Allmänt

Gammal. Jag är så gammal. Vi är så gamla, vi som brukar åka land och rike – och ibland längre än så – runt för att besöka festivaler varje sommar. Vi är så himla gamla. Man märker det på, bland annat, att sträckningsproceduren på morgnarna tar mångdubbelt så lång tid nu som för fem-tio år sedan, stönen är högre och inte enkom sträckningsrelaterad tillfredsställelse, utan också komna av en inte så liten mängd ovälkomna knak och knäppningar. Smärtor i knän och leder. Man märker det framför allt på småglinens ogenerade stirrande när man kliver ur festivaltältet på morgnarna och utför sträckningsproceduren. ”Jösses, mormor. Lägg dig igen”, tänker de onda små demonerna och trippar vidare i snygga got-skor och någon fånig makeup.

Så okej då. Mormor lägger ner. Vi lägger ner. Vi gamla, gamla människor.

Nästa sommar byter vi leriga festivalområden mot all inclusive i solen.

Jag föreställer mig att succén är ett faktum. För oss.

I går hade det som borde heta Karlstads flygplats kallat till presskonferens. De skulle presentera nya flyglinjer, från det som borde heta Karlstads flygplats och vidare ut i världen. Ingen trodde att det skulle bli någon rolig destination, ingen trodde att det skulle kunna bli Paris eller Berlin eller London, ingen räknade med att det skulle vara roligare än direktflyg till Hagfors. Det var det knappt heller. Det var en linje till Oslo. Kan det röra sig om 25 mil? Och en linje till Bromma. Kan det röra sig om 30 mil? Och går det inte redan tåg dit? Och flyg?
Sedan lyssnade jag på radion. Där satt två tredjedelar av en panel och hyllade de här nya flyglinjerna. Nu skulle allt bli bra för det värmländska näringslivet. Nu kanske jag har för låga tankar om det värmländska näringslivet, men om de inte lyckats ta sig till Stockholm med flyget som redan finns, de åtta dagliga tågturerna, de sex bussavgångarna eller med bil – hur ska de klara det nu? Kanske borde vi skapa nån form av ledsagartjänst.

Det pratas en massa om iOS5 i min twitterfeed. Det är tydligen coolt att ha i sin telefon. Jag tänker att det måste jag ha. Så jag laddar ner och laddar in, stänger av och sätter på, pluggar in och pluggar ut och en eftermiddag senare sitter jag där med min telefon och ingenting är riktigt som jag hade hoppats på. Det ser lite annorlunda ut. Däremot är apparna jag laddat ner är borta, tydligen skulle man ha gjort nåt annorlunda. Jaja, det är väl bara att ladda ner igen.
Sedan blir jag alldeles kall. Ett halvår av bilder på sonen, finns det kvar? Ett liv av telefonkontakter, finns det kvar?
Jag vågar nästan inte titta. Tar inte allt väldigt långt tid? Borde jag inte se bildjävlarna nu?
Det gör jag till slut. Och kontakterna finns kvar. Men jag kan inte för mitt liv förstå vad jag gjort för att förtjäna det. Kanske har bara Steve Jobs, postumt och i all sin storhet, låtit mig slippa undan den här gången. Kanske har jag nu förbrukat min chans.

”Erik och kunskapsluckorna” har blivit ett stående uttryck här på nöjesredaktionen. Framför allt är det kollega Rickan som börjat reta mig när jag inte hört talas om något man ska ha hört talas om, inte vet något man ska veta. När jag inte har kollen. Jag ser mig själv som en hyfsat allmänbildad person. Jag läser min dagstidning, och då inte bara sportsidorna. Men då och då (enligt Rickan jätteofta) dyker det upp saker där jag är helt borta. Det senaste är svenska ordspråk. Jag är hjälplöst kass på svenska ordspråk och när jag nu förhörts (Rickan ger mig första meningen och jag ska fylla i) får jag rätt på ungefär ett av tio. Tydligen vet alla att ”Liten tuva” följs av ”stjälper ofta stort lass”. Inte jag. Men när hon tillrättavisar mig när jag säger ”Det är lugna fisken”, då bryr jag mig inte. Det är mitt alldeles egna uttryck och det tänker jag vårda. Det är lugna fisken, liksom.

Karlstad har inte allt gående för sig, som de säger. Karlstad är en ganska liten mellanstad som växer väldigt lite för att vara en mellanstad. Det finns bra saker med Karlstad och det finns mindre bra saker med Karlstad.
Att Putte i Parken flyttar hit, det är en väldigt bra sak. Nu hoppas man ju bara att Putte lyckas få lite bättre spets i bokningarna och att folk hittar till Mariebergsskogen nästa år. Det behöver Karlstad.

Xzibit spelar på Nöjesfabriken. Längst bak kränger de t-shirts. Kvällens deal är ett meet-and-greet-paket. För 550 spänn får man en tischa, en keps och ett handslag från X to the Z himself.

I oktober släpper Tom Waits sitt nya album Bad as me. Albumet innehåller 13 låtar och ska även släppas i en deluxutgåva med 40 sidig bok. Waits själv har postat en film på Youtube, som förutom att marknadsföra Bad as me, verkar gå ut på att muttra över internet. Det är ganska roligt. Filmen kan man se här.

Stå upp för kommentarsfälten. Låt inga röster tystas. Jag läser om att Jocke Berg ska sjunga i den svenska versionen av ”Bilar 2″ och undrar hur framtiden skulle se ut, vad en demokrati skulle vara, om inte inlägg som detta får fördjupa nyhetsflödet:

Jag överväger att åka till Kristinehamn och nattvandra. Eller dagsvandra kanske det måste bli. Under veckan har det rapporterats om en utbredd igelkottstortyr i den här delen av länet och just igelkotten råkar vara mitt absoluta favoritdjur. ”Det händer nästan varje år att man får höra att barn spelat fotboll med igelkottungar”, säger Maud Fransson från Djurens Vänner till VF, och i artikeln nämns även att någon placerat en hängsnara runt en igelkotts hals (om man nu kan säga att igelkottar har halsar). Det skär i mitt hjärta när jag hör eller läser sånt här. Det kastar mig tillbaks till skolgården på lågstadiet, när jag hittade en padda som någon torterat till döds med en pinne. Sådan grymhet. Sådan Tengil-ondska.

Vad är det för spånhuvuden som sjunker så lågt att de ger sig på igelkottar och paddor? Man borde skicka Niklas Wikegård på dom. Nu när han ändå är i krokarna.

”Jag hatar den här typen av hejiga utrop, men här kommer det ändå: Detta är millenniets hittills bästa skiva!”

Orden är DN:s eminente skivkritiker PO Tidholms. Skivan i fråga är Fleet Foxes Helplessness Blues. Jag recenserade den i vår bilaga förra veckan och satte liksom Tidholm en hejdundrande femma på mästerverket. Jag var dock inte lika modig som Tidholm som efter sin långa, utredande analys alltså går och utnämner Helplessness Blues till 2000-talets hittills främsta skiva. Men hans utrop känns uppfriskande i en bransch där gränslösa hyllningar annars är en dödssynd.

Och det känns skönt att det finns minst en till person som låser in sig och lyssnar på Fleet Foxes, nu när den stora Saade-veckan snart inleds.