Arvika

Jag minns inte vilket år det var, men jag minns att Anders hade kortbyxor och att Peder åt kall ravioli direkt ur burken. Och jag minns den där känslan, när pappa svängde höger i Gaterondellen och släppte av mig vid Arvikaparken. Lite illamående, mycket spänd och väldigt förväntansfull. Jag minns alla de svartklädda. Alla ljud. Lukten av damm och svett.
Det måste ha varit 1995. Peder och Anders hade slagit upp ett tält, jag fick inte bo kvar, jag blev hämtad till sommarstugan varje kväll.

Vi var fjorton eller femton och skulle gå på festival. Som i Hultsfred, som vi sett på tv, fast i Arvika. Vi hade några fattiga folköl i Peder och Anders tält och sedan gick vi in på området. Dansade som vi aldrig dansat förr framför Cardigans (jag har för mig att det var väldigt lite folk där), försökte undvika publiksurfarnas kängor under Teddybears (som då fortfarande spelade något som måste karakteriseras som hardcore) och stod utmattade framför Prodigy. Året därpå var vi där igen. Och året därpå. Åren flyter ihop och bildar en enda lång serie av bilder från en enda lång Arvikafestival.

I går meddelade Galaxen att det inte blir någon festival i år och att konkursansökan kommer att lämnas in inom de närmaste dagarna. Det är väldigt sorgligt. Det är en jätteförlust för Arvika och Värmland. Det är för jävligt för alla som köpt biljetter och som förlorar pengar. Jag är egentligen ledig i flera månader till, men jag kan inte sluta att tänka på hur sorgligt det är, så jag tänkte att jag kanske ska skriva ner nåt. Så att jag slutar tänka på det.

Jag läser krönikor och på Twitter. Det var Depeches fel, läser jag i en ovanligt dum krönika i Aftonbladet. Det är klart att det inte är. Ingen tvingade Arvikafestivalen att boka Depeche Mode. Ingen tvingade Arvikafestivalen att lägga ett så fett bud på Depeche Mode, det var ett val som gjordes. Det var någon eller några som gjorde det valet, och det måste de ansvariga i festivalens ledning ta på sig. Det är därför det heter ansvariga. Sedan kan man tycka att det var fel val, och det är möjligt att det var, men det var inte det valet som gjorde att det gick åt helvete. Det var bara början på en lång rad val som tillsammans gjorde att det gick åt helvete.

Festivalledningen överskattade Depeche Mode-publiken, eller kanske snarare underskattade Depeche Mode-publikens krav på bekvämlighet. En äldre, köpstarkare publik som hellre åker till Köpenhamn och bor på hotell än till Arvika och campar. Att då boka Nine Inch Nails, som också drar en äldre, bekvämare publik, som andranamn var ett felval. Och att efter femmiljonersförlusten försöka att fortsätta som om ingenting hade hänt var också ett felval.

Av Depechefiaskot drog man dessutom helt fel slutsats – nämligen att det spelar ingen roll vilka band man bokar: Babyshambles hade i en eller annan version spelat i Sverige minst två gånger per år under ett halvt decennium. Regina Spector gjorde sin tredje raka festivalsommar i Sverige. Och Takida… ja, varför bokade de Takida? Arvikafestivalen slöbokade, istället ägnade de sin tid åt att göra slut med synten och att visa onanifilmer. Det var också ett felval.

Efter ett halvårs kamp blev det trots allt en rekonstruktion i vintras och det såg ut som att festivalen var räddad. Arrangörerna började om från början och saker och ting verkade gå bra. Nu vet vi ju att det inte gjorde det. Inte tillräckligt många köpte biljett till festivalen, kanske blev festivalen för smal. Kanske finns det inte mer än knappt 3000 campingsugna syntare i Sverige. Jag vet inte, för jag säger inte att det har varit några lätta val festivalledningen har behövt göra. Jag säger inte att de bara gjort dåliga val, jag säger inte heller att de inte gjort det de trott varit det bästa eller att det inte är lätt att vara efterklok. Jag säger bara att det är inte Dave Gahans fel att Arvikafestivalen inte finns mer.

Innan och under Arvikafestivalen 2009 arbetade jag hårdare än jag någonsin gjort tidigare. Ungefär halvvägs in i Depeche Modespelningen fick jag i alla fall såpass mycket tid över att jag faktiskt hann gå och titta. Det var inte jättebra, det var inte urdåligt. Efteråt träffade jag en vän. Han grät. Det var det största han varit med om – inte för att det var jättebra eller för att det var urdåligt – utan för att Depeche Mode, de allra största, hade spelat på en parkering hemma i hans stad. Det lär inte hända i Arvika i igen.