Marcus Grahn

Stå upp för kommentarsfälten. Låt inga röster tystas. Jag läser om att Jocke Berg ska sjunga i den svenska versionen av ”Bilar 2″ och undrar hur framtiden skulle se ut, vad en demokrati skulle vara, om inte inlägg som detta får fördjupa nyhetsflödet:

Mårten Andersson. Ett så argt kreatur. Han har läst VF:s recension av Raw och blivit mycket, mycket upprörd. Något så överrumplande? Han tillgriper ord av typen kukhora. Detta för att recensenten har skrivit att hans ”comedy är hjärndöd”, att han ”bara är vulgär på scen” och att ”det blev för mycket porrsnack”. Men recensenten har inte skrivit så. Detta är ord som alstrats i hans huvud. Han har – möjligt påverkad av den för taskigt vinklade rubriken, hämtad ur den tendenskritiska inledningen, samt att han på grund av tids- och platsbrist nämndes mycket kortfattat – formulerat hatet själv. Det är hans eget verk. En ponerad avsky som omtolkats till sanning. Han har tagit en svepande invändning, satt den i sin hjärna och odlat ett monster, ett hatiskt fantasifoster; han har upplevt att det strålar kukhorigt förakt i hans riktning. Baserat på ingenting alls. Det gör mig väldigt nedstämd. Av hur dåligt någon kan må i onödan, och att det är jag som i detta fall har orsakat det.

Jag fick mail från en litteraturfestival i Umeå. Det var ett svar på ett mail jag inte hade skickat. Någon har utgett sig för att vara jag, lånat formuleringar från min hemsida och med förment självgodhet föreslagit en föreläsning på 45 minuter, med 5 500 kronor i arvode (”men vill ni ha ett längre föredrag är jag inte omöjlig”), samt flygresa dit och hem. Någon har med stor stilsäkerhet, djupt utstuderat, låtsats vara jag.
Vem?
Varför?
Nu är det polisanmält, och jag vet inte när jag var så här förbryllad senast.

”Ett enskilt fall”, som en 45-årig politiker från Täby brukar säga.

De Babyshambles-maniska.

(Feat: Elinor Hägg, Johanna Rickan & Babyshambles.)

Nöjesredaktion.

(Feat: Erik Segerpalm, Mattias Lundin & Johanna Rickan.)

Dans, dans, dans!

(Feat: Amorphis & ryggtavla.)

Finalfest: vildsintheten saknar hejd

(Feat: Fredrik Magnil, okänd & pirogvagnen.)

Euforin som bara festivaler kan skapa.

(Feat: Yeasayer, Apollotältet och en grusplan i förändring.)

Festen har börjat!

(Feat: Erik Segerpalm, Fredrik Magnil, Erik Mårtensson & VF:s kafeteria.)

From: Karin Bassel <karin_bassel@yahoo.co.uk>
To: marcus.grahn@vf.se
Date: Wed, 30 Jun 2010 12:05:27 +0000 (GMT)
Subject: Trevligt att träffas,

Trevligt att träffas,
Hur mår du idag?,
Mitt namn är Karin 5,7 Höjd, mässa i slutförandet, jag såg din profil idag på (www.www.vf.se/Kultur–Noje) och efter att ha gått riktigt det jag flyttades med kvaliteten jag hittade i din profil, vilket gör att jag blev intresserad av att veta dig mer. men jag kommer vilja att ni inte denna sträcka, ålder eller färg dosen ingen roll, men vad maters är kärlek och förståelse och att vara ärliga mot varandra. Jag kommer att vilja att ni kontaktar mig riktigt min direkta postadress så att jag ger dig min bild och berätta mer om mig (karin_bassel@yahoo.co.uk)
Jag har något mycket viktigt att berätta you.
Good att höra från dig, (Karin_bassel@yahoo.co.uk)
Din dröm kärlek.
karin

