Jag läser att Alex Chilton är död och blir mer ledsen än jag trodde jag skulle bli. Han sjöng i Box Tops (ni vet de med The Letter), men framför allt startade han popbandet Big Star som folk i allmänhet verkar ägna alldeles för lite tid att tänka på. Så den här morgonen blir en Youtube-morgon.

I morgon listar vi tio sköna fängelselåtar som en kontring på Rolling Stones frihetslåtslista. Som en fetbonus till Nöjesbloggläsarna lägger vi upp en Spotifylista med låtarna redan i dag. Och man får förstås hojta om man saknar nån låt, tjatar man tillräckligt kanske den kommer med i tidningen.

Nöje Plus – fängelselåtar

Oönskat vaken lyssnar jag på Serj Tankian, System Of A Down-sångaren som gjort symfoni av sin soloskiva, och jag har inte direkt druckit någon öl att prata om, jag har möjligen följt det förhandsbelöningssystem som deadlinetimmar kräver, när jag nu tar något som liknar rast genom att försöka mobilblogga. Det är första gången jag gör det. Jag upplever mig som mycket bedrövlig. Jag sitter vid min dators stora tangentbord och skriver på min lilla telefons lilla tangentbord. Det tar lång tid. Framtiden gör mig konsekvent besviken. Detta kanske inte ens fungerar. Nu ska jag testa. Det kanske var bra. Det kanske var pundigt.

Ta dig tid att läsa det här.

Såhär dagen efter Oscarsgalan kan det kännas kul med någon som hyllar andra, lite obsykrare filmer. Passande då att Michael Moore listar sina favoriter från 2009. Och se på fasen, Jan Troells Maria Larssons Eviga Ögonblick hamnar på andra plats. Den utsågs ju som bekant till svensk oscarskandidat, men fick aldrig chansen på galan.
Än mer förvånande – och glädjande – är nog att Michael Moore anser att norska zombienazifilmen Död Snö var förra årets femte bästa film. Så mycket längre från att vara Oscarskandidat kan man nog inte komma.
Den som vill läsa hela Moores lista klickar med fördel här.

I dag kom de, jag såg dem själv, i långa rader på en perrong i Katrineholm:
Första ansiktena mot solen.
Torra, vita kinder, i ram av mössor, jackor, kragar, halsdukar, i hård vinkel uppåt, mot en sol som syns, verkligen värmer, faktiskt känns, för första gången sedan förra decenniet. Ansikten i panik vridna mot ljuset. Varje stråle måste fångas. Perrongen ser ut som ett fält av sådana där tecknade, glada blommor gör på morgnarna i Disneyfilmer. Längs plötsliga solväggar sitter och står människor och blundar, expanderar, halar upp skallen i halsens fulla längd, med nynariga läppar i försiktiga, tvivlande leenden. Lättade, men inte hur lättlurade som helst; snart kan det bli grått igen.
Det är det vackraste och sorgligaste vårtecknet jag vet.
En ny tid börjar, Tomas Ledin kan åka hem.

Jag har en längre tid ”jag hörde något så tokigt”-skojat om när en affärsman, vars mobilaffärssamtal jag dömdes till att ta del av, på ett tåg hördes kommentera en kollegas insatser med att ”hon är oruttad”.
Detta som en mycket dum förkortning av orutinerad.
Jag har skrattat åt det här.
Nu ser jag reprisen av SVT-dokumentären Gröt, svett och klistervalla, om skidlandslaget, och hör reportern fråga Lina Andersson och Anna Olsson om de ”som är mer ruttade” kan vara till hjälp för Charlotte Kalla.
Denna mycket dumma förkortning verkar i förfärande takt bli etablerad.
Public service-medier använder detta så kallade ord.
Det här är inte, inte bra.

Läser Yann Martels Bookerprisade roman Berättelsen om Pi (2001, på svenska på Brombergs 2003), och om jag hade fått läsa sådana texter på högstadiet, om religionsläroböckerna på Södermalm hade varit så här korrekt men roligt, intelligent och slående skrivna, då skulle jag ha fått ett festligare slut på nittiotalet, en mer långvarig religionskunskap och kanske – kanske – ett något bredare, mer sympatiskt perspektiv under den tid då allt prat om tro fick mig att lojt och agnostiskt framhålla en Anton Szandor LaVey-bok.
I romanen börjar den indiske pojken Pi, eller Piscine Molitor Patel, upptäcka att det finns flera gudar, flera sätt att tillbe dem, och han fascineras av att för första gången se en muslim på en bönematta, en man som ber genom att mumla på arabiska, röra sina örsnibbar med händerna, böja sig framåt, ställa sig rak, falla på knä och placera pannan mot golvet, räta på sig och falla framåt igen, resa sig upp och ta om allt från början:

”Jaha, tänkte jag, islam är bara en sorts lätt motion.”

Pi vill tillhöra alla religioner, ser något bra i alla gudar, men när han utforskar kristendomen slås han av torftigheten, av den stackars Jesus alldagliga, alltför mänskliga kamper, i kontrast till hinduismens mer omfattande, allsmäktiga, färgrika och omväxlande gudar:

”Men den här Sonen som går hungrig, som lider av törst, som blir trött, som är ledsen, som är orolig, som häcklas och trakasseras, som måste stå ut med anhängare som inte fattar och motståndare som inte respekterar Honom – vad är det för en sorts gud?
/…/
Han störde mig, den här Sonen. För var dag som gick blev jag mer förbittrad på Honom, hittade jag fler skavanker hos Honom.
Han var snorkig! Det är morgon i Betania och Gud är hungrig. Gud vill ha sin frukost. Han kommer till ett fikonträd. Det är inte rätta årstiden för fikon, därför finns det inga fikon på trädet. Gud blir på dåligt humör. Sonen muttrar: ’Aldrig någonsin mer skall frukt växa på dig’, och med en gång vissnade trädet. Det säger Matteus och han backas upp av Markus.
Nu undrar jag, är det fikonträdets fel att det inte är rätta årstiden för fikon? Hur kan man bära sig åt så mot ett oskyldigt fikonträd, låta det förtvina omedelbart?”

