Allmänt

Det ligger mycket arbete bakom det här inlägget. När det kommer till teknik så är jag, och har alltid varit, fullkomligt borttappad. Jag har ringt tidningens it-kille Karl säkert tre gånger i dag och nu är jag äntligen medlem här på nöjesbloggen. Han måste tro att jag är helt kokobläng. Från en annan planet. Min oförmåga att lösa tekniska och praktiska uppgifter bottnar i min barndom. När jag och min bästis Gurra skulle kolla på Barna i Bullerbyn så var det alltid han som kopplade och grejade med apparaterna tills vi fick någon bild. När väl filmen gick igång så hade jag redan tryckt alla chips. Så där fortsatte det. Jag lät andra sköta det jag tyckte var tråkigt. Det får jag betala för nu. För man kommer inte undan det tråkiga i livet. Det finns inga jag beundrar lika mycket som alla Gurror och Karlar därute. Ingenting är något problem för dem. De bara löser allt. Så att jag kan äta chips och skriva strunt.

Av någon anledning sitter jag och läser fina runor över Gary Moore (Grahns i Aftonbladet gillar jag förstås bäst) och känner nån sorts sorg över mitt eget ointresse för gitarrhjältar. Visst hade jag också en Hendrix-period och ett tag köpte jag såna där gitarrmagasin som hade typ Jeff Beck i riddarrustning på omslaget. Nästa månad var det Clapton. Nästa månad var det Yngwie. Nästa månad var det Steve Vai. Och så gick det runt på ganska få människor, eller män snarare. Gitarrhjälten verkar vara en roll som bara män får spela.
Jag tror inte att det var därför jag tröttnade heller i och för sig. Uppenbarligen gillar jag medelmåttorna bättre, de som spelar helt okej men som ingen skulle säga är den bästa. Kanske säger det nåt om mina egna ambitioner här i livet.

Mårten Andersson. Ett så argt kreatur. Han har läst VF:s recension av Raw och blivit mycket, mycket upprörd. Något så överrumplande? Han tillgriper ord av typen kukhora. Detta för att recensenten har skrivit att hans ”comedy är hjärndöd”, att han ”bara är vulgär på scen” och att ”det blev för mycket porrsnack”. Men recensenten har inte skrivit så. Detta är ord som alstrats i hans huvud. Han har – möjligt påverkad av den för taskigt vinklade rubriken, hämtad ur den tendenskritiska inledningen, samt att han på grund av tids- och platsbrist nämndes mycket kortfattat – formulerat hatet själv. Det är hans eget verk. En ponerad avsky som omtolkats till sanning. Han har tagit en svepande invändning, satt den i sin hjärna och odlat ett monster, ett hatiskt fantasifoster; han har upplevt att det strålar kukhorigt förakt i hans riktning. Baserat på ingenting alls. Det gör mig väldigt nedstämd. Av hur dåligt någon kan må i onödan, och att det är jag som i detta fall har orsakat det.

Jag läser i Expressen om en pirat-app med citat från Ove (Henrik Dorsin) i Solsidan. Jag förstår att det är ett populärt program. Jag förstår att den populärkulturella änden av proffstyckarna vill vrida och vända på vad Solsidan betyder och sätta det i relation till jobbskatteavdraget. Så långt är jag med.
Men så gör Expressen en faktaruta på redan nu klassiska Ove-citat. Här är den:
1. ”I beg to differ”
2. ”Är han kommunist eller?”
3. ”Det var ledigt här så vi… Slog till…”
4. ”Vi har bidragit. Med matches. Knäckebröd. Salt. Salta pinnar”.
5. ”Tjeeenare Alex”
6. ”Vi var här först. Först till kvarn”.
7. ”Kubbar kubbar kubbar”
8. ”Knackelibang”
9. ”Tjenare mannen”

Notera att nummer 9, alltså ”Tjenare mannen”, tydligen redan är vad Expressen kallar ”en superklassiker”.
Jag kämpar för att hålla folkföraktet ur mitt sinne, men det är svårt att inte tänka på en folkhembuskisklassiker, som jag antar enligt Expressens klassikerskala borde hamna på ”superdupermegastjärnstoppsklassiker”: Bunta ihop dem och slå ihjäl dem.

Jag läser Nöjesbladet. ”Läsarnas dom: Han går till final” är en av rubrikerna. Och så är det en bild på Danny Saucedo. Fast med ett frågetecken över.
”Nya Iphonespelet som lär skrämma slag – på Nintendo” är en annan rubrik. Och så är det en bild. På ett frågetecken.
”Justin Timberlake fyller 30 år idag” är en tredje rubrik. Och så är det en bild på Justin Timberlake. Och en till, fast med ett frågetecken över.

Totalt är det nio bilder med frågetecken (och en med ett Stålmannenmärke) på Nöjesbladets förstasida just nu. Åtminstone en webbredaktör på Aftonbladet går på tomgång.

