. Det guldkantade IFK-laget från 1960 skulle förmodligen inte ha minsta chans mot dagens relativt anonyma snokuppsättning, och de brasilianska världsmästarna från 1958 – med Garrincha, Didi, Vava, en 17-årig Pelé och Zagallo i den främre frontlinjen – skulle aldrig få låna bollen i en tänkt batalj mot Andrés ”Andresito” Iniesta och hans polare i fjolårets spanska VM-lag.
Det hindrar inte att underhållningsvärdet anno dazumal var minst lika stort som i dag. Det mesta var dessutom hederligare och genuinare förr, och det fanns onekligen poänger med att åskådarna merendels behärskade den ädla konsten att uppträda som folk och inte bara ”the noble art of (self)destruction”. Det grundläggande felet är att fotbollen – precis som melodifestivalen, kungahuset och allting annat – har utvecklats till en miljardindustri. Media styr och ställer och har lierat sig med ”big money”. Någon väg tillbaka finns inte.
Ändå är det rätt – och det förblir rätt – att göra motstånd! ”Heja Peking, slåss för segern…!
PÅ BENGT ÅKERBLOMS TID … VAR BIBLIOTEKSHIMLEN VID
Några handfasta bevis för att det i vitala hänseenden var mycket bättre förr
Just nu ägnar jag en stor del av min vakna tid åt Sonja Kovalevsky (1850-1891). Av det skälet behövde jag i förra veckan låna Anne Charlotte Lefflers Sonja K-biografi från 1892 och traskade följaktligen iväg till biblioteket med gott hopp om att slippa gå tomhänt därifrån. Redan för c:a tjugofem år sedan lånade jag boken och visste alltså att den fanns. Det gjorde den också – enligt den biblioteksdator jag konsulterade. Med raska kliv förflyttade jag mig i nästa skede från elektronhjärnan till sektionen Gcz och bokstaven K som i Kemal, Kennedy, King, Kissinger, Kollontaj och Kovalevsky, men där fann jag till min bestörtning ingenting, i varje fall inte om den sistnämnda.
Inte heller den jourhavande bibliotekarien lyckades hitta den bok jag sökte trots heroiska ansträngningar under minst en kvart. Så långt komna enades vi om att fjärrlån var det alternativ som stod till buds för mig; det brukar ta en vecka eller på sin höjd tio dagar, och jag hade gudskelov annat att läsa.
Påföljande morgon – den 16 februari – slog det mig att även Maj Sylvans doktorsavhandling om Anne Charlotte Leffler innehåller mängder av värdefullt stoff om Sonja Kovalevsky, eftersom Anne Charlotte och Sonja umgicks nära nog dagligdags under åren på 1880-talet. Det innebar ännu en biblioteksvända för min del och en klockren (som det alltid heter på VF:s sportsidor) déjà vu-upplevelse (som det aldrig heter på VF:s sportsidor): också den boken har jag läst tidigare, också den fanns inne – enligt datorn vill säga… – också den saknades på Gcz-platsen, och också den motstod bibliotekariens förtvivlade återvinningsförsök och allt desperatare lockrop.
Alltså blev det ännu ett fjärrlån för den luttrade Medtrafikanten.
Det fanns en tid då incidenter som dessa aldrig inträffade. På den tiden – salig i åminnelse! – var hedersknyffeln Bengt Åkerblom huvudbibliotekets starke man och alltiallo här i Karlstad. Nu är han dessvärre pensionerad. Det inträffade i och för sig att böcker, på grund av den mänskliga faktorns inverkan, hamnade fel även under Bengts långa regeringstid, men det gjorde mindre; på något vänster lyckades han undantagslöst hitta dem i alla fall. Ja, mer än så: även böcker som var utlånade och stulna eller bortslarvade för gott lyckades han till sist uppbringa i något dolt skrymsle eller avskilt lönnfack. Ingen vet hur det rent faktiskt gick till. Sina yrkeshemligheter ville han aldrig röja, åtminstone inte för mig.
Var Åkerblom bara tillräckligt utvilad eller på extra gott humör, så kunde han t o m hitta böcker som bara fanns i ett enda exemplar i hela Sverige – t ex på universitetsbiblioteket uppe i Umeå eller nere i Lund – bakom någon löstagbar vägg på biblioteksmagasinet här i Tingvallaresidenset. Två gånger (jag var själv åsyna vittne vid bägge tillfällena!) lyckades han rentav hitta böcker som aldrig skrivits eller, än mindre, aldrig tryckts och getts ut.
I går fick jag, äntligen, besked om att Lefflers biografi om Kovalevsky hade anlänt. Man hade måst rekvirera den ända från mörkaste Arvika. När jag, som vanligt fånigt leende, kontaktade personalen vid lånedisken visade det sig att jösse(härads)folket sänt en helt annan levnadsteckning än den beställda, en utgåva från 1981 i stället för 1892. Den alfabetiseringsdrive som inleddes här i riket för närmare 170 år sedan har uppenbarligen gått Arvika förbi. Där kan man ännu inte läsa innantill.
