Enligt statistiken blev det 37 inlägg i denna anspråkslösa blogg. Gensvaret har varit enormt. Eller enormt och enormt, jag fick några kommentarer från folket på kansliet samt att jag fick chansen att posera framför en VF-fotograf med mina elfenbensvita spiror vid ett vattendrag vid Mariebergsviken. Jag har dessutom fått ynnesten att träna med Boltics-pojkarna samt fått äran att posera med den enda mannen i Värmland som förstår vad jag säger, nämligen legenden Jörgen Jönsson. Det har varit en trevlig resa.

Mitt mål med den här bloggen var att få några, som på förhand var tveksamma till start, att hoppa på tåget och deltaga i Hela Värmlands Motionsfest. Jag har ingen aning om jag lyckades, men jag hoppas åtminstone att några fick dra på smilbanden vid något tillfälle. För egen del har jag tappat några gubbkilon på magen samt fått lite sundare rutiner. Löpning är ungefär som samlag för mig numera,  d.v.s. först gråter man en skvätt, sedan sliter man som ett djur i två minuter, sedan andas man tungt och tvättar av sig med en högtryckstvätt från Kärcher och går hem och lägger sig. Rutiner tar tid att skapa men jag är ganska säker på att jag kommer fortsätta löpträna även efter loppet på lördag. Det är mycket viktigare för mig än att uppnå en viss tid på lördag.

Kära vänner, lycka till på loppet på lördag. Förhoppningsvis återuppstår Magnets Stadsloppsblogg 2.0 nästa år, då jäklar kommer det bara att handla om intervallträning och böngroddar. Kanske.

Vi hörs!

Solen sken och mina ben kändes lätta för en gångs skull.

På väg mot Gubbholmen såg jag skyltarna ovan.

Jag slogs av tanken på att de som aldrig dricker sprit får mycket tid över till att skapa skyltar och starta upp en jävla massa projekt. Paradoxalt nog verkar dock inblandad copywriter och formgivare behöva något starkt för att få upp kreativiteten. Ironiskt.

Min form är dock glädjande nog i antågande.

Detta bevisades när jag lade mig på rulle bakom tanten ovan. Jag var precis på väg att springa förbi när hon fick höra att Hagahallen hade extrapris på Sheba. Hon lämnade mig då lika bestämt och och skoningslöst som mitt hårfäste lämnar mig. Eller lika bestämt och skoningslöst som Alsgaard lämnade Jörgen Brink i den där skidbacken.

Väl framme sprang på Gubbholmen sprang jag några varv. Om jag räknat rätt borde sträckan jag täckte idag ta mig ända från starten på Sundsta till Orrholmsgaraget. Blir jag för jäkla trött under loppet tänkte jag nämligen simulera en stukad fot och gömma mig där några dagar tills allt har lagt sig. Det är min reservplan. Jag hoppas dock jag slipper ta till den,  blir en spännande dag den 12 juni.

Hur är er form nu?

Tack för en bra blogg.

Jag är kille som just fyllt 34 jordsnurr. Löpning är en stor del av mitt liv men under kvällens runda stötte jag på patrull i form av kli i stjärten. Hygien är viktigt för mig och orsaken till mitt kli beror då rakt inte på slarv. Tvärtom handlar det om att jag har för mycket fritid och använder lite billigare toapapper som har mer friktion än ettans sandpapper. Jag har helt enkelt övertorkat.

Min enkla fråga till dig är nu:

Kan man pudra på lite potatismjöl för att lindra kliet och därmed få ett bättre, mer effektfullt löparsteg?

Mvh,

”En kompis”.

Det kan röra sig om att flytta ut till Våxnäs, lyssna på Ulf Lundell, låta förhuden åka fram och tillbaka i uppskattningsvis en engelsk mil (1609 meter), eller förtära rusdrycker på lokal. Förutom att agera flyttgubbe har jag gjort allt detta i helgen. Ingenting har hjälpt. Enligt Moment 22 kanske detta beteende till och med är det som lagt grunden för min dåliga måndag.

