Jag sprang en mil

Ja herregud, jag sprang det förbannade stadsloppet. Visade sig att det var en usel löpardag i mitt fall. Fick slita som ett djur för att ta mig runt. Tror att jag rycktes med av tempot i början och tog ut mej vilket gjorde att jag fick kämpa med varje steg under sisådär 6 km. Fick till och med GÅ i backen vid musikskolan. Drottninggatan var sen bara en mycket lång plåga. Funderade på att ge upp där, sätta mig ner och grina. Det var verkligen inte min dag. När jag väl kom till sandgrundsudden så intalade jag mig själv att det är bara att jogga i mål. Bara jogga, uppvärmningstempo helt enkelt. Fattade ganska snabbt att det nog inte skulle bli någon vidare tid med tanke på vad jag fick slita. Kom in runt 1 timme och 26 minuter. Lyckades i alla fall dra på en spurt in i mål.

Fy fasen va ja va trött. Känns ändå rätt bra att veta att jag grejade trots att någon där uppe uppenbarligen hade något emot mig den dagen. Tur jag hade min fina tröja på mig. Eller inte…mohahaha

Den visade sig i alla fall vara rätt effektiv då flera andra löpare klappade mig på axeln och önskade mig lycka till under loppets gång. Sen va de jäkligt svårt att sluta springa när man vet att det står att jag springer en mil idag. Inte läge att ge upp. Tusen tack till ALLA som har stöttat mej. Grät en skvätt på min andra hälft axel igår då jag insåg att denna resa har tagit slut. Nästa tårar i ögonen nu nr jag skriver också….fasen också…jag återkommer // Hanna