Men i dag vände allt. För ett par timmar sedan fick jag nämligen Pelageya Kochinas LOVE and MATHEMATICS – Sofya KOVALEVSKAYA (Mir Publishers Moscow, 1985) i min hand. En högst anslående titel, inte sant? Kärleken och matematiken var de två poler kring vilka Sonja Kovalevskys liv roterade och pulserade.
Varför allt plötsligt fungerade? Tja, Bengt Åkerblom är ju visserligen pensionär, men i förra veckan ryckte han in som tillfällig vikarie, och det var han som beställde den matematiska kärleksboken åt mig.
DE TAMA FÅGLARNA HAR EN LÄNGTAN MEN DE VILDA FLYGER
Något om den ädla konsten att skjuta upp (!) viktiga beslut till morgondagen
Att det kan finnas avgörande vändpunkter i en människas liv är säkert de flesta helt ense om. Det ges benådade ögonblick i tillvaron, då allting ställs på sin spets och levnadsloppet, bokstavligen, får en ny inriktning. Låt mig få belysa detta med ett exempel från anno dazumal:
I staden Darmstadt i Hessen nära floden Rhen levde och verkade under 1800-talets senare del en mångsysslare vid namn Paul Wolfskehl.
Yrkesmässigt var allroundbegåvningen PW affärsman och industriidkare, men han var även amatörmatematiker med avancerad talteori som sitt speciella gebit. Den energiske mannen hade också universitetsstudier i medicin och läkekonst på sin meritförteckning. Han kom från en burgen högreståndsfamilj och hade sällan anledning att bekymra sig för morgondagen – i varje fall inte i ekonomiskt hänseende.
Någon gång i 30-årsåldern blev Paul W passionerat förälskad i en vacker kvinna, vars identitet man tyvärr aldrig lyckats fastställa. Den åtråvärda avvisade Wolfskehls inviter och lämnade honom, berättas det, i ett tillstånd av djupaste förstämning och förtvivlan. I det läget såg den försmådde älskaren ingen annan utväg än att ta sig själv av daga. Med vad som en smula oegentligt benämns ”tysk grundlighet” sammanställde han en rad avskedsbrev till familjen och de närmaste vännerna, skrev sitt testamente, slutförde sina tyngst vägande affärstransaktioner och fastställde datum samt exakt klockslag – 24:00 – för det dödande revolverskottet.
Innan tidsfristen löpte ut, besökte Paul W ett nattöppet bibliotek och fördrev sina sista skälvande timmar i livet i sällskap med några matematiska tidskrifter. Med ens föll hans blick på en artikel skriven av landsmannen Ernst Eduard Kummer, driftig talteoretiker och en av det förrförra århundradets högst ansedda matematiker. Artikeln handlade om det berömda teorem som vanligtvis kallas Fermats stora sats eller Fermats sista sats och som fått sitt namn efter den mytomspunne 1600-talsmatematikern Pierre de Fermat från Toulouse i Frankrike.
Den olycklige självmordskandidaten tyckte sig se ett mindre fel i den kummerska kalkylen och började räkna för glatta livet i sin ensamhet; inom kort var han totalt absorberad av uppgiften och glömde såväl tid som rum. När morgonen grydde befann han sig alltjämt vid liv med sitt notisblock fyllt av formler. Självmordsplanerna kändes inte längre akuta. De verkställdes aldrig.
Ytterst var det ett brinnande intresse för matematik och sofistikerad talteori som räddade Paul W:s trettioåriga liv.
Först år 1908 gick Wolfskehl ur tiden efter väl förrättat värv. När man öppnade hans – samvetsgrant reviderade – testamente visade det sig, till anförvanternas bestörtning och grämelse, att den döde hade utfäst en belöning på hela 100 000 Mark till förste bäste matematiker som nöjaktigt kunde bevisa Fermats sista sats – förutsatt att beviset exekverades någon gång under den närmaste 100-årsperioden, dvs. senast 2008. På detta sätt och med denna synnerligen respektabla premie – Wolfskehlpriset – ville donatorn hylla den vetenskap som en gång gett honom livslusten åter.
Många kände sig kallade, men Fermat slog resolut tillbaka alla angrepp mot citadellet och den sista satsen år ut och år in. Hans talteoretiska fästning tycktes ointaglig.
Men slutligen överlistades den gamle 1600-talsmästaren av en brittisk tänkare från Cambridge – Andrew Wiles – verksam som professor vid Princeton-universitetet i USA och en av det sena 1900-talets vetenskapliga hjältar. Hans segrande bevis omfattar 130 komprimerade textsidor i specialtidskriften Annals of Mathematics, och det bygger till dels på de epokgörande upptäckter som Évariste Galois (1811-1832) en gång gjorde. Vid en högtidlig ceremoni i Göttingens universitet den 27 juni 1997 kunde Wiles, under ovationsartat bifall, inkassera det 89 år gamla Wolfskehlpriset, värderat till 50 000 dollars. En epok gick i graven. Efter 360 år var ett av matematikens knivigaste problem slutgiltigt löst. Äntligen var den talteoretiska atomkärnan kluven.
Enligt vittnesgilla rapportörer log Paul W triumferande från en av de ulligaste molntapparna i sin räknehimmel under hela prisceremonin i Göttingen. Från sin plats däruppe på första parkett bevittnade han en unik händelse i detta ords genuina mening.
