Det här är medtrafikantens blogg!

SKRIFTSPRÅKETS  SALT  OCH  SÄLTA

En nostalgitripp på förekommen anledning i skiljetecknens underbara värld

+ + + + +

”För min del hatar jag semikolon!” skriar notarie Lundin med gäll röst på sid. 77 i Fritiof Nilsson Piratens lundaskildring Tre terminer (1943).

”Jag avskyr semikolon”, bedyrar Lundin, ”ty det är ett rysligt skiljetecken. Det är en halvmesyr som både vill skilja och binda men som dessvärre varken gör det ena eller andra. Rent estetiskt är det horribelt. Se på de meningar som har styckats med semikolon: orden liknar häcklöpare!  / … /. För mig ter sig ett semikolon i en text lika irriterande som en falsk not i ett partitur. Man skulle lätt kunna misstänka att uppfinnaren var en pervers galning, men troligen var han bara en brackig pedant, som kom på sin fördömda idé, när han snickrade en stege till sitt hönshus”.

Själv är jag av en helt annan uppfattning än notarie Lundin.

Av de fyra ”klassiska” skiljetecknen i det svenska skriftspråket – punkt, kolon, kommatecken och semikolon – har jag största förtroendet för de båda sistnämnda. Ett av skälen är att jag förbinder kommatecken och semikolon med mjukhet och kvinnlighet; de två har inte tillnärmelsevis samma manhaftiga karaktär som en brysk slutpunkt eller ett väl så barskt kolon. För mig är de feminina skiljetecknen sangvinskt blodfulla – de maskulina tvära och koleriska.

Dessutom finns, kan man säga, ett drag av löftesrik öppenhet hos ett semikolon. Ödmjukheten är också påtaglig. Med semikolon markerar man att ens utsagor minst av allt är definitiva; det finns alltid något att tillägga; ett stråk av förväntan byggs in i texten; en sorts nervighet tycks infinna sig som på beställning. Punkten har en vida sämre genuppsättning: den stryper varje presumtivt förhandlingsutrymme och är i praktiken lika fantasilös som militärexercisen på kaserngården.

Till detta kommer att en textmassa blir mer omväxlande och nyansrik, så snart den spetsas med semikolon i lämpliga doser. Däremot skyr vi stilmedvetna skribenter utropstecknet som pesten!! Utropstecken är generande smaklösa och vittnar i regel om narcissistiskt färgade störningar, mer eller mindre djupgående, hos användaren; utropstecknen kan man därför utan vidare hänföra till skrivandets psykopatologi.

Av våra blågula författare är poeten och prosaisten Folke Isaksson den som kanske har bäst hand med de traditionella skiljetecknen.

Det gäller inte minst de fåtaliga semikolon som alltjämt lever i vilt tillstånd. Dessa tecken nyttjas hämningslöst, t o m hänsynslöst, av Isaksson till både vardag och fest. Hans texter glimmar som guld och glittrar av sol och värme – men de vore harmlösa som gamla taxar med hjärtbesvär utan sin rikliga utsmyckning med semikolon. Folke I:s exempel är föredömligt. Genom att slå vakt om våra få återstående semikolon, skriftspråkets salt och sälta, gör han en ovärderlig kulturinsats.

Men åter till utgångspunkten. Faktum är att notarie Lundin skär snett även i sina språkhistoriska antaganden. Semikolonet uppfanns förvisso inte av någon ‘brackig pedant’ med tvångsneurotiska snickarambitioner; det introducerades redan på våren anno 1543 av den tyske boktryckaren och förläggaren Lothar Morbidius i astronomen Nicolaus Copernicus’ magnum opus om himlasfärerna och deras kretslopp: De Revolutionibus Orbium Coelestium, Libri VI. I den volymen finns noga räknat 2167 semikolon på de c:a 400 trycksidorna.

Morbidius har gjort sig känd för eftervärlden som en ytterst samvetsgrann herre; det påstås från och till att han ibland rent av läste de böcker han lät trycka.