Stina Samuelsson
Den här användaren delar inte sin biografi
Inlägg av Stina Samuelsson
I väntans tider.
22 Dec 11
Dan före dan före dan. Många är det som går i väntans tider så här i mörkaste jävla december.
Optimism undanbedes.
”Den som väntar på något gott…”
”Nu går vi mot ljusare tider…”
Vill du säga något av ovanstående så sök upp någon annan. Det finns ingenting som är värre än att vänta, det spelar ingen som helst roll om jag väntar på bussen, på en pizzabeställning, en slutsignal eller bättre tider. Allt är lika illa, här diskrimineras ingen väntan.
Här har ni i alla fall två positiva saker, alla ni väntare där ute:
1 – På söndag är det över.
2 – Om etthundratusenåttahundra minuter är det mars. Tiden bara flyger iväg.
Och den som väntar på något gott…
I stället för festival – Svenssonsemester.
27 Okt 11
Gammal. Jag är så gammal. Vi är så gamla, vi som brukar åka land och rike – och ibland längre än så – runt för att besöka festivaler varje sommar. Vi är så himla gamla. Man märker det på, bland annat, att sträckningsproceduren på morgnarna tar mångdubbelt så lång tid nu som för fem-tio år sedan, stönen är högre och inte enkom sträckningsrelaterad tillfredsställelse, utan också komna av en inte så liten mängd ovälkomna knak och knäppningar. Smärtor i knän och leder. Man märker det framför allt på småglinens ogenerade stirrande när man kliver ur festivaltältet på morgnarna och utför sträckningsproceduren. ”Jösses, mormor. Lägg dig igen”, tänker de onda små demonerna och trippar vidare i snygga got-skor och någon fånig makeup.
Så okej då. Mormor lägger ner. Vi lägger ner. Vi gamla, gamla människor.
Nästa sommar byter vi leriga festivalområden mot all inclusive i solen.
Jag föreställer mig att succén är ett faktum. För oss.
Broder Birro.
6 Okt 11
Man kan lida med Marcus Birro och hans situation. Man kan också gapa fullständigt perplex över hela historien. Jag gör det tämligen ogenerat. Det är svårt att låta bli.
Om man minns hur Karin Hübinette sparkades från SVT:s Agenda för att hennes syster (märk väl, inte hon själv) utsågs till arbetsmarknadsminister (märk väl, inte partiordförande) är det inte särskilt svårt att förvånat gapa till när Birro ser uppgiven ut i Aftonbladet och säger att nu tvingas han och hans gråtande familj bort från Stockholm.
Vad jag vet är det ingen som tvingat bort någon från någon stad. Dessutom har han ingalunda, om jag förstått saken rätt, sparkats från TV 4, enbart från Kvällsöppet.
Men tack gode gud (pun intended) för att TV 4 räddat oss från den – visserligen smått osannolika – verkligheten med en kristdemokratisk styrochställare som debattprogramledare.
Med detta sagt, jag gillar Marcus Birro, som säkerligen hittar något annat att göra. Och Stockholm lär han säkerligen stanna i.
Jesus, gud och Den blomstertid.
26 Maj 11
Det rasar en ganska intensiv debatt för närvarande. Kanske har ni lagt märke till den? Det handlar om att försvarslösa små barn tvingas fira sina skolavslutningar på andra platser än i kyrkor. Bedrövligt. Eller?
En ganska återkommande fråga är detta, den liksom frågan om man verkligen får, bör, ska och vill sjunga nationalsången på ovanstående skolavslutning, något som jag, vad jag minns, aldrig någonsin gjort. Däremot har jag fått fira skolavslutningar i kyrkan. Flera gånger. Under låg- och mellanstadiet fick vi knoddar tränga in oss i en kall och stenig och mörk kyrka för att höra en präst välsigna oss och vår kommande sommar.
Vilket tjafs.
Tro (hihi) mig, jag är inte ute efter att uppröra någon. Men skolan lägger väl rätt mycket tid och kraft på att inte indoktrinera våra knoddar åt det ena eller andra hållet. Så varför lägger sig föräldrarna i?
Tradition och fason, är det vad det handlar om?
Traditioner är till för att brytas, sanna mina ord!
Den ultimata skolavslutningen firas under en strålande sol, på en grönskande plätt, med tjo och tjim och stjoj och längtan efter lata dagar på stranden utan ett enda bekymmer i världen.
Mer sånt!
Recensionsnojan.
