Youtubekalendern

Julen vore inte julen utan ett visst mått av hyckleri. Varje december är ett fullkomligt inferno av julshower, julgalor, julkonserter och julskivor. Artister som är högst profana elva månader ägnar plötsligt en hel månad åt att bereda väg för herran. Så var det inte med Johnny. Han talar klarspråk: det handlar om Jesus, ”the prince of peace, the king of love”. Därför får han julafton.

1963 satte superproducenten (och sedemera tokstollen) Phil Spector ihop en julskiva och från början sägs det att The Ronettes skulle ha gjort Christmas (Baby Please Come Home), som Spector skrivit med Ellie Greenwich och Jeff Barry. Så blev det inte, utan valet föll istället på Darlene Love (som själv hävdar att det berodde på att Ronnie Spector inte klarade av att kanalisera all känsla och styrka i låten). Det sägs också att pianisten, Leon Russel, skötte sig så bra att en överlycklig Phil Spector rusade ut ur kontrollrummet och skrev en check på 100 dollar till honom. Originalinspelningen kan man höra här, men för att få lite rörliga bilder kollar vi på David Letterman från 1995.

Sufjan Stevens slog igenom, på ett neofolkigt sätt, när han släppte Illioise 2005. Det var den andra i hans serie om femtio, en om varje delstat i USA. Sedan tidigare hade han betat av Michigan, men sedan Illinois (och plattan Avalanche, med överblivet Illinois-material) har han legat rätt lågt.

Sufjan gillar inte julen. Och inte nyår heller. Fast 2006 kom hans jul-box, en samling av fem cd-skivor med julsånger, både egna och andras. När DN intervjuade honom inför hans konsert i Stockholm 2006 berättade han om sin barndoms jular:
– Vi var en stor familj och det var enda dagen på året då alla var samlade. Vi bråkade mycket. Dessutom fick jag aldrig vad jag önskade mig. Så jag antar att det här är mitt sätt att sabotera idealiseringen av julen.
Det är väl ungefär det låten ”That Was The Worst Christmas Ever” handlar om. Notera änglavingarna och de uppblåsbara tomtarna.

Julen är ingenting utan en lustiger hatt. Det vet förstås Bruce Springsteen, som inte verkar få nog av jul (kan man se här, här och här). Tomteluvor i all ära, men här har stora bocken Bruce hittat en tomte-cowboyhatt och bättre blir det förstås inte. Särskilt inte när Clarence Clemons är så bra på att vara tomte.

Är det något som förenar hiphop och svensk buskis så är det kärleken till löständer, lösmustaschen och lösskägg. Inte minst tidigare lucktomten Snoop är förtjust i sånt, vilket märktes i hans gamla show Doggy Fizzle Televizzle (klipp kan man se här).
När hiphoplegendarerna Run DMC skulle göra en julsingel i mitten av 1980-talet, om julen hemma i Hollis i Queens i New York, blev det förstås massor av lösskägg.

All music guide beskriver Nat King Coles resa från jazzmusikant till popstjärna ungefär som Bob Dylans resa från folkmusikant till rocker. Precis som folkiesarna ilsknade till när Dylan pluggade in gitarren i mitten av 1960-talet drog Cole på sig jazzfansens vrede när han blev en av världens största popsångare. Den 19 augusti 1946 spelade han i alla fall in Mel Tormés och Robert (nej, inte frisyren) Wells The Christmas Song (Merry Christmas to You). När kastanjerna blir rostade över öppna spisen, ja då är det jul.

Jul handlar väldigt lite om revolt. Det blir inte bättre av att Twisted Sister, med då 51-årige Dee Snider i spetsen, fick för sig att göra en julskiva 2006. På skivan slaktar hår-rockarna från förr låtar som White Christmas, Deck the Halls, I’ll Be Home for Christmas (tillsammasn med Lita Ford) och, som ni ser här nere, Oh Come All Ye Faithful.
Det hela är på alla sätt outhärdligt fånigt och antagligen har de hämmat hårdrocksåterväxten för årtionden framöver. Aldrig har viljan att klippa sig och skaffa sig ett jobb varit starkare.

Ni vet hur det brukar gå till: Popstjärnor blir popstjärnor, blir större och större och ska till slut göra en rockopera. Det gjorde Ray Davies också. Tre stycken, faktiskt. Sedan bytte The Kinks skivbolag och 1977 spelade man in Father Christmas, där jultomten står på köpcentret och rånad av ett gäng kids, som dessutom slår ner tomtens ren. Det hela är väldigt fånigt, och väldigt catchy (ljudkvalitén är lite sådär).

