eriksegerpalm

”Erik och kunskapsluckorna” har blivit ett stående uttryck här på nöjesredaktionen. Framför allt är det kollega Rickan som börjat reta mig när jag inte hört talas om något man ska ha hört talas om, inte vet något man ska veta. När jag inte har kollen. Jag ser mig själv som en hyfsat allmänbildad person. Jag läser min dagstidning, och då inte bara sportsidorna. Men då och då (enligt Rickan jätteofta) dyker det upp saker där jag är helt borta. Det senaste är svenska ordspråk. Jag är hjälplöst kass på svenska ordspråk och när jag nu förhörts (Rickan ger mig första meningen och jag ska fylla i) får jag rätt på ungefär ett av tio. Tydligen vet alla att ”Liten tuva” följs av ”stjälper ofta stort lass”. Inte jag. Men när hon tillrättavisar mig när jag säger ”Det är lugna fisken”, då bryr jag mig inte. Det är mitt alldeles egna uttryck och det tänker jag vårda. Det är lugna fisken, liksom.

Jag överväger att åka till Kristinehamn och nattvandra. Eller dagsvandra kanske det måste bli. Under veckan har det rapporterats om en utbredd igelkottstortyr i den här delen av länet och just igelkotten råkar vara mitt absoluta favoritdjur. ”Det händer nästan varje år att man får höra att barn spelat fotboll med igelkottungar”, säger Maud Fransson från Djurens Vänner till VF, och i artikeln nämns även att någon placerat en hängsnara runt en igelkotts hals (om man nu kan säga att igelkottar har halsar). Det skär i mitt hjärta när jag hör eller läser sånt här. Det kastar mig tillbaks till skolgården på lågstadiet, när jag hittade en padda som någon torterat till döds med en pinne. Sådan grymhet. Sådan Tengil-ondska.

Vad är det för spånhuvuden som sjunker så lågt att de ger sig på igelkottar och paddor? Man borde skicka Niklas Wikegård på dom. Nu när han ändå är i krokarna.

”Jag hatar den här typen av hejiga utrop, men här kommer det ändå: Detta är millenniets hittills bästa skiva!”

Orden är DN:s eminente skivkritiker PO Tidholms. Skivan i fråga är Fleet Foxes Helplessness Blues. Jag recenserade den i vår bilaga förra veckan och satte liksom Tidholm en hejdundrande femma på mästerverket. Jag var dock inte lika modig som Tidholm som efter sin långa, utredande analys alltså går och utnämner Helplessness Blues till 2000-talets hittills främsta skiva. Men hans utrop känns uppfriskande i en bransch där gränslösa hyllningar annars är en dödssynd.

Och det känns skönt att det finns minst en till person som låser in sig och lyssnar på Fleet Foxes, nu när den stora Saade-veckan snart inleds.

Det ligger mycket arbete bakom det här inlägget. När det kommer till teknik så är jag, och har alltid varit, fullkomligt borttappad. Jag har ringt tidningens it-kille Karl säkert tre gånger i dag och nu är jag äntligen medlem här på nöjesbloggen. Han måste tro att jag är helt kokobläng. Från en annan planet. Min oförmåga att lösa tekniska och praktiska uppgifter bottnar i min barndom. När jag och min bästis Gurra skulle kolla på Barna i Bullerbyn så var det alltid han som kopplade och grejade med apparaterna tills vi fick någon bild. När väl filmen gick igång så hade jag redan tryckt alla chips. Så där fortsatte det. Jag lät andra sköta det jag tyckte var tråkigt. Det får jag betala för nu. För man kommer inte undan det tråkiga i livet. Det finns inga jag beundrar lika mycket som alla Gurror och Karlar därute. Ingenting är något problem för dem. De bara löser allt. Så att jag kan äta chips och skriva strunt.