Det räcker med att de pratar om sociala medier på radion: genast faller det stora tonårsskamminnet över mig, det mest återkommande av dem alla.
Det händer alltid när jag hör ordet social.
Jag var kär, som jag trodde, och vi skulle fika, som jag trodde att man skulle, för att i en eventuell framtid kunna bli ihop, och jag tyckte att själva fikamomentet var lika obegripligt som jag har tyckt varje gång sedan dess, kaffe kan man väl dricka hemma, mycket billigare, mycket lugnare, men vi fikade och försökte prata och inget av det gick något vidare, ängslig tystnad över tjugokronors-Gevalia, och i något av mellanrummen mellan tystnaderna rörde ämnet kompisar, fester, samtal, skoj…
”Jag är jävligt social”, sa hon.
Och jag, jag fann en chans att ge henne stöd, att hålla med, för detta var revolutionerande privat, ett avslöjande, kanske en invit: detta var i den alltmer svarthårfärgade Skunkepoken, där det hörde till att icke vara social, icke skratta obehindrat, man skulle vara tvär, inte bete sig hur som helst, det fanns strikta regler att följa, men nu erkände hon sig som annorlunda, som vanlig, hon öppnade en dörr till något ljusare, vänligare, mer anspråkslöst och avslappnat och dit ville jag också, vi kunde gå tillsammans dit, vi kunde på ett socialt sätt förenas i denna nya livsstil! Jag kände genast för att fördöma alla som inte var som vi, så jag sa:
”Dä ä många som säjer typ så där att ‘åh, jag är så jävla asocial’… Vaffö ska man va dä? Fatter inte.”
Och jag minns hur jag lite grann uppfattade att jag briljerade genom att använda ordet ”asocial”. Jag visste bättre än att använda det i mitt tycke felaktiga ordet ”osocial”. Jag var beläst! Jag var värd att falla för. Men jag minns också hur jag alltför snart, alltför sent, insåg hur de båda a-ljuden hade glidit in i varandra. Jag insåg hur det första a:et hade dolt mitt andra: jag hade med raljant gothmörk röst sagt ”jag är så jävla social”, bara med ett märkvärdigt långt a i slutet av jävla. Jag hade just fördömt hennes ord i stället för våra asociala motståndares. Hon tittade inte älskvärt på mig. Vi blev inte ihop. Jag blev så jävla asocial sedan.

Fadde gör ståupp-debut.
Skamskölj.

En gång skrev jag ett blogginlägg. Det var långt, hade fullständiga meningar och med lite god vilja kunde man tro att jag ville ha något sagt. Plötsligt var det borta, det där blogginlägget, och min reaktion, den enda rimliga reaktionen, var att någon tagit bort det. Kanske tyckte Peter Franke, vår utgivare, att jag gått över anständighetens gräns. Kanske tyckte Marcus, som ju också bloggar här, att jag tog för mycket utrymme. Kanske var det en sån där hackerattack som man läser så mycket om nu för tiden.
Hela helgen gick jag hur som helst och tittade mig över axeln. Det är nån jävel som är ute efter mig. Det, eller så kraschade bara servern och fick inte med mitt inlägg från backupen. Jag väljer att tro på det första alternativet.

Bil i snödriva, slirbrända däck och bakom gardiner halvt dolda ansikten som bara vill se hur det går, och tågförseningar, barnhosta och de behändiga i-landsbekymmer som övergår i tragedi, verkliga problem, jag går ICKE upp och skottar av taket igen, och istappar och restskatt och murken fasad, Noll Disciplin i schlagerfestivalen, OS som är slut och denna badrumsrenovering som aldrig verkar komma längre än till att en arbetsbyxa för länge sedan bröt upp golvbrunnen och sa att det där såg inte bra ut – nej, det hade jag redan sett – och nu står vi här, i tiotusen dagar utan dusch, ett behändigt i-landsbekymmer jag kunde vara utan, och jag bara tänker att det bör, kan, ska, får inte för alltid vara som det är just i dag.
En tröst kunde vara att det är lika för alla, men det är det inte.

Det börjar så sakteligen dra sig mot premiären av nyversionen av Terror på Elm Street. I dag släpptes en färsk trailer. Den resulterar mest i att jag blir sugen på att se om originalet.
Men jag kanske bara är gammal och bitter?

A Nightmare on Elm Street Trailer 2 in HD

Trailer Park Movies | MySpace Video

En visuell definition av siffran noll: graden av punk trettio sekunder in i det här klippet, i det punkiga punkbandet Noll Disciplins punkpresentation inför Melodifestivalen.

Marcus Grahn vill aktualisera uttrycket damn it.
Om Marcus Grahn hade bott i Vitryssland hade han kanske inte fått den chansen. Enligt det vitryska sedlighetsrådet, som stöds av presidenten Alexandr Lukasjenko, är nämligen Rammstein en fara för moralen i Vitryssland. Rådet vill tydligen förbjuda tyskarna att uppträda i Minsk den 7 mars, skriver Der Spiegel. Rådet anser att Rammsteins låtar är propaganda för ”våld, masochism, homosexualitet och andra avvikelser” och att ”Ett tillstånde för en Rammstein-konsert är ett fel som kan bli mycket kostbart för oss”.  Ja, vad säger man?