1992 gick Trey Parker och Matt Stone på University of Colorado. De hade gjort en film, med hjälp av papper, lim och en super-8-kamera, som de kallade för The Spirit of Christmas (man kan se den här). Fyra pojkar, inte ett dugg olika de fyra som senare skulle bli världsberömda i South Park, sätter en magisk hatt på sin snögubbe och snögubben blir ond. Kenny ser visserligen ut som Cartman, men han dör i alla fall.

1995 hade Foxchefen Brian Graden sett The Spirit of Christmas (eller Frosty vs Santa, som den kallas) och han betalade Parker och Stone för att göra ett film-julkort som han kunde skicka till sina vänner. I den här versionen av The Spirit of Christmas (som kallas Jesus vs Santa) heter Kenny Kenny. Och Cartman är tjock. Och Kyle är jude. Och nog känner man igen dem alla, precis som man känner igen den politiska inkorrektheten. Och hur Kenny dör och blir uppäten av råttor. Och Brian Boitano, som ju dyker upp i långfilmen.
Ett och ett halvt år senare sändes det första South Park-avsnittet på Comedy Central.

För ett par år sedan stod Dolly Parton på scen i Karlstad. Då framförde hon inte Hard Candy Christmas, Carol Halls musikalnummer som countrystjärnan sjöng i Det bästa lilla horhuset i Texas 1982. Hard Candy Christmas släpptes också som singel och nådde högt på countrylistorna.

Edit: De tog tydligen bort det första klippet. Här kommer det igen

Viktor Rydbergs Tomten kommer man inte undan i juletid. 1993 läste Thomas Di Leva den under Robert Aschbergs uppesittarkväll på TV 3, vilket man kan se här. Mest klassisk är kanske Hilda Borgström läsning i Gösta Rooslings filmatisering från den sköna, gröna 40-talet. ”För sin hand genom skägg och hår” läser hon, och tomten gör precis det. ”Skakar huvud och hätta” läser hon och tomten gör precis det. Just så som man gör när gåtor är allt för svåra.
Del 1:

Del 2:

En gång i tiden var inte Aimee Mann särskilt känd. Hon hade spelat i ‘Til Tuesday under 1980-talet och i början av 1990-talet blev hon soloartist med några mindre hittar. Men år 2000 kom Paul Thomas Andersons film Magnolia, som han skrivit manus till när han lyssnade på Mann. Textraden ”Now that I’ve met you/Would you object to/Never seeing each other again” från låten Deathly skrevs till och med in i dialogen. Givetvis var Aimee Manns musik soundtrack till filmen.
2005 släppte Aimee Mann en jul-ep, och 2006 följde hon upp med en hel julskiva, One More Drifter in the snow. Samtidigt drog hon igång sin julshow (som återkommit år efter år – i år är det tredje året, just i dag spelar hon i Keswick Theatre i Pennsylvania). Därför är Aimee Mann Youtubekalenderns Lucia. Och så här gick det till när hon raggade stjärnor till sin julshow.

Del 1:

Del 2:

Del 3:

1989 släppte The Ramones sin sista platta på Sire Records. Brain Drain hette den och det var också den sista skivan Dee Dee Ramone spelade bas på, innan han gav sig på en solokarriär som rappare.
Mest känd är skivan för låten Pet Sematary, som fanns med på soundtracket till Stephen King-filmen Jurtjyrkogården, men där fanns också Merry Christmas Baby (I don’t want to fight tonight). Det kan man konstatera att de gör ändå i videon. Fajtas alltså.

I mars 1983 kom det som skulle bli Monty Pythongängets sista stora produktion, långfilmen The Meaning of Life. Medan The Holy Grail och Life Of Brian bestod av någorlunda sammahängande historier var The meaning of life snarare ett antal fristående sketcher, var och en från en specifik del av livet. Livet slutar ju som bekant med döden och när The Grim Reaper, eller mr. Death som han kallas, kommer till en parmiddag på den engelska landsbygden får middagsgästerna följa med till himlen. Och i himlen är det julafton varje dag, vilket Graham Chapman konstaterar i en sång. Spoiler alert: I slutet av klippet avslöjas livets mening.