Johanna Rickan

Martin lyssnar på elektronisk blip blop. Norsk disco. Jag googlar Annie och får veta att hon som gjort musiken har kallats för Norges svar på Kylie Minogue och att hon är en av många norska artister som slagit internationellt på senare år. Egentligen heter hon Anne Lilia Berge Strand och på onsdag släpps hennes nya platta. Jag ber med min vänaste röst Martin att stänga av. Norsk disco är inget för mig. Istället köper jag Jace Everett från iTunes store. Mannen bakom True Bloods signaturmelodi. Gubbcountry. Andra som köpt Jace Everett har köpt Brad Paisleys Mud On the Tires, får jag veta. Skämscountry. Den har jag redan. Whiskey Lullaby är en av mina skämslåtar som jag lyssnar på när jag tror att ingen annan hör. Så var det offentligt. Jag hånar MBT-skor och lyssnar på gubbcountry. Jag ser lite fram emot Norah Jones kommande platta och förra helgen satte jag på Bo Kaspers Orkester medan jag diskade. Kanske att jag borde sluta nu. Vi säger väl så.

Vi testar Johannas iPhone.

1: – Vad tyckte du om skivan?
2: – Ja, inte är det kultur i alla fall.
1: – Nya Malmros-filmen?
2 : – Ja, inte är det kultur i alla fall.
1: – Konstrundan i Karlstad?
2: – Ja, inte är det kultur i alla fall.
Och så vidare, och så vidare, och så vidare… ni fattar poängen. Allt som är kultur är allt annat än kultur. Enligt kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth är begreppet kultur ett problem. På en pressfrukost som TT Spektra närvarade vid igår gick kulturministern så långt att hon pratade om att sluta använda ordet kultur.
– Det leder tankarna till symfoniorkestrar och sådan som alla kanske inte är intresserade av, sa hon.
Och igen handlar det om folket, detta folket som tydligen inget förstår.
– Folk känner inte igen sig när de hör ordet kultur, säger Markus Hartmann, politisk sakkunnig på kulturdepartementet, till Kulturnyheterna.
Folk. Folket. Vi som hämtar och lämnar på dagis, min kille som är svetsare, grannen som är sjuksköterska. Vi är folk. Jag är folk. Jag skriver under rubriken nöje, jag tycker att det är kultur. Jag tycker att nya Malmros-filmen är kultur. Kultur om kultur. Gå och se den. Kul tur!

Come out and play

Klockren!

Låt gå för att Marcus Birro fläker ut sitt privata privatliv i krönikeform och att det får oss att känna oss obekväma. Åtminstone jag skruvar mig besvärat när jag läser det här. Likväl läser jag. Men därifrån till att, som Djungeltrumman gjorde, skriva såhär:
“Svenska författare är överlag förskräckliga. Försök till exempel att titta in i Camilla Läckbergs plirande ögon i en minut. Vi lovar att du spyr i en vecka. Men värst av alla patetiska skribenter är Marcus Birro. Han och hans efterblivna bror Peter har suttit och onanerat till Strindberg hela sin uppväxt. Detta har resulterat i en hjärnverksamhet som sträcker sig någonstans mellan de sista åren på 1800-talet. Han slutade blogga för att han fick för mycket elaka kommentarer (buhuu). Men nu har fanskapet börjat igen. Vi vill uppmana till följande. Säg upp dig från ditt jobb och häckla sönder detta freak så kanske han slutar en gång för alla.”
Låt oss enas om att det är att överdriva.
Så fick också någon bita i det sura och ändra.
Och Marcus Birro han fortsätter att blogga.

Jag har semester och tänker väldigt lite på jobbet. Tills jag snubblar på det här klippet. En lektion i olika ord. Språktant Lena tappar måhända hakan. Jag tappar närapå tron på mänskligheten. Igen.

Torsdag och dags att knåpa ihop veckans lista till morgondagens Nöjesbilaga. Martin är nöjd. Det vankas skolavslutning och helt på egen hand har han satt ihop en lista över tio skolhits. Jag lyssnar, och väntar. Lyssnar, och väntar. Men icke. Min favorit, mitt förstahandsval, låten som ackompanjerat så många bilresor till och från skolan. Med pappa vid ratten, jag i passagerarsätet och syrran, Nina och Jon där bak. Allsång till Another Brick In The Wall. Den bästa skollåten! Hur kan man inte tycka att det är den bästa skollåten!?
”Nej, för att Reinfeldt sjöng den”, säger Martin.
Jävla Renifeldt! Du bara förstör och förstör. Allt ska du fördärva. Vandalisera. Ödelägga. Inte ens musiken kan du lämna ifred. Jag ser rött. Och spelar högt, och sjunger med och blänger ilskt på Martin som låter sig påverkas.