NÅGRA PIRUETTER AV EN OBOTLIG DATUMFETISCHIST
Ett par rader om födelsedagar, begravningar och långa liv samt korta
Nu på lördag – den 19 februari – är det precis 150 år sedan livegenskapen avskaffades i det gamla Tsarryssland.
Denna världshistoriska tilldragelse, fullt jämförbar med de senaste veckornas folkliga manifestationer i Egypten, har naturligtvis fått stor plats i litteraturen. Sonja Kovalevsky är en av de många, som i skriftlig form sökt återge de befriades förhoppningar, känslor, sinnesrörelser och stämningslägen från söndagen den 19:e under 1861 års andra månad. Det gjorde hon i revolutionsdramat Vera Vorontzoff (1890) och i den ofullbordade Vae victis (’Ve de besegrade’).
Den 19 februari har anknytning till Kovalevsky också på ett annat sätt. Då avled nämligen Karl Wilhelm Theodor Weierstrass (1897), dvs. den man som förärats epiteten ”Den moderna analysens fader” och ”Tidernas främste matematiklärare” – och som privatundervisade Sonja K två gånger i veckan i fyra års tid (1870-74). Därefter tog hon, 24 år gammal, sin filosofie doktorsexamen med högsta betyg vid universitetet i Göttingen. Inte mindre än tre avhandlingar på ett bräde förbluffade hon examenskollegiet med.
En annan av professor Weierstrass’ begåvade adepter var stockholmaren Magnus Gustaf ”Gösta” Mittag-Leffler (1846-1927). Åldersmässigt skilde det nära 31 år mellan Karl och Gösta, superläraren och mönstereleven, vilket inte hindrade dem från att bli identiskt lika gamla: 29 698 dygn vardera (81 år och några månader). Om år 1900 varit ett skottår, så hade Gösta M-L gått till sina fäder den 6 juli. Nu är 1900 lyckligtvis inte ett skottår – de båda första siffrorna är ju inte delbara med fyra – varför Mittag-Leffler i stället gick ur tiden den 7 juli, således på min födelsedag.
Att känna till detta faktum är numera ett elementärt allmänbildningskrav.
Tack vare den mångsysslande Gösta knöts Sonja Kovalevsky 1883 till Stockholms Högskola, där hon utnämndes till professor i högre matematisk analys den 28 juni påföljande år och därmed blev den enda 1800-talskvinnan i hela världen ”med en akademisk lärostol” (Tor Hedberg). Sedermera avancerade hon till professor ”på livstid”.
Sonjas tid här på jorden blev emellertid kort. Vid bara 41 års ålder insomnade hon i lungsäcksinflammation och begravdes den 16 februari 1891 på Norra kyrkogården med fri och öppen sikt mot Solna kyrka. Hennes 12-åriga dotter, Sonja Kovalevsky d y, önskade sin mor fridfull vila.
På dagen 25 år efter jordfästningen föddes Herta Dagny Irene Louise Schander. Också hon avancerade och kan, just i dag, berömma sig av, dels att fylla 95 och dels att vara Medtrafikantens mor. (Jag ringde upp henne för en timme sedan och gratulerade).
Personligen hade jag önskat att Sonja Kovalevsky hade fått leva i ytterligare sju veckor eller 49 dygn (eller ännu hellre i ytterligare 49 år – för den delen). Tänk efter: om hon blivit sju veckor äldre, så skulle hon satt punkt den 31 mars istället för den 10 februari, med andra ord, eller siffror, på min syster Kerstins födelsedag. Vidare skulle hon, s a s på köpet, ha blivit exakt på dagen dubbelt så gammal som Évariste Galois (1811-1832), som dessvärre inte förunnades mer än 7525 levnadsdygn.
Dessutom hade vi kunnat säga att två världsberömda matematiker gick ur tiden just den 31 mars – Sonja K själv och Isaac Newton – medan två lika stora andar föddes den dagen: fransmannen René Descartes (Cartesius) och Tullholmens Bertil Ivarsson.
Av respekt för gångna tiders förslavade bondebefolkning i Ryssland har vi nu skjutit upp firandet av gamla mors första 95 bast i tre dygn. Festligheterna äger alltså rum på lördag, den 19 februari. Redan fredagen den 11 mars blir morsan f ö exakt 3 000 000 000 (tre miljarder) sekunder gammal.
Men själv tycker hon av obegripliga skäl att 95 år är snäppet vassare.
DINOSAURIERNAS FUNKTIONSSÄTT OCH ALLMÄNNA LIVSVILLKOR
Ett kätterskt inlägg om våra jätteförfäders mentala status och slutliga försvinnande
Under min vistelse i Tanzania åren 1975-76 besökte jag upprepade gånger en meterdjup liten saltsjö i närheten av staden Singida i mellersta delen av landet. Denna vattensamling hade, vågar jag påstå, ett fågelliv som skulle få våra äktsvenska hornborgare och ankdammsentusiaster att flyga i taket av ren avund. Strandremsan vimlade av bredmunta pelikaner, tvåbenta marabustorkar och folkilskna strutsar, och högt uppe i skyn tävlade asgamar, ormhalsfåglar och skrikörnar om herraväldet.
