I dag kom de, jag såg dem själv, i långa rader på en perrong i Katrineholm:
Första ansiktena mot solen.
Torra, vita kinder, i ram av mössor, jackor, kragar, halsdukar, i hård vinkel uppåt, mot en sol som syns, verkligen värmer, faktiskt känns, för första gången sedan förra decenniet. Ansikten i panik vridna mot ljuset. Varje stråle måste fångas. Perrongen ser ut som ett fält av sådana där tecknade, glada blommor gör på morgnarna i Disneyfilmer. Längs plötsliga solväggar sitter och står människor och blundar, expanderar, halar upp skallen i halsens fulla längd, med nynariga läppar i försiktiga, tvivlande leenden. Lättade, men inte hur lättlurade som helst; snart kan det bli grått igen.
Det är det vackraste och sorgligaste vårtecknet jag vet.
En ny tid börjar, Tomas Ledin kan åka hem.