När jag kom hem från jobbet i eftermiddags var jag så mentalt utmattad att jag plötsligt tyckte låten ”Rice & Curry” med Dr Bombay var en ganska gedigen och bra låt. Träning kändes avlägset, men det fina vädret gjorde att jag ändå gav mig ut i skogen för att röra lite på påkarna. Efter några kilometers löpning stannade jag och satte mig i solen. Det kändes då som att min kropp tackade mig för att jag orkade ge mig ut. Det kändes som att lungorna gratulerade mig och min spänningshuvudvärk försvann spårlöst.

Jag fick en positiv kick och det är välbehövligt. Nu är det ju nämligen dags att lägga in slutspurten inför Karlstad Stadslopp och spänd förväntan blandas med oro angående ett taskigt högerknä.

I skrivande stund vet jag inte om jag ens kan fullfölja pga smärtan. Äsch, i värsta fall gör jag som Lundell, d.v.s. går på promenaden.

Det är inte målet som är viktigaste i det här sammanhanget, det är vägen dit. Vi hörs kompisar.

Enligt artikeln bögas det i Sörmonskogen varenda tisdag. Det är inget fjolligt bögande som pågår i Sörmon heller. Nej, det är tydligen rejäla tag med kontorsstolar och rejäla råbandsknopar mellan träden.

Jag blev därför lite tveksam när jag blev tillfrågad att genomföra backträning tillsammans med Boltics bandylag ute på ett grustag i Sörmonskogen i kväll. Jag tog på mig dubbla kalsonger och korkade igen min käraste öppning med en Intersportstrumpa, sedan åkte jag ut i skogen. Det var visserligen inte tisdag, men man skall alltid skydda sig. Det har min mamma sagt.

Det första jag såg var en äldre herre som låg mitt på asfaltsvägen och med ett brett leende gjorde stretchövningen ”Kissande hunden”.

Detta scenario oroade mig.

Hela tiden hade jag i åtanke att jag skulle ligga illa till om påtvingad sodomi plötsligt skulle ske där ute i Sörmonskogen. Jag har nämligen sett filmen Den sista färden. Jag är medveten om att det var den tunnhåriga, blekfeta mannen som fick de sexuellt frustrerade skogsmännen i den filmen att tända på alla cylindrar. Eftersom jag nu befann mig bland elitaktiva idrottsmän så var jag helt klart mest lik Triple & Touch-Lasse i kvällens sällskap.

Detta scenario oroade mig.

Jag blev dock lugnare när jag fick träffa bandykillarna. Det var fantastiskt trevliga killar och vi spenderade en jobbig, men trevlig kväll där i grustaget.

Som avslutning vill jag citera några rader från nyss nämnda artikel. På bara några få rader fångar nämligen skjutjärnsjournalisten hela essensen av mitt älskade Värmland. Läs och njut:

Efter förra sommarens anmälningar satte polisen in specialresurser för att utreda sextrafiken. Men den polis som hade hand om ärendet är mammaledig, och hennes vikarie är sjukskriven.

Tack.

Stort tack även till Boltic för en grym träning. Jag kommer förmodligen ha ont i stjärten imorgon efter backträningen, men det är i alla fall inte ert fel. Lycka till i serien!

Jag fick då fram en text och tillhörande bild ovan.

Tydligen är det någon orienteringstjej i världseliten. Det kan inte vara hennes bästa bild. Det kan det inte vara. Jag har nämligen sett blicken ovan vid några tillfällen. Ett minspel som utstrålar panik såväl som djup och närmast tragisk besvikelse. Gemensamt för alla dessa tillfällen är att mina byxor alltid legat på golvet då det inträffade.