Olle Nilsson filmar sig själv med mobilen. Exakt nu kan man via bambuser se och höra honom där han sitter framför sin dator och muttrar. Jag ser och hör det när jag riktar uppmärksamheten mot Martins skärm.
Martin tittar nämligen på Olle. Martin har skickat ett mejl till Olle och nu vill höra reaktionen när Olle tar emot det. Jag vet inte vad det står i mejlet. Inte än. Men snart får jag höra.

Riktigt så enkelt var det väl inte. Egentligen. Martin redigerade och jag övade på att redigera. Martin är en fena på att redigera. Han fixar, trixar och frilägger som om det vore den enklaste sak i världen. Jag kämpar med quark express-kommandon som inte vill släppa taget om ryggmärgen.  Men Martin har tålamod. Tills jag för femtielfte gången frågar om när man ska använda plus och när man ska använda minus när man frilägger, och på det får en fnissattack som skulle ha fått kidsen som hänger utanför vår lokala handlare att skämmas. Då harklade han sig, Martin. Och får samma ansiktsuttryck som min pappa fick den gången jag envisades med att leka pippin i Kalle Ankas julafton framför videokameran då han filmade min lillasyster när hon övade på att gå på styltor. Han blev arg då, min pappa. Jag minns det som om det vore igår (kanske för att jag har sett den där filmen så många gånger) och jag tittar på Martin och… ja, jag harklar mig jag också. Rätar på ryggen och gör om gör rätt. Ganska rätt.
”Bilden blir typ jätteliten i tidningen. Det kommer inte att synas så noga, jag tänkte att det var bäst att börja så.”
Han är klok han, Martin. 

Vi är smått exalterade här på vår lilla redaktion vid skogens rand. Vi gillar tanken på ett nytt ställe att hänga på i sommar. Vi pratar lite om hur det kanske kommer att se ut och bli, om vilka som kommer att gå dit och Martin säger något om att han hoppas att det blir lite som Tempo i Malmö. Sedan säger han att Pråmen har fått på Båten. Därpå blir det tyst. Jag har visst ett viktigt samtal att ringa.

Knoppar brister och jag vill mest bara lägga mig ned och grina. Tre dagar fick vi tillsammans lilla familjen och nu har min kille åkt igen. Tre dagar att fixa med alla praktiska nödvändigheter. Tre dagar att umgås och hänga i lekparker och kolla djuren i Mariebergsskogen. Tre dagar varav jag var arg i typ två. Förhoppningsvis kommer han hem om två veckor. Kanske får vi tre dagar tillsammans igen lilla familjen innan han åker. Igen. Och jag vill bara grina. Igen. Men det funkar inte. Kanske att jag tröstar mig med ett glas vin och filmen om Emil Jensen när allt det andra är gjort. Kanske att jag går och lägger mig. 

Jag älskar Svt som sänder bra dokumentärer som inte handlar om små skintorra britter eller amerikaner som göder sina feta fruar till bristningsgränsen för att de tycker att det är trivsamt att gnugga lillpicken mellan valkarna. Igår visades BBC-dokumentären Searching for the wrong-eyed Jesus. Bisarr på ett bra sätt där Jim White, med en 150-kilos betong-Jesus i backluckan på Impalan, viker av från motorvägen i hopp om att finna den amerikanska söderns själ. På väckelsemöten, i fängelser, på den lokala skönhetssalongen eller baren. Med musiker som The Handsome Family och David Eugene Edwards från 16 Horsepower, Johnny Dowd och Lee Sexton. Se den! Den finns på SVT Play.
16 Horsepower var förresten mina husgudar under en period på gymnasiet. Det tackar jag ett ex för. Han var kanske inte den bästa av pojkvänner men han var en klippa när det kom till musik.
Jag skulle ha gett er Just like birds om jag hade hittat den.

Och bespara mig för det där har ingenting med pre ungen-nostalgi att göra.
Jag gör fortfarande festivaler och jag blir fortfarande skitfull. Ibland. Jag var skitfull så sent som i fredags.