ME AND MY ARMY

Betyg: 4 (av 5)

ROCK

—————————

Andreas Kleerup har upphört med att överraska, just därför att han överraskar så himla ofta.

Vi är vana vid att han vandrar mellan totalt väsensskilda projekt, vare det att spela trummor i Melody Club, att producera snuskigt snygga låtar till Robyn eller att komponera musiken till Stockholms stadsteaters uppsättning av Aniara. Vi är också vana vid att han sällan misslyckas med någonting han tar sig an.

Me and my army är inget undantag. ELO möter 80-talets Fleetwood Mac möter någonting nytt och alldeles eget i detta underproducentens senaste projekt, och häxbrygden blir en sorts malande mjukrock som inte hade behövt skämmas i Seattle på 90-talet, men inte heller som öppningsakt för Donovan på en helt annan kontinent två decennier tidigare.

Stundom går låtarna in i varandra, albumet blir en enda stor harmonisk rörelse och det blir svårt att skilja spåren åt. Bowie-klingande Note to self och återhållsamt schvungiga The Only One bör dock inte missas om man nu måste begå misstaget att stycka upp Thank god for sending demons i snittar. Själv tar jag full portion (och hoppas på fler bjudningar).

—————————

Ursprungligen nätpublicerad på http://www.vf.se/kultur-noje/noje/i-en-enda-stor-harmonisk-rorelse

RADIOHEAD

Betyg: 4 (av 5)

Pop

—————————

Lagret jag arbetade på som yngre hade en policy när det kom till stereon – man turades om. När Rolfs Dylan-antologi var färdigspelad fick Molly ta fram sin Detroit Rock City, och när den så var slut fick alla jobba till tonerna av undertecknads fjollpop. Så gick det runt, med bara enstaka protester när jag slog på musik som ansågs ”extra konstig och deprimerande”.

Om jag hade tagit med The King of Limbs dit skulle jag troligen ha fått ett kalsongryck, följt av stereoförbud i en månad. För en sak man säga om Radiohead med gott samvete: De gör det inte lätt för sig. De gör det inte lätt för någon.

Framsidans skogsväsen i lortig oljefärg ser ut som något en John Bauer på syra kunde ha ritat, och drygt tio sekunder in i första låten undrar jag om inte denne också har producerat. Hälsar direkt gör ett piano i loop på två tangenter, ett trasigt trumset, en basslinga med egen agenda; i bakgrunden radiobrus och stråkar.

Jag tänker att det är en märklig resa bandet har gjort från arenarock-och-britpop-hybriden Pablo Honey till dagens experimentella avantgardemusik. Några möjliga orsaker till omvandlingen kan man lista. Ett, pojkarna fick Hellman-härdsmälta efter OK Computer och insåg att en uppföljare i samma genre aldrig skulle toppa den succén. Två, de äcklades av det kommersiella. Tre (min favorit), Radiohead driver med oss.

Men medan jag ägnar tid åt dessa funderingar förvånar faktiskt TKOL. Pianoballaden Codex till exempel framstår som det bästa stycke lyrik Yorke har hasplat ur sig på tio år. Under Give up the ghost härjar trademark-falsetten som både värker och vyssjar, medan Little by littles jäktade jazzfunk ger starka sinnebilder av tunnelbana, stormiga relationer och krig.

Det finns något vackert i ett band som skulle kunna göra oförglömliga låtar, men låter potentialen vila som ett sovande odjur i bakgrunden för att istället bygga alternativa universum av ljud. Det är kanske inte helt lätt att lyssna på Radiohead längre. Men det är fortfarande lätt att älska dem.

—————————

Ursprungligen nätpublicerad på http://www.vf.se/kultur-noje/noje/lattalskade-radiohead

Sinatra som punkgryta

Konsert/Scen


SINATRA SHOW – THE CLASSICS

http://www.vf.se/Kultur–Noje/Varmland/Sinatra-som-punkgryta-100515.aspx

+ I Bad, Bad Leroy Brown är det show på riktigt, med bobby-soxklädda dansare och genuint swing-sväng
- Några ballader hade kunnat strykas till förmån för gladare bitar

2010-05-15 11:14 TOBIAS HOLMGREN nojet@vf.se

Det finns ett fenomen som kallas punkgryta: när man utan urskillning länsar kylskåpet på allt som finns däri, vevar ihop ingredienserna i en stor kastrull och sedan hoppas på att smakguden ska vara en nådig.

Lite med den känslan besöker man Scalateatern när Andreas Jonsson presenterar sin häxbrygd. Vad finns i grytan? En schlagerdrottning (Monica Forsberg), en kultförklarad tv-programledare (Bengt Alsterlind), en orkester, och så upphovsmannen själv förstås – den swingande 23-åringen från Kil. Allt detta hoprört i den något luddiga genren ’show’. Det kan gå åt vilket håll som helst.

Det går åt rätt håll. En angenäm Bengt Alsterlind som konferencier är på ett strålande humör, och med några vitsar om Kil sätter han tonen som kommer att gälla för resten av föreställningen, avskalad, familjär och uppsluppen. Att lyckas hålla upplägget intimt med en orkester på 54 individer är minst sagt skickligt.

Orkestern under dirigent Niklas Lindholm gör ett mäktigt framförande. Erika Larsson får på grund av sjukdom ta Monica Forsbergs plats i duetten Something stupid, och slutför uppgiften med bravur. Och i fokus hela tiden står naturligtvis Andreas Jonsson, denna yngling som har mage att ta sig an 18 Sinatra-klassiker och som dessutom vågar le under tiden.

Andreas Jonssons röst minner inte om Franks, inte det minsta. Hans Moon River är ljusare i tonen och låter som Morrisseys version från tidigt 90-tal, och i pärlan Night and Day spricker stämman på ett mycket ofrankigt sätt. Men målet har inte heller varit att efterapa idolen.

Det är en stor röst som ljuder från scenen, stor på sina alldeles egna villkor, och när jag blundar en stund under den avslutande My Way känns det overkligt att den bara har haft ett tjugotal år på sig att gro.

Andreas Jonsson har tillsammans med en orkester, en skicklig danstrupp på fyra personer och en Bengt Alsterlind skapat en mycket underhållande föreställning. Det är en guldrätt, och en av 1900-talets giganter får genom den grytan starkare fäste i våra hjärtan.