Efter denna insikt kunde jag inte ta artikeln på allvar. Det som jag hann snappa upp handlade i alla fall om att först träna ner sig genom långdistans bara för att sedan lätta på trycka mängdträningen och satsa mer på korta, explosiva pass. Ingen ny vetenskap direkt. Eftersom Karlstad Stadslopp bara är några veckor bort så inser jag nu att jag inte hinner träna ner mig. Därför litar jag på vilja och grundkondition och satsar på att hitta formen genom korta, explosiva pass. Jag sprang därför knappt tre kilometer i rask takt och spelade kort därefter 90 minuter streetbasket med de gamla Kils Basket-pojkarna. Nu tänker jag lyssna på Thåström, olja in mig med matolja och träna lite skivstång framför spegeln.

Ja, jag har en medelålderskris.

Det skall ni skita i. Vi hörs kompisar.

Med idiotrunda menar jag inte att den var lång. Den var de facto knappt två kilometer. Med idiotrunda menar jag snarare att jag för första gången på länge sprang som en dåre för att få ut frustration ur kroppen. Orsaken var en demontränare som snart, tack och lov, är en före detta förbundskapten i ishockey.

Vad lär man sig på tränarkurserna?

Sverige leder med ett 2-1. Man är i egen zon. Motståndarna har utnyttjat sin timeout. De har gått in i panikskede och de har plockat ut målvakten. Sverige får loss pucken när det återstår drygt 12 sekunder av matchen. Istället för att lägga pucken mjukt och djupt (och därmed undivika icing) går spelarna för home run-slaget. Tjeckerna får en tekning i svensk zon. Då tar idioten i det svenska båset timeout. Tjeckerna tackar och tar emot, kan rita upp sitt spel och få in spelarna de vill ha inne när det skall avgöras. De kvitterar och efteråt motiverar den svenska demontränaren sitt val med ”vissa av spelarna behövde vila”. Ridå. Jag vill härmed be min granne om ursäkt. Det var ett post-it-block som jag slängde in i väggen om du undrar.

Hade den svenska demontränarna suttit kvar på sin post hade det blivit fler välbehövliga idiotrunder för min del. Du kommmer vara saknad.

Men jag vann Vår Ruset.

Förvissa var jag den enda manliga deltagaren, men ändå. Det var meningen att jag skulle hitta en cykel och dokumentera loppet med hjälp av digitalkamera och DV-kamera. Men eftersom det blev lite kaotiskt så hittade jag ingen cykel utan fick snällt springa bredvid damerna.

Hade jag varit kvinna och sett en två meter lång man i svart regnjacka springa efter och filma dessa 7700 töser så hade jag blivit orolig. Om det är någon av deltagarna som läser den här bloggen så vill jag därmed dementera detta. Jag använder bara materialet från uppvärmningen för privat bruk, resten var jobbrelaterat! Jag lovar på heder och samvete.

Var ni med och sprang?

1. Saker som kommer från havet.

2. Radiotjänst i Kiruna.

3. Höjder.

I dag besegrade jag en av dessa rädslor.

Jag var på ett tak tillsammans med en annan jävla akademiker. Två akademiker skall inte vara på ett tak. Vi skall skriva avmätta projektansökningar till olika förbund eller möjligtvis fästa post-it-lappar i envåningshus. Vi är inga riktiga män. Framförallt är vi inga riktiga män när vi är uppe på hustak.

Redan på väg upp på stegen så började jag fundera på om jag har mor på kortnummer på min mobil. När jag skulle över kanten och upp på hustaket så lovade jag att börja sopsortera och läsa Bibeln om jag kom hem helskinnad till Kungsgatan 14 igen. Väl uppe så höll jag mig fast i allt som verkade sitta fast.

När vi äntligen lyckades fästa det där plakatet på bilden så märkte jag att jag hade varit så spänd och nervös att jag i samma andetag hade skitit ut en kåldocka utan att jag ens hade märkt någonting. Den ramlade plötsligt ner från mina jeans.

Detta var dock inte det värsta.

