Youtubekalendern

Under slutet av 1990-talet blev Lundaensemblen Varanteatern oerhört populära när de sände sitt Varan-TV på SVT. De presenterade karaktärer som Tord Yvel och Romeo Olsson, Österlenspoeter med eget brottssyndikat, och regissören Kissochbajslowski, som gjorde både den Gula och den Bruna filmen. De gjorde träffsäkra Slas-imitationer (klipp finns här) och Bengt Johansson avslutade varje avsnitt som Lars von Trier avslutade varje avsnitt av Riket.
Ur Varanteatern föddes synthbandet Tyskarna från Lund. Deras inofficiella VM-låt 2002, Global Fussball OK, blev en hit och senare samma år tog sig tyskarna an julen med en oerhört stilren video.

I början av 1990-talet hade Wayne Coyne (då utan skägg och ännu inte programledare i SVT) och hans Flaming Lips lyckats få en hit med ”She Don’t Use Jelly”. De åkte med Lollapalooza och av någon outgrundlig anledning spelade i ett Beverly Hills-avsnitt (det kan man se här), vilket fick Steve Sanders att säga: ”You know, I’ve never been a big fan of alternative music, but these guys rocked the house!”
Den följande skivan ”Clouds Taste Metallic” hade låttitlar som ”Psychiatric Explorations of the Fetus With Needles” och ”Guy Who Got a Headache and Accidentally Saves the World”, men nådde inte den riktigt stora publiken. Från ”Clouds…” kommer singeln och videon ”Christmas At The Zoo” som både låter och ser ut som alternativrock från 90-talet ska göra.

1966 ville Dan O’Keefe fira årsdagen av sin första dejt med frun Deborah. Han kallade dagen för Festivus, det blev en familjetradition och under 1970-talet, medan O’Keefe studerade sociologi, utvecklades dagen allt mer. Familjebrottningen blev en av ritualerna. Familjen O’Keefe lär dessutom ha haft en klocka i en väska som någon form av symbol också.
Festivus hade antagligen fortsatt att vara en O’Keefesk familjeangelägenhet om det inte vore för sonen Daniel. Han var i mitten på 1990-talet manusförfattare hos Seinfeld och i avsnittet The Strike, som sändes 1997, berättar George pappa Frank för Kramer om Festivus-firandet, som han sägs ha uppfunnit. Han berättar att han uppfann helgen när George var liten, ”A festivus for the rest of us”. Bland traditionerna märks ”the pole” – en aluminiumstång istället för en gran, ”airing of the grievances” – när man berättar för familjen på vilka sätt de gjort en besviken under året, och ”feast of strenght” – en brottningsmatch som inte slutar förrän familjeöverhuvudet brottats ner.
Sedan Seinfeldavsnittet sändes har spontana Festivus-firanden, mer eller mindre seriösa, hållits runt om i USA.

Kim Bendix Petersen är mer känd som King Diamond. 1985 hade han lämnat bandet Mercyful Fate och spelade in vad som betraktas som den första satanist-metaljulsången, ”No Presents For Christmas”. Diamond integrerade skruvade inslag från den ”vanliga” julsångsfloran och kanske allra mest uppenbar är Bing Crosbypassningen: ”I’m dreaming of a white… Sabbath”.
Under den här livespelningen, som sägs vara från 2003, tar dansken hjälp av en kvinnlig medhjälpare. Det lilla skådespelet när hennes julklapp är tom är lysande teaterrock. Make no mistake, den här mannen vill verka ond.

Anders F Rönnblom är den poetiska proggens främste, brukar Granny K-Lasse Högberg säga. Rönnblom började ge ut musik på 1960-talet, gick över till att skriva på svenska på 1970-talet och hade någon form av storhetstid i början av 1980-talet. Då hade han hittar som ”Jag kysste henne våldsamt” och ”Europa brinner” och turnerade flitigt. Sedan var det ganska tyst kring musikern Anders F. Några sporadiska spelningar och några få skivor blev det, tills för bara några år sedan. I somras spelade han på Folk & Rockfestivalen i Segmon.
Men allra mest känd är han ändå för sin ”Det är inte snön som faller”. Dessutom är den animerade videon grym.

