Marcus Grahn

Varje gång jag ser sådana här rubriker grips jag av insändartankar. Jag vill adressera betydande redaktörer, fråga dem: varför skriver ni bara om elände?
LENA HORNE ÄR DÖD
JARL ALFREDIUS HAR AVLIDIT
MICHAEL JACKSON DOG I NATT
Det är inga upplyftande nyheter, inte någon av dem. Där fokuseras bara på det värsta. Jag efterlyser motsatsen, en annan sorts nyhetsvinkel. Vill se:
TOM WAITS LEVER
KRISTINA LUGN HAR INTE AVLIDIT
LEONARD COHEN DOG INTE I NATT HELLER
Med därpå följande artiklar om deras inflytande, om deras framgångar och liv, genom vänligt skrivna biografier, hyllande krönikor, enkäter med vänner som får berätta vad de betytt. Hela löpsedlar om saken. Det vore inte orimligt.

Jag tänkte främja infrastrukturen och stävja klimattillfrisknandet och stödja Karlstad Airport med en flygning, till Stockholm eller Köpenhamn, en lördag i maj, men det gick inte. Lördagar: stängt. Jag får åka tåg like it’s 1909.
Det är kanske bra för affärsresande, säger kanske Karlstad Airport, men då har de kanske inte tänkt på att man kan vara affärsresande i att dricka Grolsch med power metal-frisyrer i Düsseldorf också.

Det andra stora tonårsskamminnet, det kommer över mig varje gång jag tar ur mina linser.
När jag ett par år senare mötte samma människa, utanför en pub en natt, för första gången sedan det jävligt sociala fikat, tror jag, då hade jag just köpt tjockbågade glasögon, raka i formen och strikta, akademiska, sådana som svårroade kritiker på morgontidningar har, och just i hälsningsögonblicket sa hon (förmodat trippelironiskt):
”Snygga glasögon.”
Det var det första hon sa och jag, jag började med ett ge den i mitt tycke härligt självdistanserade repliken:
”Som en kulturjournalist på DN.”
Och alltför snart, alltför sent, insåg jag hur meningens själva upptakt blivit för tyst, min röst hade krävt två ords uppvärmning för att nå samtalsnivå, så där stod jag nu, med P1-glasögon, och hade just presenterat mig som kulturjournalist på DN. Kulturjournalist på DN har jag varit varken förr eller senare. Jävligt asocial har jag förblivit.

Några bara har’t.

Att Dunderklumpen gick på export, och nu får en Youtubekommentator att minnas att de ”had this on lazer disc in the mid 80’s in Washington state” och ”watched it all the time”, är sagolika nyheter för mig. Barn i alla länder fick se Beppe Wolgers dansa med tecknade figurer på ett berg. Jag kan inte rationellt förklara varför, men det ger mig en bestämd ”bättre förr”-känsla.

Att Erik Segerpalm börjat skriva för VF är bedrövligt. Det gör det svårt att länka till hans The God utan att verka partiskt lojal, liksom lömskt kollegial, så där som de är i Stockholm. Men Room with a view är för militant bra för att hemlighållas. Den finns på deras kommande album och bjuds i omastrat skick på www.thegodonline.com.

Det finns – teoretiskt – inget för mig att tycka om i Owl City-hymnen Fireflies, men första gången jag hörde den fick den mig att tänka på Jonathan Safran Foer. Jag hade just genomlevt Extremely loud & incredibly close, kanske den finaste roman jag läst, och jag vet inte, det var väl något med texten, med den drömska, fantasifulla what if-klangen, eller bara att ”ten million fireflies” förde mina tankar, irrationellt, till bokens suddiga bild på en fågelflock som skingras, men jag tyckte de hörde ihop. Adam Youngs barnrumselectro liksom förlängde bokens nioårige Oskar. Jag tyckte därmed om Fireflies på sätt jag inte kunde försvara.
Sedan hörde jag den en andra gång, en tredje, en fjärde och en femte gång, en sjätte, sjunde och åttonde gång, och nu har jag hört den tolkas av Team Mojje, och nu får den mig att tänka på död.