Ändå kollade jag in dessa exotiska fjäderfän med en stilla axelryckning. Vid flera tillfällen hade jag nämligen den stora lyckan att åse en koloni livs levande urfåglar på nära håll intill sjöns södra ände – och det smällde givetvis långt högre. Just det, riktiga urfåglar, alltså äkta vara, inga simpla burfåglar eller Schweiz-tillverkade klockgökar här inte! De första exemplaren av dessa bevingade kolosser sägs ha gjort entré på jorden för, noga räknat, 160 miljoner år sedan och går i vetenskapliga kretsar under namnet Archaeopteryx. Med sina typiska gaffelben, sin klart markerade ryggrad och sina knivskarpa huggtänder antas Archaeopteryx vara den ’felande länken’ mellan våra nutida fåglar och den väldiga anhopningen av dinosaurier under fr. a trias, jura och krita.
Själv är jag numera övertygad om att det förhåller sig på det sättet.
Anblicken av de majestätiska Archaeopteryx-kolonierna lämnade mig definitivt inte oberörd. Emellertid väcktes aldrig mina ornitologiska instinkter till liv vid Singidasjön; i stället blev jag dinosauriefrälst på allvar.
Det finns tyvärr en rad vanföreställningar om dinosauriernas sätt att fungera och om deras levnadsbetingelser.
Till exempel inbillar sig de flesta människor att Brontosaurus, Hipposaurus, Tyrannosaurus o s v framlevde sina dagar som m el m klibbiga träskvarelser med otympliga kroppar, felkonstruerade leder och minimal förmåga till abstrakt tänkande. De brukar till råga på allt elände stämplas som imbecilla skräcködlor och framställs ofta som patetiska förlorare i det evolutionära racet för tillvaron – vilket bevisas, säger man, av att de faktiskt utplånades från jordytan till sista hane och hona för 65 miljoner år sedan.
Men dinosaurierna var alls inga ödlor, än mindre några skräckisar, låt vara att själva namnet – ”dinos” = ödlor – tyder på motsatsen. Lejonparten av dinosaurierna var i stället ädla, känsliga och ganska välutbildade existenser, som i rakt nedstigande led stammade från krokodilerna men som också, väl att märka, hade en mängd fågellika egenskaper. De florerande ödletillvitelserna är kort sagt en ovetenskaplig myt. En aning schematiskt skulle man kunna betrakta krokodiler och alligatorer som dinosauriesläktets knipsluga far- och morföräldrar; på likartat vis är himlarundens alla tättingar nu på 2000-talet ingenting annat än skadeglatt kvittrande tre- och fyrmänningar med förfäder i Jurassic Park.
Allraminst var dinosaurierna ett gäng asociala tjurskallar, behäftade med evolutionära konstruktionsfel. De allra flesta av dem måste tvärtom betecknas som klart funktionsdugliga och socialt ovanligt kompetenta. F ö hör det till bilden att nya och bättre dinosauriemodeller uppstod med jämna mellanrum.
Faktum är att dinosaurierna regerade vår jord i 130 miljoner år, möjligtvis ännu längre. Deras herravälde sattes aldrig ifråga, och någon effektiv opposition kom därmed inte till stånd. Inga landdjur större än gödkalkoner och marskatter lyckades vika sig en plats invid köttgrytorna under den s. k mesozoiska eran – trias, jura och krita – med, som sagt, de konungsliga d-djuren som lysande undantag.
Som jämförelse kan nämnas att människoliknande varelser levat här på jorden i föga mer än 100 000 år – alltså bara i en grisblink. Det innebär, mätt med andra mått, att dinosaurierna suttit vid makten i två månader och vi själva i någon enstaka timme.
Att djurarter, ätter och släkten går under med hela besättningen och förliser med man och allt är inget konstigt. Det har, exempelvis, bara gått 10 000 år sedan mammutar, sabeltandade katter, jättekameler och mastodonter tog en välbehövlig ”timeout” och övergav djurens stora vridscen.
Den som vill förklara dinosauriernas massdöd under sen krita-tid gör nog klokt i att lämna både meteoriter och kollisionsbenägna himlakroppar därhän. Massutrotningen hade nämligen högst banala orsaker. Utslagsgivande var att havsnivåerna behagade sjunka för 65 årmiljoner sedan, varvid utrymmena på torra land blev signifikant större. Detta ledde i sin otur till gigantiska folkvandringar – rättare sagt dinosaurievandringar – inte minst tvärs över det snustorra Berings Hav, som forcerades på ingen tid alls. På så sätt kom ett interkontinentalt artutbyte till stånd. Följden blev att nya läskiga parasiter och sjukdomsalstrande småkryp blandades upp med gamla och beprövade till fasansfulla häxbrygder enligt (numera) känt mönster.
I den processen dog såväl kreti som pleti och varenda liten dinosaurie som flugor.
Men än är evolutionsloppet ingalunda kört. Jag är bergfast övertygad om att dinosaurierna erövrar Moder Jord åter en vindpinad höstafton och griper makten med fredliga medel. Då kommer agnarna äntligen att skiljas från vetet, fåren från getterna och djuren från odjuren.