Jag fick mail från en litteraturfestival i Umeå. Det var ett svar på ett mail jag inte hade skickat. Någon har utgett sig för att vara jag, lånat formuleringar från min hemsida och med förment självgodhet föreslagit en föreläsning på 45 minuter, med 5 500 kronor i arvode (”men vill ni ha ett längre föredrag är jag inte omöjlig”), samt flygresa dit och hem. Någon har med stor stilsäkerhet, djupt utstuderat, låtsats vara jag.
Vem?
Varför?
Nu är det polisanmält, och jag vet inte när jag var så här förbryllad senast.

Idag nås vi av nyheten att September kommer till Tempel den 24 april. Det innebär att det nu bara är Lasse Berghagen, Christer Sandelin och Plura av gänget från TV 4:s Så mycket bättre som ännu inte har någon Karlstadsspelning inbokad i vår. Så kan det gå.

”Vi får nog faktiskt försöka vara lite mer positiva”, säger Erik efter ännu en lunch av djupa suckar.
Eller snarare snörvlar Erik, för han är förkyld.
Jag känner hur provocerad jag blir, men försöker hålla igen. Positiv. Okej. Ska vara positiv. Måste vara positiv. Alla som inte är positiva är våldtäktsmän. Smile and the whole world smiles with you.
Det går inte. Jag är det inte. Jag är sur. Inte på något särskilt. Bara allmänsur.
Han har ju rätt också, Erik. Det vet jag ju. Och det gör mig om möjligt ännu surare.

Så hände det igen. För jag skriver ju inte mer än jag absolut måste här på bloggen. Och jag skriver ju aldrig på det där twitterkontot som vi har, @nojesbloggen. Så istället skapade jag mitt eget. Och nu sitter jag här, en timme senare, och kan för mitt liv inte förstå vad jag ska med det till. Hur gör dom? Dom där som så löst och ledigt slänger ur sig fyndigheter på 140 tecken. Som så självklart tar plats, som går i kortpolemik med kändisar, som bara så där dunkar Schyffert eller Strage eller Bildt i ryggen. Ångesten bara växer. Och vill man, mot all förmodan och sans och vett, följa hur jag inte skriver någonting på Twitter finns jag här.

Nästa år får Värmlandsoperan ett nyrenoverat hus. Och då skaffar de ett nytt namn. Vad har de nu tänkt ut, tänker man. Nåt riktigt smart, tänker man. Nåt som inte är felstavat, tänker man.
Det är bara att tänka om och tänka dumt – Värmlandsoperan väljer att stava fel istället. Tydligen vill de kalla sig för Wermland Opera (jag tänker – och här hoppas jag – att de vill att man ska uttala det på engelska, vilket i alla fall räddar dem från särskrivningen men tyvärr gör Värmlandsoperan till vilken opera som helst eftersom de glömde att skriva i bestämd form).
Stolt skriver de i den nya logotypen att de har funnits ända sedan 1975. En så ärevördig institution, som funnits lika länge som…. tja, VHS-bandsspelaren. Och guess what, 1975 stavades Värmland just Värmland. Ä var uppfunnet, precis som enkel-V:et. Hur de ska stava till den nyrenoverade Karlstads teater återstår att se – jag gissar på Quarstadfs theafster.

Jag tyckte lite synd om Linnéa Larsson från Kristinehamn. Hon ville ju bara skrapa triss, men Tilde de Paula ville bara prata känslor.
”Du åkte upp till Stockholm, skulle få skrapa triss, åka limousin – vilka är dina känslor?”
För i TV 4:s Sverige är det känslorna som gäller och i söndags morse var känslorna extra stora (jag vet inte om Tilde de Paula bor i kvarteren kring Drottninggatan, men uppenbarligen skulle allt och alla prata självmordsbomben). Alla skulle känna och tycka. Stefan Einhorn fick känna. Mark Levengood fick känna. Och Ronny Svensson, till vardags filmkillen, fick känna extra mycket. Och visa upp sin parkeringsbiljett – ”16.37 står jag på andra sidan gatan från bilen som sprängdes”. Sedan åt han middag med sin fru, och det kändes konstigt, för bara några hundra meter bort stod en bil och brann. Sedan pratar han om Palmemordet och glömmer att prata om Anna Lindh och säger:
”Vi lever inte i Astrid Lindgren-land längre. Snön ligger inte längre vit på taken bara” säger han.
”Det är din känsla” säger Tilde de Paula. Precis som om inte hela morgonen handlat om TV 4:s gästers känslor.
Och vad skulle de annars kunna göra än att känna? Ingen, förutom Carl Bildt, verkade ju veta särskilt mycket.
Däremot vet vi nu alla att Carl Bildt har skaffat sig en Ipad att twittra från.