I två olika recensioner, av två olika böcker, av två olika författare, har jag på två dagar läst hur två olika kritiker, i två olika tidningar, upplever två olika prosatexter som ”svidande vackra” (Nam Le fick berömmet i NWT, Maria Zennström fick det i Aftonbladet).
Är det ett fenomenalt sammanträffande? Har det på kort tid släppts två böcker som verkligen är fysiskt svidande? Eller är det en schablon, ett trenduttryck, liksom hundratusen rockband de senaste åren har fått finna sig i att kallas burgare med extra allt, denna oändligt enfaldiga nonsensformulering? Hur skulle deras prosa i så fall ha sammanfattats om den hade släppts för ett år sedan? Hade den inte svidit då? Hade den bränt? Många böcker brände för något år sedan. Jag tror det vore svårt för vilken författare som helst att denna vår försöka få en bok att ”bränna till”; den känslan är utsliten, utskriven, ingen vill kalla en prosa brännande just nu. Har Nam Le och Maria Zennström berövats en chans att vara brännande? Det verkar orättvist och snett. Jag tror aldrig jag har upplevt sveda av en roman, ej heller känt mig bränd, men jag läser väl för grunt.

Tjälen släpper i grusvägen, bara tillräckligt för att göra sörja av alltihop, en spårig, isgrusig gegga, smältvit med svarta stenar i.
Det är mer förödande för mitt kommande sockerintag än för bilen.
Det ser ut som vi åker i stracciatellaglass.

Oönskat vaken lyssnar jag på Serj Tankian, System Of A Down-sångaren som gjort symfoni av sin soloskiva, och jag har inte direkt druckit någon öl att prata om, jag har möjligen följt det förhandsbelöningssystem som deadlinetimmar kräver, när jag nu tar något som liknar rast genom att försöka mobilblogga. Det är första gången jag gör det. Jag upplever mig som mycket bedrövlig. Jag sitter vid min dators stora tangentbord och skriver på min lilla telefons lilla tangentbord. Det tar lång tid. Framtiden gör mig konsekvent besviken. Detta kanske inte ens fungerar. Nu ska jag testa. Det kanske var bra. Det kanske var pundigt.

I dag kom de, jag såg dem själv, i långa rader på en perrong i Katrineholm:
Första ansiktena mot solen.
Torra, vita kinder, i ram av mössor, jackor, kragar, halsdukar, i hård vinkel uppåt, mot en sol som syns, verkligen värmer, faktiskt känns, för första gången sedan förra decenniet. Ansikten i panik vridna mot ljuset. Varje stråle måste fångas. Perrongen ser ut som ett fält av sådana där tecknade, glada blommor gör på morgnarna i Disneyfilmer. Längs plötsliga solväggar sitter och står människor och blundar, expanderar, halar upp skallen i halsens fulla längd, med nynariga läppar i försiktiga, tvivlande leenden. Lättade, men inte hur lättlurade som helst; snart kan det bli grått igen.
Det är det vackraste och sorgligaste vårtecknet jag vet.
En ny tid börjar, Tomas Ledin kan åka hem.

Jag har en längre tid ”jag hörde något så tokigt”-skojat om när en affärsman, vars mobilaffärssamtal jag dömdes till att ta del av, på ett tåg hördes kommentera en kollegas insatser med att ”hon är oruttad”.
Detta som en mycket dum förkortning av orutinerad.
Jag har skrattat åt det här.
Nu ser jag reprisen av SVT-dokumentären Gröt, svett och klistervalla, om skidlandslaget, och hör reportern fråga Lina Andersson och Anna Olsson om de ”som är mer ruttade” kan vara till hjälp för Charlotte Kalla.
Denna mycket dumma förkortning verkar i förfärande takt bli etablerad.
Public service-medier använder detta så kallade ord.
Det här är inte, inte bra.

Läser Yann Martels Bookerprisade roman Berättelsen om Pi (2001, på svenska på Brombergs 2003), och om jag hade fått läsa sådana texter på högstadiet, om religionsläroböckerna på Södermalm hade varit så här korrekt men roligt, intelligent och slående skrivna, då skulle jag ha fått ett festligare slut på nittiotalet, en mer långvarig religionskunskap och kanske – kanske – ett något bredare, mer sympatiskt perspektiv under den tid då allt prat om tro fick mig att lojt och agnostiskt framhålla en Anton Szandor LaVey-bok.
I romanen börjar den indiske pojken Pi, eller Piscine Molitor Patel, upptäcka att det finns flera gudar, flera sätt att tillbe dem, och han fascineras av att för första gången se en muslim på en bönematta, en man som ber genom att mumla på arabiska, röra sina örsnibbar med händerna, böja sig framåt, ställa sig rak, falla på knä och placera pannan mot golvet, räta på sig och falla framåt igen, resa sig upp och ta om allt från början:

”Jaha, tänkte jag, islam är bara en sorts lätt motion.”