EN INTENSIV KÄNSLA AV VÄLBEHAG EFTER FULLGJORT ARBETE…
Några spontant nedplitade rader efter att Medtrafikanten satt punkt
Någon gång under förra halvan av december månad 2010 beslöt jag att acceptera posten som ordförande i den kommitté som förbereder 200-årsfirandet den 25 oktober 2011. Beslutet var jämförelsevis lätt, eftersom jag är kommitténs ende ledamot – och fransmannen Évariste Galois, åtminstone såvitt jag vet, den ende matematiska fixstjärna och politiske himlastormare, som fyller jämna 200 just den angivna dagen.
Hedersuppdraget som ÉG-ordförande har inneburit att jag ägnat mig åt Galois i stort sett på heltid under bortåt två månader. Det har gett mig enormt mycket. Sedan tidigare visste jag naturligtvis att Évariste G:s korta tid här på jorden – inalles tjugo år, sju månader och sex dygn – tillfredsställer mycket högt ställda krav på spänning och romantik: han gjorde, trots sin ringa ålder, banbrytande insatser inom matematiken och rankas numera som en av de största i gebitet; han var övertygad republikan och hängiven revolutionär; han satt i fängsligt förvar under sammanlagt 325 dagar (lika med 4,3 procent av sitt liv); han relegerades från sin skola; han mordhotade ”Kung Päron”, dvs. Frankrikes dåvarande monark Louis Philippe, med en skarpslipad kniv; han försökte viga sitt liv ”åt rättvisan” – och han miste livet i en pistolduell för en 17-årig jäntas skull.
Dessutom levde ÉG under identiskt samma tidsperiod som Napoleon Bonapartes ende (legitime) son Napoleon II, även känd som ”Konungen av Rom” och ”Hertigen av Reichstadt” – 1811-1832. Historiska sammanträffanden av det slaget undgår aldrig att göra outplånliga intryck på mig.
Att författa en längre person- och kulturhistorisk essay på É Galois-temat var den uppgift jag ställde mig och det uppdrag jag gav mig kring årsskiftet. I går (den 9 februari) sprängde jag målsnöret vid 13-draget, påtagligt lättad och vid ovanligt gott mod, och i dag (10 februari) traskar jag iväg till de glada hedersknyfflarna på Just Nu-Tryck i centrala Kallsta och fixar en bunt kopior på uppsatsen. En tragisk hjälte i 1830-talets Frankrike lyder rubriken, och i undertiteln finns klara utfästelser om att ”legenden, verkligheten och Galois’ sista dagar i livet” behandlas med viss utförlighet i såväl text (21 sidor) som bild (ytterligare 13 sidor).
Den som till äventyrs önskar ett eget läseexemplar kan rekvirera det i kommentarfältet här på bloggen eller via mejl till mats.parner@yahoo.se. Leverans utlovas inom fjorton dagar.
Författandet av biografiska skisser – som i mitt fall – eller av levnadsbeskrivningar i värsta tegelstensformatet – som i andras fall – är onekligen ett känsligt kapitel. Visst känner jag ÉG, och nog behärskar jag ämnet in i minsta skrymsle och vrå … men likafullt inte. Jag är medveten om att jag troligtvis skulle bli förvånad, kanske rentav illa berörd, om jag plötsligt finge träffa honom (t ex på 200-årsdagen, hans 200-årsdag alltså, nu i oktober). ”Va, ser han s-å-n ut, med den rösten, med åtbörder av det slaget, med den aggressiva framtoningen och det stickande ögonparet. Så ljusskygga typer släpper jag av princip aldrig innanför tröskeln till min skrivarlya (och det beror ju inte bara på att lägenheten är permanent ostädad).
Men nu lär vi, dessbättre eller dessvärre, aldrig träffas, kamrat Évariste och jag. I min värld förblir han därför en hjälte, låt vara en tragisk hjälte med ibland lätt förvridna eller kanske t o m svårt förvridna anletsdrag.
OM DET ÄDLA KONSTSTYCKET ATT RIDA PÅ EN STRÅLE
Något om Einstein, den speciella relativitetsteorin och 1921-22 års Nobelpris i fysik
Om man skickar ut en nybakad semla i världsrymden med ljusets hastighet, så kommer denna semla att förlora all sin massa men också merparten av sin grädde.
Att denna revolutionerande upptäckt skulle vara Albert Einsteins (1879-1955) främsta bidrag till det mänskliga vetandet är definitivt inte korrekt; intuitionen säger mig att semleskämtet första gången trycktes i Blandaren.
Hur som helst: redan i 14-årsåldern lär skönlockige Albert från Ulm i Tyskland ha grubblat dag och natt över ett synnerligen delikat problem – nämligen hur vår värld och vår tillvaro gestaltar sig för den som kommer ridande på en ljusstråle. I mognare ålder, 1905, fullföljde Einstein denna hisnande tankegång och lanserade sin speciella relativitetsteori. Eftersom ljushastigheten är konstant – och med andra ord antar samma värde för alla fryntliga fartdårar och fartmätare i likformig rörelse relativt varandra – så kommer, visade Einstein, fysiska krafter såväl som massor, längder, farter och även tider och samtidigheter att te sig olika för olika aktörer och observatörer, posterade på olika ställen.
