Avklädd nationalskald till fullo mänskliggjord
Kultur

KÄRLEKSKÖPAREN – FRÖDING NAKED
http://www.vf.se/Kultur–Noje/Kultur/Avkladd-nationalskald-till-fullo-manskliggjord-100524.aspx
• Av Agneta Elers Jarleman
• Med Ole Forsberg, Helena Nilsson och Gunnar Edander (musik)
• Premiär i Magasinet, Alsters herrgård, i lördags.
2010-05-24 13:51
TOBIAS HOLMGREN
foto: Markus Gårder
kultur@vf.se
När Agneta Elers-Jarlemans pjäs om Gustaf Fröding sattes upp i Stockholm 2008 lät dagspressens hyllningskörer inte vänta på sig. Lyskraften har knappast förminskats under de två år som gått, och Kärleksköparen – Fröding Naked griper tag i oss lika starkt nu som då.
Stycket utspelar sig någon gång efter år 1898 i ett rum på Uppsalas hospital, där Gustaf Fröding har hamnat efter en avgörande livskris. Ole Forsberg och Helena Nilsson samsas på scenen med tre dockor som var och en representerar ett stadium i Frödings liv, och varsamt vecklas så berättelsen om skaldens levnadslopp ut.
En trasig människa är Ole Forsbergs Fröding, okammad, nervös. Visst är han dråplig och håller hysteriska monologer om sina erotiska blundrar, men scenen omgärdas hela tiden av spänningen, ett hot om att skrattet snart kommer att fastna i halsen. Det känns olustigt, och väcker en oerhörd sympati. Helena Nilsson, dockmästare och berättarröst, går genom speltiden med ett stoiskt lugn som kontrasterar mot spexandet.
I viss mån ser vi ett drama som följer hävdvunna principer, som tidens, rummets och handlingens enhet: det hela tar inte mer än en och en halv timme, Fröding lämnar aldrig sitt rum annat än i tankarna, och inte ett ord nämns som inte har att göra med det skuldkomplex som honom härjar.
I annan mån spränger Elers-Jarleman genrer och rör om, som vore de piñator ovanför en stor kittel.
Till exempel är dockor i gestaltandet ett drag som väcker tankar. Den unge Fröding omnämns ofta som klunsig av sina levnadstecknare, inte riktigt hemma i sin kropp. Alkoholismen med de mentala problem som den medförde (för att inte tala om det skeva förhållandet till modern) blev starka krafter i Frödings liv, och frågan är om han i annat än diktandet någonsin hade kontroll över vad han gjorde.
”Varför gör jag det onda jag inte vill?” utbrister Ole Forsberg på scenen, och fulländar i det ögonblicket bilden av skalden som marionett för sina tillkortakommanden.
Det säger sig självt att ett sådant stoff inte innehåller många av de dudelidejande alstren ur Frödings produktion. Forsberg försöker visserligen vid ett tillfälle ta ton till en halvhjärtad Det var dans bort i vägen, men ger upp redan efter första versraden. Istället är det de mer ångestfyllda dikterna som Gunnar Edander har tonsatt och på vackrast tänkbara vis ramar in pjäsen med, i ett flirtande med musikalgenren som direktinjicerar poesin i åhörarnas blodomlopp.
Kort sagt får vi vad titeln utlovar: en avklädd nationalskald, till fullo mänskliggjord och därför större än någonsin.