12 Maj 11
När jag skrev mina första filmrecensioner till Nöje Plus-bilagan kollade jag ivrigt runt vad andra tyckt och tänkt före mig. För att jag inte skulle ha missförstått. För att inte den där sågningen i själva verket skulle ha varit en hyllning. Det är kanske inte helt okej att göra på detta vis, men som nykläckt filmtyckare kändes det nödvändigt. För nattsömnen, ni vet. Numera gör jag sällan det. Men de gånger jag ändå sätter mig och surfar runt så är det ofta för att se hur andra recensenter trasslar in sig i sig själva för att hylla en film de egentligen inte tycker är bra, eller ibland inte ens förstår, bara för att andra gjort det före dem. För att man inte vill vara sämre än någon annan, för att man inte vill skämma ut sig som okunnig, ytlig, rigid och smaklös.
När jag insåg att filmtyckande är just filmtyckande blev jag tio kilo lättare. Numera är det sällan jag sover oroligt för att jag gett en hyllad film två VF-loggor i betyg, eller tvärtom. Det är dessutom väldigt sällan jag får reaktioner som säger emot mig. När jag får några är det ofta folk som säger ”Gud, vad skönt! Jag tycker också att hans filmer är sjukt överskattade.” Eller liknande. Vanligt folk som också sitter på recensionsnojan. Rädslan att inte vara lika klok som någon annan varit tidigare.
Nog kan det tyckas märkligt, att det ska tyckas enligt regelverk, att någon kan tycka bättre än någon annan.
Det tycker jag.
Stina, sexton år.
23 Apr 11
Likt ett barn. Så lycklig. Håkan i går. Håkan gör alla likt små barn. Vi hoppar, vi skriker, vi avfyrar så breda leenden att ansiktet i stort sett klyvs, går av, sprängs. Vi exploderar. Det är alltid en känslostorm att se Håkan Hellström. Och som recensent Tobias Holmgren så himla klokt och bra skriver i dagens VF om gårdagens konsert: ”Det är så här musik brukade kännas när man var 16. Inget filter mellan den och hjärtat, ingen damm som bromsar.”
Det är precis så det är.
Håkan går rätt in i hjärtat, rakt in i själen, utan något hinder som saktar ner. Jag har hittills inte hittat någon annan som kan ge mig musik på det sättet. Därför gör det väldigt ont att långfredagens konsert kändes som ett stort adjö. Har han sagt godnatt nu?
Och jag som aldrig fick skaka hans hand och tacka, innerligt tacka, för alla fester han förgyllt, alla promenader han förvandlat till små hoppiga turer, alla gånger han har hållit mig sällskap i solskenet.
Tack, Håkan. Tack som fan!
Skämmes, Sture.
13 Apr 11
Luta dig tillbaka ett ögonblick och tänk på Sture. Denna arma man i sina bästa år (70), som i lugn och ro ska äta mat i en skolmatsal på ett högstadium i Skövde. Tänk hur han plockar på sig de små gummipotatisarna och grårosa falukorvarna och eventuellt fyller på med lite rivna morötter innan han sätter sig. Småhungrig är han, Sture.
Så möter han denna man. Tatueringar på armarna. Stora hål i öronen. Herregud, håret är ställt i någon form av sportkommentatortuppkam! Sture sätter potäten i halsen. Och frågar sig om detta faktiskt är okej. Får en högstadielärare se ut precis hur som helst?
Ja, Sture. Uppenbarligen. Redan i min späda ungdom hade jag en lärare som älskade att mixa tights i lustiga mönster med angoratröjor. Jag hade en annan som brukade bära sin cykeltröja på lektionerna. Mjukisbrallor, brynjor, turkosa jeans – det är ingen hejd på vilken usel smak vuxna människor har och alltid har haft. Smått fantastiskt.
Inte särskilt fantastiskt dock, att det fortfarande finns fullvuxet folk som på fullaste allvar sätter kompetensen i direkt relation med något så futtigt ovidkommande som utseende.
Skämmes.
”April, april…”
1 Apr 11
Det är första april i dag. Det märks framför allt i tidningar och på Facebook. Folk slänger upp vansinniga påhitt, man ska föda trillingar, man ska in i fängelse, man har blivit mångmiljonär. Det är ju helt i sin ordning. Vi blir glada av att skoja till det lite. Trots att jag länge eftersökt någon form av utredning till ramsan ”April, april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill” (för att inte tala om den ännu märkligare ”Maj, maj, måne, jag kan lura dig till Skåne”) så är det inte den som stjäl mitt irritationsfokus i dag.
Nej, det är alla som sabbar. Som förstör skämten. Alla kommentarer som säger ”April, april…” följt av en fånig smiley, eller ”Hoppsan, undrar vad det är för datum i dag?” följt av en fånigare smiley. Jag undrar vad detta beteende grundar sig i. Är det någon form av milt förakt mot den som försöker skämta? Vill man helt enkelt inte att skämtaren ska lyckas i sina avsikter? Eller handlar det om att man prompt måste visa för alla och envar att man faktiskt inte gick på april-skämtet? Den gubben gick inte, nänä. Men i stället för att nöjsamt fnittra framför skärmen måste det nödvändigtvis förstöras för alla andra potentiella lättlurade människor.