Det värsta var att sedan komma ner igen. Jag är 194 cm lång och har en finmotorik som hade fått Janne Boklöv att blygt titta ner i backen. Jag bad till Gud och tog klivet ut i luften. Under mig stod min vän och höll i stegen. Det lugnade mig lite. I mitt huvud visslade jag ledmotivet till tv-serien Onedinlinjen. Nere på backen förenades vi i en skamsen men ändock maskulin kram och lovade varandra att aldrig lämna kansliet mer. Nu sitter jag hemma i soffan.

Jag har redan varit nere i källaren och slängt batterier och jag planerar att läsa Skapelseberättelsen inom kort. Hoppas nu att ni förstår min insats och anmäler er till Karlstad Stadslopp snart. Annars borde ni skämmas!

Jag har en kompis som är 38. Han är gift och har två barn. Ett av hans favoritintressen är att smygröka. Hans fru vet numera om att han röker, men det låter han inte förstöra känslan av att gömma sig på suspekta ställen i Karlstads utkanter för att intaga en cigarett.

I dag hamnade vi på något ställe bortom Lambergstjärnet. Jag har aldrig varit här innan. Två saker slog mig dock direkt när jag motvilligt lämnade bilen för att ”ta in rummet” som Ernst Kirchsteiger hade sagt.

1. Det är inget drömområde om man är elallergiker.
2. Hade jag hört tonerna från en banjo hade jag bokstavligen kissat ner mig fullständigt.

Medan min kompis bolmade tittade jag blygt ner på mina fötter och tackade högre makter för att jag hade en dålig hårdag. Risken att bli indragen i skogen av ett gäng män med hatt, för lite tänder och hängslebyxor och bli tvingad att grymta som en gris kändes nämligen mindre överhängande då.

Min kompis var till slut färdig, jag andades ut och vi färdades mot gymmet. Väl inne på gymmet slogs jag av hur lata många är där inne, framförallt unga tjejer. Det är ok att svettas på ett gym. Att gå runt med en jakarandafärgad vattenflaska är inte att gymma. Jag har till och med sett kommunalanställda jobba hårdare än vad dessa tjejer gjorde.

Jag har gått ner fem kilo på två månader. Om det har med träningen att göra eller att mor inte bor i Karlstad låter jag vara osagt. Dock känner jag mig numera lika lätt som den forna programledaren för Barnjournalen brukade känna sig efter ännu semester i Thailand. Benpress och bålträning blev dagens dos. Imorgon väntar sågspånen i skogen på mig igen.

Hur går det med er träning?

Jag springer i godan ro.

I horisonten hör jag hur någon kommer cyklande, jag tänker dock inte mer på det utan lunkar vidare. Plötsligt känner jag ett allvädersdäck över min snart 34-åriga hälsena. Tiondelen efter plingar det på ringklockan. Tiondelen efter det kör jag ett spontant ”vad fan gör du?” på bred Hässleholms-dialekt. När jag vänder mig om står det en kär liten parvel med cykelhjälm. Han var lika lång som Tito Beltran (och dessutom ungefär lika pålitlig i trafiken som densamma). När jag såg grabbens nervösa min fick jag dåligt samvete för min reflex och skojade med lillgrabben tills han skrattande cyklade vidare i löparspåret i riktning mot nästa hälsena.

Jag lämnade Gubbholmen och joggade vidare ut mot Rudsvägen. Det var där jag såg skylten ”På Håret”. Jag kände nu hur irritationen växte inom mig. Några hundra meter senare gick jag förbi skylten ”Hair é Jag”. Nu brast det för mig. Varför skall frisörsalonger alltid ha så idiotiska namn?

I skrivande stund är jag så irriterad att jag vill gå ner på Almi, starta egen firma inom tandhygien och döpa stället till ”Ars-Le”. Eller måhända starta en kombinerad libanesisk restaurang / driving range och döpa stället till ”Fårballs”. Det är det enda sättet att få min frustration att släppa just nu. Ja, ni gissade rätt. Jag är på halvtaskigt humör efter träningen i dag. Smärtan i knäet vill inte ge med sig och jag funderar nu på att be om farbror doktorn en kortisonspruta om det inte blir bättre inom kort. 2,5 kilometer löpning på skonsamt underlag borde ju inte ge några känningar efteråt, någonting är uppenbarligen fel.