Förenklat uttryckt: i likhet med de fysikaliska lagarna är ljusets hastighet absolut, medan ’allting annat’ i princip är relativt.
Låt oss nu belysa en av den einsteinska teorins många sidor med ett vardagligt exempel:
Vi föreställer oss kort och gott att någon – förslagsvis min syster Kerstin Engman i Enebyberg – fattar det djärva beslutet att semestra på dubbelstjärnan Alfa Centauri på södra stjärnhimlen, där hon aldrig tidigare satt sin fot. Näst solen är hennes tilltänkta semestermål vår närmaste stjärna i universum och befinner sig på c:a 4,3 ljusårs avstånd från Nyponstigen i hennes mantalsskrivningsort. Det betyder att ljuset, som även i mörka stunder susar fram med 299 793 kilometer pr sekund, behöver en restid på just 4,3 år från Storstockholm till de tempererade havsbassängerna på Alfa Centauri.
Vi föreställer oss vidare att Kerstin inför avresan, bistådd av sin äkta hälft Mikael, konstruerar en rymdfarkost – Solsidan – med väldig prestanda: en genomsnittlig marschfart på ofattbara 99,9 procent av ljushastigheten och inga som helst bränslestopp under resans gång. Slutligen föreställer vi oss att Kerstin tyvärr drabbas av solsting vid ankomsten till sina drömmars mål och därför väljer att återvända hem ögonaböj med första bästa lägenhet: Solsidan.
När hon vid hemkomsten tas emot av närmare etthundra feta släktingar vid Enebybergs ansiktslyfta flygflottilj, så konstaterar dessa, med imponerande samstämmighet, att det förflutit drygt 8,6 år ( = 4,3 + 4,3 ), sedan hon senast besökte fosterjorden. Ett obetydligt resetillägg på något mer än tre dygn (3,1) kan tillskrivas det faktum att Solsidans hastighet ”bara” är 99,9 procent av ljusets.
Det intressanta är nu att Kerstin inte alls har samma tidsuppfattning som tjocka släkten. Enligt hennes mening – och hennes pålitliga urverk – har hela utflykten klarats av på mindre än fem månader (närmare bestämt 140,62 dygn). Som så ofta har Kerstin fullkomligt rätt. Men hennes släktingar, fr. a jag själv, har precis lika rätt och äger minst lika vederhäftiga kronometrar. Restiden har varit såväl 8,6 år som fem månader.
Men en och samma resa kan väl inte ta både 8,6 år och 141 dygn i anspråk? Mellan dessa båda mätvärden är ju skillnaden enorm, och åtminstone den ena av parterna måste rimligtvis ha fått det mesta om bakfoten. Nej, ett sådant resonemang vore fördomsfullt och slentrianmässigt. Bägge parter råkar som sagt ha rätt; tid är möjligen pengar, men likafullt är tiden relativ. Dock torde det vara sant att vi inte tänker i banor som dessa särskilt ofta.
1922 var det år då vår vän Albert Einstein inte fick Nobelpriset i fysik för sin speciella relativitetsteori. Samma år fick han inte heller något pris för den allmänna – och långt mer sofistikerade – relativitetsteori han fört till torgs anno 1915. I stället blev 1922 det år då Einstein tilldelades 1921 års fysikpris för det som i allmänhet kallas ”den fotoelektriska effekten”: upptäckten att ljuset har dubbla egenskaper och kan förstås som både vågrörelse och partikelström.
På den tiden hade Einstein mängder av belackare. Relativiteten var ett känsligt kapitel, och i andefattiga kretsar beskyllde man den fiolspelande ensamseglaren för att stödja en ”allmän relativism” med samhällelig anarki och moralupplösning i släptåg. En uppburen jurist och amatörfysiker, doktor Sten Lothigius, fördömde på tidstypiskt manér Einsteins ”bondfångeri” Till detta kom en rad antisemitiska utfall från skilda håll.
År efter år pläderade Det internationella fysiksamfundet för A Einstein och framhöll, med änglalikt tålamod, att relativitetsteorin inte längre kunde nonchaleras av den svenska Nobelkommittén. Men kommittén kunde. Dock blev läget till sist så inflammerat och infekterat att något pris inte delades ut 1921
Därefter följde 1922 års ”fotoelektriska kompromiss”.
Varvid Ljuset från Ulm räckte ut tungan, log outgrundligt och forsade vidare med 299 793 kilometer pr sekund.
IF IT HADN’T BEEN FOR GRAYSON I’D BE IN TENNESSEE
IF IT HADN’T BEEN FOR GRAYSON I’D BE IN TENNESSEE…
Ett par rader om ett öststatsmord och vårt behov av nya marschkängor – och om den s. k 68-rörelsen
En tidig vårdag i nådens år 1866 försvann den unga Laura Foster under mystiska omständigheter från hemmet i Wilkesboro, North Carolina, USA, och påträffades död i slutet av maj efter en tids intensivt spaningsarbete. Ms Foster befanns vara gravid i fjärde månaden och hade uppenbarligen mördats – enligt vad som påstods med en skarpslipad kniv som enda tillhygge. Någon hade stämt träff med henne on the mountain, utdelat det dödande hugget, omsorgsfullt begravt henne och sedan flytt berget och fältet.