Ibland glöms det fundamentala. Man bara pågår, dröjer i sitt sammanhang, sköter sitt och tänker runt, utan att lägga märke till det grundläggande: livets små självklarheter, allt givande och roande det omfattar.
Man kan till exempel glömma hur en verkligt usel musikvideo ser ut.
Jag råkar återupptäcka Lick it up och gläds givetvis i djupet.
Dynamiken i den videon! Dramaturgin! Som inverterat mästerverk är det svåröverträffat. Om man tänker sig att någon som har exakt koll på sitt konstnärliga uttryck skulle göra en musikvideo, då skulle den se ut så här. Om man först skulle ta bort exakt all koll på det konstnärliga uttrycket.
Dessa asfaltens vildkvinnor, som tvättar kläderna på brunnslock, känner att något är på ingång. Det är kanske doften, trycket i luften, man vet inte, men något är i förändring, plötsligt rycker de till, skådar mot horisonten och man ser dem tänka, lika förskräckta som förhoppningsfulla: snart är de här, nu är de nära.
Med skrevbeskärning visar bilden hur fyra män marscherar fram.
En bär boots av leopardskinn; var han kunnat ta denna best av daga vete fåglarna.
Efter första versen har de hunnit fram till två isolerat placerade dödskallar på marken (resten av skeletten har dragit vidare). Där stannar de. Här är dags för konfrontation. Vildkvinnorna tittar upp mot denna armé, ledd av Paul Stanley, mannen näst längst till höger, och han sätter in sin stöt nu, sin djuriska offensiv, som en påfågel vill han visa sig i all sin stolta prakt, han attackerar:
Han börjar fingerknäppsdansa.
Ett steg åt vänster, ett steg åt höger, ett fingerknäpp, ett vick på huvudet.
Mannen till vänster om honom, klädd i rosa linne, följer snart hans gång, märkligt långsamt, med ett till synes gravt bedövat ansikte.
Vildkvinnorna firar med grillfest på lysrör, på kvällen håller de från fjärran kommande männen konsert.

Jag skulle vilja köpa sten. En stor, stor hög med små, små stenar. Den typen av ting dagdrömmer jag om. Var köper man sådant? Jag vet ingen som har en stenaffär. Med en hög med sådana små, små stenar skulle jag kunna anlägga underhållsfria uteplatser, göra rabatterna runt huset hästmyrestävjande fria från murkna stockar. Det vida vanvettet i detta, hur försvarar man sådant inför sig själv? Önska sten. Det gjorde jag aldrig när jag var nitton.

När en journalist frågar ”vad kan publiken förvänta sig av kvällens spelning?” kan tre saker hända.

1) Artisten heter Ralf Gyllenhammar och behandlar frågan som om den bar på dödligt gift, skickar vredgat tillbaka den mot reportern.
2) Artisten spelar i ett band av sorten Wolf och svarar artigt och fogligt på det lagom självpeppande, utropstecknade ”en jävla show!”-sätt som förväntas; detta är det normala, det självklara.
3) Artisten heter Anders Björler och svarar: ”Det blir ingen show alls.”

Anders Björler är inte mest känd för att vara ett citatfyrverkeri, men Jonathan Strandlund fick årets mest enastående svar på den standardslutfrågan. Det blir ingen show alls. Jag knyter näven, hugger armbågen mot midjan och väser ”yes!” i sympatitriumf med Anders Björler – han som inte heller är mest känd för att göra behagliga metaldokumentärer om sina egna band, utan för att vara melodigeni i The Haunted, som alltså spelar på Nöjesfabriken i Karlstad i kväll, vilket jag alltså missar, eftersom jag i samma stund äter Riesen på ett hotell i Stockholm, för att jag i morgon ska flyga till ett tyskt land och prata med Blind Guardian.