Fårballs?

Han använde dräkten när han deltog i Finnkampen anno 2007.

Personligen använder jag dessa tajts när jag lagar quesadillas på tjejfester. Töserna fick därmed både ögongodis och trevligt tilltugg i samma moment. Nu har jag dock gått hela dagen i dessa tajts och börjar bli orolig för att jag inom kort kommer bära denna läckra kroppsstrumpa även på offentliga platser.

Vad är straffet för förargelseväckande beteende förresten?

Jag vaknade vid niosnåret. Det var nu som bortförklaringarna började.

1. Det regnade.

2. När jag dansade till Jay-Z framför helkroppsspegeln som Gud skapade mig (det är ju lördag) så knakade mitt knä så mycket att jag kunde urskilja att mitt ledbrosk spelade introt till Mozarts Rondo Alla Turca.

Istället för att springa gick jag bort mot Kenneths hamburgarrestaurang och åt tillsammans med en kompis. Det blev en Super Meal Bacon and Cheese. Det var ett äventyr. Det var så mycket kött på denna hamburgare att det till och med var en Belgian Blue-ko som tillagade den.

Efter ett kilo kött vandrade jag hemåt. Lite skamsen, men mätt. Det var då det hände.

Där satt den nämligen, skylten som gjorde att jag omedelbart bokade ett pass på Friskis & Svettis imorgon kväll. Det blir fem kilometer på löpbandet. Ingen pardon.

Hoppas mina enzymer fixat biffen tills dess bara.

Det låter som en småpervers pjäs av Lars Norén.

Jag var inte direkt taggad när jag tågade mot Gubbholmen för en timme sedan.

Regnet öste nämligen ner.

Vi tunnhåriga killar gillar inte regn. Regnet gör det liksom så definitivt på något sätt. Jag beräknar att jag kommer ha fullgod täckning över fontanellen i ungefär två år till. Innan dess måste jag ha hunnit stadgat mig. En kvinna är gravid i nio månader. Det ger mig 15 månader, innan dess måste jag ha hittat en partner. Om jag inte smäller på en tibetansk bergsget istället förstås. De är bara gravida i sex månader, då köper jag mig lite tid.

Mycket riktigt, när jag speglade mig i Hagahallens fönster så var min mittbena plötsligt ungefär lika bred som en Skogaholms-limpa. Jag hade ångest för detta i cirka en minut. Sedan tänkte jag på att den gamla världsmästaren (och tillika löparkollega) på maraton, Janne Holmén är i ungefär samma sits.

Plötsligt vändes allt till någonting positivt. Jag såg nu bara möjligheter istället för problem och som den Hässleholmssparv jag är så slog jag personligt rekord med 15 sekunder på min lilla runda på Gubbholmen.

Jag är på gång nu.

Orsaken är sömnbrist.

Det sägs att Margaret Thatcher bara sov fyra timmar/natt. Det må så vara. Men Margaret blev inte jagad av Radiotjänst, skrev på ett bokprojekt, tränade inför att i det närmaste springa jorden runt den 12 juni och städade inför kommande tjejfest heller. Att skicka en båtjävel till Falklandsöarna låter som en ganska lätt uppgift i jämförelse om du frågar mig.

Knäet känns dock glädjande nog lite bättre idag. Imorgon kl 16:30 skall den få sig en rejäl omgång igen!

Mitt högerknä smärtar ordentligt och det oroar mig. Belastningen har varit onormalt hög på sistone. Innan min satsning inför stadsloppet så brukade belastning på min kropp innebära tjugo basketträningar och ett samlag/år. Nu springer jag 3-4 gånger i veckan och det sätter sina spår.

Knäet och orkanen som numera jämt härjar (observera den språkliga finessen) i Karlstad den senaste tiden gjorde att jag ett tag sprang så sakta att ankan på bilden sprang upp till mig och sade ”tjena bloggaren, varför spankulerar du runt här utan att bjuda på lite brödsmulor?”.