Denne någon troddes vara den mördades 23-årige fästman, som slagits på sydstatssidan i det nyligen avslutade inbördeskriget – 1861-1865 – och ganska allmänt betraktades som en skummis. Mannen ifråga ägde dessutom ett grundmurat rykte som kvinnojägare. Det var rimligen ingen slump, ansåg man, att den unge krigsveteranen försvunnit tillsynes lika spårlöst från jordens yta som Laura Foster och vid samma tidpunkt som hon.
Själv resonerar jag i princip likadant. Efter att ha läst dussinvis med gulnade tidningsartiklar (och även en massa rättegångsprotokoll från 1800-talets North Carolina) tror jag mig ha fattat vad som hände i nästan varje detalj:
Faktum är att Ms Fosters tillkommande – som visserligen förlorat varje möjlighet att komma till – mycket riktigt schappade i samma ögonblick, som tistlarna började bränna under hans breda fotsulor. Så som det anstår äkta amerikaner drog vår 23-årige antihjälte västerut, klättrade över bergen i Appalacherna, passerade Chattanooga (choo choo!), bligade lystet i riktning mot Nashville men valde till slut att göra halt vid en farm i Tennessee. Där presenterade han sig som Mr Tom Hall och skakade hand med ägaren – en major James W. M. Grayson. De två männen log förbindligt mot varandra.
Av lätt insedda skäl hade stackars Tom H slitit ut sina marschkängor under flykten från Wilkesboro. Nu undrade han, med spelad blygsamhet, om han möjligtvis fick chansen att tjäna ihop till nya pjäxor via ett par dagsverken hos Grayson. Denne nickade bifall och lät Mr Hall bli daglönare på farmen i noga räknat fyra dygn. Efter fullgjort värv hastade flyktingen vidare mot nya djärva mål och med splitternya märkesdojor på fötterna.
Men bara timmen senare fick major Grayson på nytt oväntat besök, den här gången av ett gäng beridna ombud för sheriffen i Wilkesboro, och skyndade sig att återigen brygga sotsvart Gevalia-kaffe. De nyanlända förklarade att skummisen ”Hall” i själva verket hette Thomas Dula – där efternamnet uttalades ”Dooley” – samt att denne var skäligen misstänkt för att ha tagit en viss Laura Foster av daga. Mer än så behövde inte sägas. I nästa minut sadlade männen sina ädla springare, spottade begagnat snus nävarna och forsade fram på hästryggen över den tårdränkta prärien. Med Grayson i främsta ledet togs jakten upp.
Den arme Hall/Dooley blev ett enkelt byte för lagens hingst- och stoburna väktare. Femton kilometer väster om Mountain City tvingades han ge upp för gott och släpades därefter hem på den konditionsstarkaste pållens rygg hela vägen till Wilkesboro. De färska blåsorna på hans sargade fötter brände som eld.
Någon fair trial i genuin mening blev det aldrig för den nu 24-årige Thomas Dula. I två processer förnekade han all skuld men dömdes slutligen till döden för att ha utsläckt Laura Fosters liv. Den 1 maj anno 1868 hängdes Mr Tom Dooley i Statesville-fängelset i North Carolina. Ett våldsamt kast genomfor hans kropp i dödsögonblicket.
Sedan dess talar vi som bekant i politiska kretsar om ”68-rörelsen”.
Nittio år senare – 1958 – lanserade den amerikanska sång och gitarrgruppen The Kingston Trio sin oförglömliga megasuccé Tom Dooley, som i månader och år toppade alla hitlistor med självaktning över nästan hela världen. ”If it hadn’t been for Grayson / I’d be in Tennessee”, heter det i refrängen. Just det: om inte den satans majoren Grayson funnits, så hade jag, Tom D, fortfarande rullat hatt i Tennessee.
Året därefter, på hösten 1959, nåddes Sverige av den filmatiserade Hollywoodprodukten Tom Dooley rebellen. Men det hafs- och hastverket hade inga som helst beröringspunkter med verklighetens Thom Dula (1843-1868) och förtjänade inga lovord. Dock skall nämnas att titelrollen spelades av en viss Michael London.
Samme man gjorde ju långt större lycka som ”Little Joe” i ett helt annat sammanhang.
”Hang down your head, Tom Dooley / Hang down your head and cry / Hang down your head, Tom Dooley / Poor boy, you’re bound to die
I met her on the mountain / And there I took her life / Met her on the mountain / And stabbed her with my knife
This time tomorrow / Reckon where I’ll be / If it hadn’t been for Grayson / I’d be in Tennessee
This time tomorrow / Reckon where I’ll be / Down in some lonesome valley / Hanging from a white oak tree.
EN OFÖRGLÖMLIG DAG PÅ STORMARKNADEN I SKÄNNINGE
Ett par rader om en genuin marknadsundersökning i nådens år 2010
Den handel och vandel som folk och fän bedriver på s. k höst- och vårmarknader är utförligare dokumenterad i svensk litteratur än nästan allt annat. Påståendet kan förefalla överdrivet men låter sig enkelt bevisas.
