Läser Yann Martels Bookerprisade roman Berättelsen om Pi (2001, på svenska på Brombergs 2003), och om jag hade fått läsa sådana texter på högstadiet, om religionsläroböckerna på Södermalm hade varit så här korrekt men roligt, intelligent och slående skrivna, då skulle jag ha fått ett festligare slut på nittiotalet, en mer långvarig religionskunskap och kanske – kanske – ett något bredare, mer sympatiskt perspektiv under den tid då allt prat om tro fick mig att lojt och agnostiskt framhålla en Anton Szandor LaVey-bok.
I romanen börjar den indiske pojken Pi, eller Piscine Molitor Patel, upptäcka att det finns flera gudar, flera sätt att tillbe dem, och han fascineras av att för första gången se en muslim på en bönematta, en man som ber genom att mumla på arabiska, röra sina örsnibbar med händerna, böja sig framåt, ställa sig rak, falla på knä och placera pannan mot golvet, räta på sig och falla framåt igen, resa sig upp och ta om allt från början:

”Jaha, tänkte jag, islam är bara en sorts lätt motion.”

Pi vill tillhöra alla religioner, ser något bra i alla gudar, men när han utforskar kristendomen slås han av torftigheten, av den stackars Jesus alldagliga, alltför mänskliga kamper, i kontrast till hinduismens mer omfattande, allsmäktiga, färgrika och omväxlande gudar:

”Men den här Sonen som går hungrig, som lider av törst, som blir trött, som är ledsen, som är orolig, som häcklas och trakasseras, som måste stå ut med anhängare som inte fattar och motståndare som inte respekterar Honom – vad är det för en sorts gud?
/…/
Han störde mig, den här Sonen. För var dag som gick blev jag mer förbittrad på Honom, hittade jag fler skavanker hos Honom.
Han var snorkig! Det är morgon i Betania och Gud är hungrig. Gud vill ha sin frukost. Han kommer till ett fikonträd. Det är inte rätta årstiden för fikon, därför finns det inga fikon på trädet. Gud blir på dåligt humör. Sonen muttrar: ’Aldrig någonsin mer skall frukt växa på dig’, och med en gång vissnade trädet. Det säger Matteus och han backas upp av Markus.
Nu undrar jag, är det fikonträdets fel att det inte är rätta årstiden för fikon? Hur kan man bära sig åt så mot ett oskyldigt fikonträd, låta det förtvina omedelbart?”