1977 skulle den då 73-årige Bing Crosby (White Christmas-Bing, alltså) göra ett julprogram för amerikanska CBS. Temat skulle var ”Christmas in England”, eftersom Crosby var på turné där. Till det hus som han sades hyra skulle brittiska gäster komma, bland andra Twiggy var med. Och så skulle David Bowie ”råka” titta förbi och de båda skulle sjunga ”Little Drummer Boy” innan Bing presenterade Bowies Heroes-video.
Problemet var bara att Bowie inte gillade ”Little Drummer Boy”. Han ville inte sjunga den, så de musikansvariga fick helt enkelt hitta på nåt. De hittade ett piano i källaren och satte sig ner och skrev ihop något om Peace on earth och vävde ihop det med den gamla juldängan. Bowie blev nöjd.
Programmet spelades in i september, i oktober gick Bing Crosby bort och programmet sändes i december, postumt.
Låten, alltså varianten på Little Drummer Boy, florerade på bootlegs under några par år, innan den gavs ut på riktigt 1982. Allt detta kan man läsa om här.

Inget säger jul som svensk sprithumor. Och inget säger svensk sprithumor som Galenskaparen (eller om det är After Shavearen) Jan Rippes figur, spritkonnässören Kenneth Aalborg. Aalborg dök för första gången upp i radioserien En himla massa program (från 1984, tv-serien kom fem år senare och där var han förstås också med, precis som i julshowen Jul, Jul, Jul). Rippe skrev karaktären själv och ska tydligen ha orsakat tittarstorm efter ett framträdande i Bingolotto.
Mest är Kenneth Aalborg minnesvärd för det sanslösa överspelet och repliken ”bäst i julen passar dock Genever, för det rimmar så bra på bäver”. Och som Will Ferrell konstaterat, allt blir roligare om man skriker.

Redan på 1960-talet gav sig James Brown in i julsångsbranschen. Kanske är ”Soulful Christmas” (kan man höra här) allra bäst. Men han gjorde även en ”Santa Claus Go Straight To The Ghetto” (den finns att lyssna på här, efter 2.30 ungefär), där han ber tomten titta förbi ghettot. Det hela är högst o-gangsta:
”Leave a toy for Johnny/Leave a dog for Mary/Leave something pretty for Donnie/And don’t forget about Gary”.

Betydligt mer gangsta var det 1996 när skivbolaget Death Row gav ut sin ”Christmas on Death Row”: omslaget pryds förstås av en julgran, men även av en tomte i en elektrisk stol. Bland de medverkande fanns Tha Dogg Pound, J-Flexx, Michel’le och förstås Snoop Doggy Dogg (som han fortfarande kallade sig då). Med en sampling av Shaft-mannen och sedemera South Park-rösten Isaac Hayes  (”Do Your Thing”) samlade Snoop Dat Nigga Daz, Nate Dogg, Tray Deee och Bad Azz till en ”Santa Claus Goes To The Ghetto”. Och även om andemeningen är ungefär densamma som i James Browns nästan titelidentiska verk är språkbruket lite annorlunda, särskilt när Snoop själv tar på sig lösskägget:
”Aint no help from no elves, just tha dogg pound/And we passin out gifts, blazin up spliffs”

En gång i tiden var Birminghamkillen Roy Wood med i The Move som sedan blev Electric Light Orchestra. Men i början av 1970-talet lämnade Wood ELO för att starta Wizzard: hårigt, flummigt och rätt rejält melodiöst. 1973 hade bandet hits som See My Baby Jive och Angel Fingers, men Roy Wood hade större ambitioner. Det behövdes en bra julsång, så han satte sig och skrev en. I Wish It Could Be Christmas Every Day lyckades ta sig till plats fyra på Englandstoppen den hösten och genom åren har betydligt oskäggigare artister som Sarah Brightman, Girls Aloud och vår egen Amy Diamond spelat in låten. Det blir dock inte bättre än originalet.