Det var sålunda en aftonstund i Värnamo på marknaden, som ”Per och Kersti bytte ring” med Carl Snoilsky som rimmande förlovningsvittne, och det var på Knutsmässan i Örebro, som ”Märta Jansdotter blev det första offret för blåpåsen” i Hjalmar Bergmans nyckfulla regi. Vidare har August Strindberg rosat Lövmarknaden i Stockholm, medan Carl Tersmeden gett Påhlsmässan i Hedemora ett blommigt masansikte. Till detta kommer att Distingen i Uppsala gått till historien som Marika Stiernstedts speciella marknadsfavorit – samt att Oxhälja i Filipstad som bekant mutats in av framlidne tivoliarbetaren Nils Ferlin:
”Rus och brus och marknadstorg/ Kom och låt oss höra!/ Har du varor i din korg/ till att saluföra?”
Men den ojämförligt främsta marknadsskildringen i vår litteratur finner vi givetvis i Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag. Där arrangeras ett sällan skådat fyrverkeri av galna upptåg med Kivik som tummelplats och med Bombi Bitt som självskriven huvudaktör. ”En skånsk motsvarighet till Huckleberry Finn” skrev en entusiastisk recensent i Värmlands Folkblad (12 november 1932) om Piratens BB.
Tyvärr är Skänninge stormarken alltjämt ett oskrivet blad i svensk vitterhet. Men den bristen är lätt avhjälpt; jag har själv bevistat de femtionio (59) senaste marknaderna i min gamla hemstad och har länge närt en önskan att bli marknadskrönikör. Inte minst 2010 års begivenheter är väl värda en mässa eller rent av två. Mina personliga intryck av fjolårets höjdpunkter ser ut på sätt som nu följer:
På Stora torget och Vadstenagatan sköt kommersen fart, minns jag, redan vid hanegället på onsdagsmorgonen.
Trots det ymniga regnandet var både knallar och knallor i sitt esse och visade prov på oanad handlingskraft. Alla slags nyttigheter gick bort för en spottstyver, och hundratusentals marknadsvänner kunde äntligen bärga livets nödtorft och mer än så: kopparpannor från Höganäs, polkagrisar från Gränna, örngott, stinkbomber, regnkläder och kulörta häftstift, råttfällor med inbyggd katt, urläckra nätundertröjor och antika seriemagasin av oskattbart värde. Två vänsterskor i samma par (alternativt två högerdito) bjöds ut till hugade spekulanter, liksom verksam medicin mot alla hittills kända sjukdomar i mänsklighetens historia. Ja, allt fanns i lager. Jag häpnade, och mina ögon tårades av rent och oförfalskat habegär.
I det magnifika öltältet vid Rådhuset slet som vanligt tre dussin svettiga bonddrängar från Vallerstad och Öjebro allt vad det gråspräckliga tälttyget höll. Det beska mjödet skummade, glasen klirrade, drycken tappades från fat till flaska, och köerna ringlade sig i dubbla led via Lagmansberga ända bort till Fivelstad kyrka. En liter Heineken slumpades bort för en femtioöring, och två liter Dortmunder Actien Bier kostade bara en krona. Nöjde man sig med Lyckholms lättöl fick man till och med betalt.
Den traditionella hästmarknaden – som inte skall förväxlas med höstmarknaden! – ägde i fjol rum på det anrika Munkgärdet för första gången.
Också här var kommersen livlig, och många av oss höjde på ögonbrynen, när femåriga hingsten Serenad (fallen efter dubbla Elitloppssegraren Copiad från Värmland) plötsligt bytte såväl skor som ägare och i stället hamnade i stallet på Bjälbo Gård. Även en flock vita fuxar och skäckar gick åt som smör i solsken precis som de fjäderlätta Hannover-springarna, arabiska vildhästarna och mongoliska fullbloden. I skymningen bjöd hästhandlarfacket på apelkastad biff. De resterande hästkrafterna lät sig väl smaka i likhet med den tillresta menigheten.
Uppe på tivoliområdet halvvägs till Mjölby serverades negerbollar, vidbränd korv, spunnet socker, varm pilsner, nyfångad röding från den brusande Skenaån och en rad andra delikatesser. I polisens frånvaro körde man också motorcykel helt uppåt väggarna, sköt bom med hagelgevär och tävlade i kast med fullvuxen dvärg. Den tveklöst största attraktionen var emellertid, för tredje året i följd, mästerbrottaren, dansören och världsartisten Frankie Boy Anderssons närvaro. Redan på tisdagskvällen hade Andersson landat med sin privata jumbojet i ”Månsjön” uppe på Väderkvarnsbacken, och under de följande två dagarna gick han sedan bejublade uppvisningsmatcher mot Ture Lång, Niclas Schenander, Ivar Sixten, Lasse Wede, Leif Dernevik, mig själv och flera andra prominenta Skänningebor. Att Frank imponerade med sina väldiga marknadskrafter är på intet vis någon överdrift.
Men allt detta är ju redan historia, som man ibland säger. Låt oss därför hoppas att årets upplaga av Skänninge stormarken – den största i Sverige vid sidan av Kiviks marknad – blir en lika genuin folkfest som fjolårets.
Mats Parner