Det är inte sunt, detta självhävdande.
Sluta med det.
Vuxna människor.
25 Mar 11
Jag har många gånger gått igenom det här med vuxenhet. Ämnet har tröskats otaliga gånger i mitt eget huvud, och ett par gånger i VF. Jag har så svårt att definiera det hela. Det vuxna. 40 procent av mig är fortfarande 16 år. 50 procent är närmare 30 och de övriga tio procenten skakar på huvudet och har bara gett upp.
”Bestäm dig”, suckar de tio procenten.
Jag kan inte.
I maj ska jag åka på kongress. Smaka på det ordet. Kongresser är såna här saker (första bilden Google serverade mig). Det är mängder med fullvuxna människor i kostym och begynnande, eller fullt utvecklade, flintar, det är hummande och brummande, det är starka utrop och ”votering, votering!”, det är middagar med rött vin, tidiga morgnar och beskt kaffe. Titta på dem! Det är så jävla vuxet.
Förutom att skaffa lägenhet och fast anställning blir kongressen i maj det vuxnaste jag gjort. Det känns som det ultimata, det högsta testet. Är det så att jag kommer återvända i en snygg cendrefärgad page? Kanske ett par pumps till en något sånär matchande outfit.
För det är här min problematik finns. Gång på gång gör jag vuxna saker, mitt liv är vuxet, elräkningen är löjligt vuxen och jag gnäller gärna över den som om jag haft ett hus (det har jag inte), mina katter är försäkrade, jag själv likaså, ibland bäddar jag sängen på morgnarna för att det är liksom goare när man lägger sig på kvällen då. Alla bevis talar sitt tydliga språk.
Men tro mig, jag är långt ifrån vuxen.
Det är sånt jag tänker på när jag äter en påse lättsaltade chips en torsdagskväll och inser att, ja, mycket mer middag än så här blir det inte. Tanken smyger sig på när jag håglöst sopar hallen med foten. När jag proppar tvättmaskinen alldeles för full med trettiotvättströjor och sextiotvättsjeans och svart och vitt och rött om vartannat och tänker att ”går det så går det”. Ibland när jag svänger förbi min tatuerare i stället för att äta på lunchrasten kan jag ställa mig frågan om det är ett särskilt moget beteende.
Jag skyller på samhällsförvirringen. Vi curlas in i döden. Folk bor hemma tills de är 35 men kan ändå inte laga korv stroganoff. Vi blir äldre unga hela tiden.
Lillgammal får en helt ny innebörd och framtiden kommer vara fylld av tuggummituggande piercade 50-plussare med en fuck you-attityd.
Nittiotalsdängehataren.
20 Mar 11
Efter en eller två eller kanske tre öl i går fattade jag det mogna beslutet att vända kosan hemåt. Jag jobbar nämligen idag och ville undvika skämshjälmen.
Det lyckades jag inte med, men det är en annan historia.
Den här historien handlar om mig och min sambo.
Alla par har ju saker man grälar om. Det kan vara disken, att man småäter i sängen, att man är full redan när partnern är kvar på salongsberusningsstadiet, att man lägger svettiga strumpor på matbordet, eller något annat valfritt. Vi gör inte det, jag och sambon. Vi grälar faktiskt väldigt sällan om någonting alls. Helt enkelt är vi inte särskilt grälsjuka som människor. Oftast.
Men om jag verkligen är ute efter att mucka gräl, då gör jag det lämpligast via Youtube. Sällan blir han så upprörd och kränkt som när jag sätter på lite progg, Röda Bönor avskyr han nog mest av allt i hela världen. Men om jag bara vill provocera lite så funkar det med nittiotalsdängor.
I går spisades både Stonecake, Stiltskin och 4 non blondes. Att vi fortfarande är ett par är nästan förvånande.
Trist nog funkar det åt båda hållen, så att säga. Senast jag blev fly förbannad på honom var när han upprepade gånger påstod att Guns n’ roses inte var bra.
Efter tredje gången stormade jag ut.
Jag tar ingen skit, som Grynet skulle sagt.
Fira våren den 18 mars.
18 Mar 11
Det är dagar som denna man kan bli helt hatisk och bara vilja knyta näven mot den arma himmelen och gorma, gasta, vråla och hetsa.
Det snöar ute. Det är den 18 mars och vi är småtrötta på vintern nu.
Men, man kan välja att se det hela ur ett annat perspektiv. Man kan välja hämnden.
(Eller om man är ett litet, ignorant och dumt men lyckligt barn, då kan man välja att vara glad över snöförbannelsen. Bygga kojor, krama snöbollar, åka kälke, eller vad det nu är ungdomen roar sig med nuförtiden.)