På fredag har The Dead And Living releasefest, på KGB i Stockholm, för sitt debutalbum Decadance. Jag beskriver det helst som ett nihilistiskt zombie-Flogging Molly. Sångaren Martin ”Coroner” Gronert kallar stilen dekadent folkpunk.
Ett oväntat steg, från att ha spelat munter skatepunk i A Good Name For A Band (en stund omdöpt till Good Name).
– Jag kände mig väldigt fångad i den världen, säger han. Där är man mycket mer låst till en viss grej. Vill man hålla i längden kommersialiserar man sig tills man når något slags genombrott, och det var aldrig något jag ville syssla med.
• Känns det här uttrycket närmare dig?
– Absolut. Det finns väldigt lite bullshit i det vi gör. Det muntra kan man inte alltid leva upp till. Går man åt det mörka är det mycket ärligare. Att inte ha en fasad av något som inte finns. För mig har det varit befriande.
• Ni startade som en korsning av black metal och country. Hur mycket black metal finns hos er?
– Det är svårt att ta in de grejerna utan att det blir black metal. Det som behövs är att det grindas, de där riffen och skriksången. Det blir hattigt om man gör det till halv-black metal. Men man kan plocka in sådana backtracks som vi har, med stråkar och blåsinstrument. Jag hämtar mycket inspiration därifrån, men om vi skulle ha gjort det till ren black metal hade det inte varit befriande heller. Det handlar mer om att få så mycket darkness som möjligt på en punk- och countrygrund.
• Ni känns som en grupp det är lätt att göra narr av. Har ni fått erfara det?
– Faktiskt ganska lite. Den typen av kritik hör man sällan. Det är sådant som alla vet utom man själv. Men jag har inget problem med det. För mig är det en större dödssynd att inte våga pröva saker som inte följer regelboken. Hela min kärlek till musik handlar om att vända upp och ned på den och göra något oväntat. Jag skulle ha tyckt att det var spännande att se ett band som oss, jämfört med något som är en kopia av något annat.
• Har ni reflekterat över det?
– Jo, det finns mycket som valts bort av den anledningen, att det här kommer nog folk varken att gilla eller förstå. Men några av de riktigt galna idéerna är de bästa vi har haft. Sedan har det hänt att någon föreslagit att han ska köra i otakt med något konstigt instrument, eller att vi kan lägga ett missljud över hela skivan som är högre än musiken, och där hör man på en gång att det inte kommer att bli bra. Men då kan man ta en liten bit av det och lägga in i helheten.
• Du lägger ned mer tid på texterna än på musiken.
– De har alltid varit väldigt viktiga. För mig gäller det att skriva om och om och om. Det ska stå där för alltid, så det måste formuleras om tills jag får säga det jag vill ha sagt. Det är megaångest innan jag släpper ut något.
• Vad vill du säga?
– Framför allt måste det låta bra, med uttryck som är sköna att lyssna på. Jag vill säga saker som är lite clever, tänka lite utanför boxen. Skriva på ett underhållande sätt om dekadenta och sjuka grejer.
• Varför om det?
– Det är ju mycket sådant. Runt omkring en, som man ser. Man inspireras av det som händer när man är ute och lirar. Den där nattklubbsvärlden.
• Vad består det dekadenta av?
– Vi har skrivit låtar om festandet, att det tävlas i vem som kan dynga i sig mest sprit. Det ser man överallt. Det folk håller på med kanske inte är så jävla genomtänkt, men det finns i oss alla. Vi sjunger att the last one to go will be ending the show. Till slut står en av oss kvar ensam, även om han bara slår på en hi-hat fortsätter vi. Det har varit genomgående. Sedan finns så klart personliga grejer som betyder mycket för mig, där andra kanske inte förstår sammanhanget. Saker jag gått igenom. Brustna relationer med vänner. Det är mer som terapi för mig och som underhållning för de som lyssnar.
• Hur mycket av dödstemat är en pose för att göra en kul grej? Hur mycket kommer ur ärliga tankar på döden?
– Det finns låtar som handlar direkt om döden, för att jag har upplevt hur folk i familjen gått bort. Det finns seriösa undertoner i mycket. Men det är viktigt att säga att vi inte spelar superdeppig rock med surmun, utan vi är ett partyband. Det är klämkäckt även när det är mörkt.
• Har folk fattat vad ni gör?
– Det finns ingen Da Vinci-kod, ”om du löser det här har du förstått”. Det kan låta som om vi har världens mest kryptiska idéer, men det enda vi vill göra är en kvalitativ show och skivor som vi tycker om.
• Jag läste en artikelkommentar där ni blev avfärdade som vampyrrock.
– Man måste se förbi sådana som sitter i forum. Folk är så jävla sugna på att skriva att de inte gillar saker. Det finns tusen grejer man kan spy på, och det känns omoget att ens göra andra medvetna om att man känner så. Det måste finnas något bättre att lägga energi på. Men nu är det som om det är mindre risk att folk ska missuppfatta oss. Om någon säger ”jag har inte förstått vad ni håller på med”… Nej, det har inte vi heller, men antingen gillar du det eller inte.