Nu tänker jag smörja in mig i tigerbalsam och be till högre makter om frälsning. Efter det skall jag även försöka ordna till mitt smärtande högerknä. Jag är singel.

Det kommer alltså bli tunnsått med uppdateringar på den här bloggen under ett tag.

Dock blev Ågatan i Linköping vald till Sveriges farligaste gata för några år sedan så jag har en känsla av att jag kommer få springa en hel del i morgon natt ändå.

På återhörande på måndag, kära läsare.

Det visste jag redan från början men efter kvällens pass är det ännu mer påtagligt. Idag skulle jag springa så långt jag kunde på tio minuter, för att sedan vända tillbaka och springa tillbaka till min port på under tio minuter.

Det gick inget vidare.

Efter fem minuter var jag helt förstörd. Jag stannade till utanför Värmlands Museum. Det gick inte längre. När jag tittade på klockan hade det gått knappt fem minuter sedan jag kaxigt lämnade Kungsgatan och med raska kliv lämnade intryck på människorna utan hem som sitter på uteserveringen utanför min lägenhet från april-oktober.

Jag insåg direkt att det inte var lönt att fortsätta. Jag var färdig som artist. Min puls var lika hög som Leif Pagrotsky´s dito när det vankades höjdhoppstävling på friluftsdagarna på gymnasiet. Jag vände hemåt, slängde en suktade blick mot Gonorrégrillen men fortsätte enträget springa i riktning mot min port. Jag vet inte om det berodde på att jag nu såg ljuset i tunneln eller att jag helt enkelt kom in i andra andningen, men plötsligt kändes det betydligt lättare att både andas och springa. Jag brukar inte backa för mentala utmaningar (jag har trots allt varit sambo) men dagens löparrunda kändes lite oroande inför den 12 juni.

Jag tänker nu äta en kiwi och googla på ”andra andningen”. Hoppas det är min räddning.

Det var nämligen dags att gå till min frisör.

Han heter Mehmet och är jättesnäll. I dag var det dags att skapa en frisyr som är aerodynamisk inför Karlstad Stadslopp. Jag funderade på alternativen.

1. Inbakad svinrygg.

2. Travis Bickle-frisyr från filmen Taxi Driver.

3. Håkan Mild-frisyr.

4. Guantanamo-frisyr.

Eftersom mina hårsäckar är ungefär lika sprudlande aktiva som handläggarna på Försäkringskassan så kan jag tragiskt nog bara välja bland de två sistnämnda alternativen. Håkan Mild-frisyren har jag till vardags. Den är lättskött och ger mig en liten känsla av hur klosterlivet är. Passande med tanke på att det nu är nästan fem månader sedan jag hade samlag.

När det vankas fest eller när jag vill vara extra snabb i vinden så brukar jag dock satsa på en trimmad frisyr. Sagt och gjort, min kompis Mehmet välkomnade mig till stolen. Där förde vi följande konversation:

- Hallå.

- Hej! Vi tar trimmern du.

- Ok.

*Tre minuter absolut tystnad*

- Blir det bra sås?

- Det blir perfekt!

- Det blir hundra, tack.

- Tack och hej!

- Hej då!

Jag lämnade min vän med dubbla känslor i kroppen. Lite besviken över att en inbakad svinrygg inte var möjligt, men glad över min nya snabba frisyr. Nu följer mat och därpå en löparrunda.

Hur går det med er träning?

På stående fot gav han mig smeknamnet  ”Hässleholmsparven”. Det kan vara det vackraste och mest insiktsfulla som någon har sagt till mig. Betänk då att jag ändå varit sambo med en kvinna som trodde Schengenavtalet var en ny skomodell från Prada. När jag googlade på ”Sparven från Minsk” så fick jag dock inte upp Olga Korbut utan bilden nedan.

Jag är i skrivande stund mycket förbryllad.

Ricky?

Det låter inte som något vidare graciöst löpsteg.