Jag köpte ett par löparskor för elvahundra pix och sambon hade solglasögon när vi gick för att äta lunch. Att ignorera vintern tror jag sticker hårdast i Kung Bores isiga ögon. Och jag råkar veta att det, redan i morgon, är strålande sol och tre-fyra plusgrader som gäller. Om jag inte varit en fasligt upptagen kvinna skulle det kunna innebära picknick.
Take THAT, vinterdjävul.
Best of Blocket (outside the block)
14 Mar 11
Best of Blocket är en rätt småputtrig sida. Det mesta där är upplagt med glimten i ögat. Ni vet, det där man brukar kalla ultratorr humor (som att annonsera ut sin snö till högstbjudande, eller erbjuda någon att få en dränkt bil för en billig penning).
Min best of Blocket heter Örjan.
Örjan är en rent fantastiskt företagsam man med dragning åt vilda västern-hållet. Vårt förhållande inleddes med att jag inte kunde hålla fingrarna i styr när jag fann en annons gällande ett cowboy-kit. Vi har väl alla någon gång velat styra ut oss som fräna cowboys, med sporrar på bootsen och dammiga lädervästar. Så också jag. När jag på blocket fann ett sådant paket fick jag lov att mejla annonsören.
Det som ingick i paketet var en jeansskjorta, ett stycke djurhud som hjälpligt hade knytits ihop till en väst med hjälp av en rem genom två hastigt sylade hål och ett plasthölster. På bilden till annonsen fanns en man, kanske Örjan himself, uppklädd som Clintan komplett med cigarill i mungipan och allt. Och en tjusig hatt. Jag får erkänna att det var hatten som lockade mig mest. Så jag mejlade Örjan. Och fick det nedslående svaret att hatten inte ingick i paketet. Men allt det andra fick jag med. Till det facila priset av tvåtusen spänn.
Jag backade.
Det här var flera månader sedan.
Förra veckan fick jag ett mejl. ”Re: Westernprylar” står det i ämnesraden och jag blir genast överlycklig. Örjan har återvänt till mig. Han har ett nytt erbjudande.
”Hej!
Tänkte höra med dig om du vill köpa dom här westernprylarna av mig 1 st hölster 120cm långt med en replika och 1 st väst XL och det är Usa tilverkat och stjorta storlek 41 och jeans W 34 L 32. och du får även med en Hoodtröja och bälte med spänne.rubbet med postens avgifter och allt 4000kr.
Mvh Örjan”
Örjan kommer ihåg mig. Och för bara det dubbla priset får jag nu ett riktigt paket – även jeans ingår, och en hoodtröja för att inte prata om bältet med spänne.
Jag svarade inte. Han mejlade snart igen. Han vill att jag ska höra av mig.
Örjan.
Är jag lika sjuk som Juholt?
10 Mar 11
Visste inte du heller vem Håkan Juholt var före gårdagens tillkännagivande? Nu är han i alla fall Socialdemokraternas nye ledare, om inget oväntat inträffar (vilket får anses vara ovanligt i nämnda parti). Jag har läst på. Han verkar ligga till mitten, han ville att Mona Sahlin skulle avgå och han gillar Elvis. Nej, mer än gillar. Så här beskriver, enligt Aftonbladet, en av hans partikamrater Juholt:
”Han är sjukligt intresserad av Elvis Presley. På pojkrummet hade han en stor pappfigur av sin barndomsidol.”
Är det att vara sjukligt intresserad?
Jag utmanar den som sa detta att ta en tripp in i mitt flickrum anno 1991. Att jag valt strukturtapeterna själv var en kortlivad glädje för min mor. Johnny Depp var det som gällde. Väggarna var fullkomligt täckta av hans olika karaktärer, hans leende ansikte på röda mattan (ibland faktiskt bara hans leende, utklippt, omsorgsfullt). Jag, Stina, var sjuk. Jag var tio år gammal och fullständigt i fördärvet.
Som om inte det vore nog: Två år senare var väggarna täckta av Nirvana. Tolv år gammal gick jag ner mig igen. Jag blev sjuk. Det var ett stört beteende.
Jag känner mig fortfarande lite krasslig.
Nu ser jag att Aftonbladet lagt ut en omröstning på hemsidan. ”Vad engagerar dig mest, Melodifestivalen eller jakten på en ny S-ledare?”
Det är dött lopp mellan de två. Frågan är vad som är sjukast, att S lyckats göra sig själva såpass ointressanta, eller att hälften av Aftonbladets läsare engagerar sig i Melodifestivalen.
admin
jrn10
mgn10
Martin Olsson
smr10
Erik Segerpalm
Stina