Pi vill tillhöra alla religioner, ser något bra i alla gudar, men när han utforskar kristendomen slås han av torftigheten, av den stackars Jesus alldagliga, alltför mänskliga kamper, i kontrast till hinduismens mer omfattande, allsmäktiga, färgrika och omväxlande gudar:

”Men den här Sonen som går hungrig, som lider av törst, som blir trött, som är ledsen, som är orolig, som häcklas och trakasseras, som måste stå ut med anhängare som inte fattar och motståndare som inte respekterar Honom – vad är det för en sorts gud?
/…/
Han störde mig, den här Sonen. För var dag som gick blev jag mer förbittrad på Honom, hittade jag fler skavanker hos Honom.
Han var snorkig! Det är morgon i Betania och Gud är hungrig. Gud vill ha sin frukost. Han kommer till ett fikonträd. Det är inte rätta årstiden för fikon, därför finns det inga fikon på trädet. Gud blir på dåligt humör. Sonen muttrar: ’Aldrig någonsin mer skall frukt växa på dig’, och med en gång vissnade trädet. Det säger Matteus och han backas upp av Markus.
Nu undrar jag, är det fikonträdets fel att det inte är rätta årstiden för fikon? Hur kan man bära sig åt så mot ett oskyldigt fikonträd, låta det förtvina omedelbart?”

Det räcker med att de pratar om sociala medier på radion: genast faller det stora tonårsskamminnet över mig, det mest återkommande av dem alla.
Det händer alltid när jag hör ordet social.
Jag var kär, som jag trodde, och vi skulle fika, som jag trodde att man skulle, för att i en eventuell framtid kunna bli ihop, och jag tyckte att själva fikamomentet var lika obegripligt som jag har tyckt varje gång sedan dess, kaffe kan man väl dricka hemma, mycket billigare, mycket lugnare, men vi fikade och försökte prata och inget av det gick något vidare, ängslig tystnad över tjugokronors-Gevalia, och i något av mellanrummen mellan tystnaderna rörde ämnet kompisar, fester, samtal, skoj…
”Jag är jävligt social”, sa hon.
Och jag, jag fann en chans att ge henne stöd, att hålla med, för detta var revolutionerande privat, ett avslöjande, kanske en invit: detta var i den alltmer svarthårfärgade Skunkepoken, där det hörde till att icke vara social, icke skratta obehindrat, man skulle vara tvär, inte bete sig hur som helst, det fanns strikta regler att följa, men nu erkände hon sig som annorlunda, som vanlig, hon öppnade en dörr till något ljusare, vänligare, mer anspråkslöst och avslappnat och dit ville jag också, vi kunde gå tillsammans dit, vi kunde på ett socialt sätt förenas i denna nya livsstil! Jag kände genast för att fördöma alla som inte var som vi, så jag sa:
”Dä ä många som säjer typ så där att ‘åh, jag är så jävla asocial’… Vaffö ska man va dä? Fatter inte.”
Och jag minns hur jag lite grann uppfattade att jag briljerade genom att använda ordet ”asocial”. Jag visste bättre än att använda det i mitt tycke felaktiga ordet ”osocial”. Jag var beläst! Jag var värd att falla för. Men jag minns också hur jag alltför snart, alltför sent, insåg hur de båda a-ljuden hade glidit in i varandra. Jag insåg hur det första a:et hade dolt mitt andra: jag hade med raljant gothmörk röst sagt ”jag är så jävla social”, bara med ett märkvärdigt långt a i slutet av jävla. Jag hade just fördömt hennes ord i stället för våra asociala motståndares. Hon tittade inte älskvärt på mig. Vi blev inte ihop. Jag blev så jävla asocial sedan.

Bil i snödriva, slirbrända däck och bakom gardiner halvt dolda ansikten som bara vill se hur det går, och tågförseningar, barnhosta och de behändiga i-landsbekymmer som övergår i tragedi, verkliga problem, jag går ICKE upp och skottar av taket igen, och istappar och restskatt och murken fasad, Noll Disciplin i schlagerfestivalen, OS som är slut och denna badrumsrenovering som aldrig verkar komma längre än till att en arbetsbyxa för länge sedan bröt upp golvbrunnen och sa att det där såg inte bra ut – nej, det hade jag redan sett – och nu står vi här, i tiotusen dagar utan dusch, ett behändigt i-landsbekymmer jag kunde vara utan, och jag bara tänker att det bör, kan, ska, får inte för alltid vara som det är just i dag.
En tröst kunde vara att det är lika för alla, men det är det inte.