Orkar du inte läsa så sammanfattar Joe South det hela rätt väl.
När jag jobbade via ett bemanningsföretag i den lokala industrin så välkomnades jag knappast med röd matta. Att jag ens kom in var ett tecken på att ”krisen” var nära för företaget sa de fast anställda. Tvärtom så karaktäriserades min anställning av att jag systematiskt frystes ut till en början i fabriken. Jag kan förstå de fast anställda när jag kommer och upptar ett arbete som en fast anställd skulle kunna ha fått. Så resonerade dock inte administrationen på företaget utan de tyckte uteslutande att det var bekvämt att ha en arbetare som de kunde tugga på och spotta ut. De flesta som var fast anställda bestod dock av Svenskfödd medelklass som satt bekvämt med löner och bättre förutsättningar än mig. Jag var 21 bast och hade efter några års strävanden fått in en fot i arbetsmarknaden. Vägen dit var kantrad av tillfälliga låglönejobb, praktik och anställningsintervjuer med allmänt grisiga personalchefer. Nu stod jag med en rimlig lön men en blåslampa som när som helst kunde bränna till och innan jag visste ordet av kunde en chef komma fram och be mig lämna fabriken direkt. Nu är inte syftet att jag ska beskriva hur synd det var om mig (för det var det inte).
Vi var flera som kom från bemanningsföretaget, vi hade svarta arbetskläder medan de fastanställda hade blå. Men, det som slog mig mest var att det rent procentuellt var flera utrikesfödda som hade samma anställningsform som mig. Fullt dugliga, plikttrogna duktiga arbetare. Irakier, Indier, Afghaner och Kurder som flytt krig, religiöst förtryck och totalitära rasistiska regimer samt främmande statsmakter som intervenerat i deras länder. VI brukade så även sitta avskilt från de andra (till en början).
Ofta vid kaffeborden så frågade fast- anställda om invandrarnas kulturer. Mest i nedsättande termer där man belyste kvinnoförtryck och gjorde ned på deras kulturer. En kvinna frågade till exempel och Afghanernas jultomte var en ”neger”. Att den patriarkala strukturen genomsyrade de Svenska leden bekom inte ens i diskussionerna. Öppet och godtycklligt sablades det ned på muslimer och människor från andra kulturer. Ibland placerades rasistiska tillmälen som en ”grabbig” jargong och ja… Då kan man fråga sig varför de utrikesfödda satt vid det ”avlägsna bordet” i kafferummet. Många gånger spekulerade många arbetare kring att detta var ett bevis på att detta var en kulturkrock. ”Tro fan det”, hade människor pratat med mig som om jag vore ett objekt och inte en individ så hade jag också struntat i att beblanda mig bland dessa. De kom dit som lönearbetare, inte tjänare, de kom dit som människor, inte representanter för sin nationalitet eller kultur. I alla fall, min ”kärngrupp” vid det avlägsna kaffebordet bestod av en Afghan, tillika troende muslim, en Kurd som skämtsamt kallade sig världsmedborgare och en Kristen Irakier. Ja, och jag då, Svenskt villabarn uppväxt i ett brukssamhälle med trygg skolgång och medlem i unga örnar där vi fick höra om hur illa ställt det var för de stackars barnen i de krigsdrabbade länderna i världen. Det kändes rätt distanserat från min verklighet. Dock var jag uppvuxen med en klar bild över att invandrare var andra klassens medborgare vilken förstärktes när jag jobbade i fabriken.
Tillsammans utgjorde vi en mycket intressant gruppering. I synnerhet märktes detta när vi diskuterade det vi ALLTID diskuterade: Religion, krig, politik och kultur. Vi hade högt i tak och mycket ventilerades. Mina fördomar om dem och deras fördomar om mig var otroligt intressanta att diskutera, men framförallt människosyn. Kurden brukade posera med de kulhål han fått från Turkisk militär, han berättade en och annan anekdot om misslyckade molotov- cocktails och hur han torterats i fängelsehålor med elektriska stötar, tejpade genitalier för att han inte skulle kunna få ut vare sig urin eller avföring, timmar i totalt mörker som kännetecknats av gråt och ångest över att hans fångvaktare hotat med att döda hans familj och vänner. Irakiern berättade om hur han på grund av sitt engagemang i motståndsrörelsen blev tvungen att betala en opålitlig människosmugglare som lämnat honom till polis som även torterat honom på grund av sin tro och flyktingstatus, hur han flytt från sin familj och fått telesamtal från människor som hotat med att döda dem om han inte kom hem igen. En dag tog han med en bild på hur han stod med en kalashnikovkarbin vid ett brinnande bilvrak. Många var de nattskift där han berättat hur han försökt ”komma” in i det Svenska samhället men ofta bemöts av avsky på grund av att han var just irakier. Problemet med att faktiskt bli en del av arbetsgemenskapen på de många ställen där han lönearbetat för att kunna försörja sin familj. Till en början så ljög Afghanen om sin nationalitet för oss då han skämdes över att vara just Afghan. Sin muslimska tro skyltade han knappast med då han visste hur bemötandet skulle bli. Till och med när jag var i hans hem och frågade om en tavla med ett korancitat så viftade han bort det med ”äh det spelar ingen roll”. När han artigt försökt att ta kontakt med en kvinna på jobbet för att initiera en träff så sågs han som obehaglig och hela arbetsgruppen skvallrade om närmandet ”vad fan tror han?”. Sexistiska utspel från inrikesfödda var mycket offensiva men samtidigt accepterade då det var en del av den ovannämnda ”grabbiga” jargongen. Vissa hade helt enkelt rätt , andra inte, baserat på kulturell och nationell tillhörighet. Rättigheterna var så även baserad på vilka föreställningar arbetslaget hade om den enskilde individens kulturella tillhörighet. Rätt och slätt ”Achmed” skulle hålla sig på mattan, hålla käften, göra sitt jobb och le när någon slängde med ”racial slurs” riktade mot honom.
- Vaddå? Är tomten i ditt land neger? Varför tycker du att kvinnor är mindre värda?
Nej kvinnor var inte mindre värda enligt honom, dock tillskrevs han dessa åsikter då folk visste att han var muslim. Hans fru och syster samt barn behövde inte bära niquab, burka eller rätta sig efter honom. Han var ivrig att etablera sociala kontakter men ingen gillade honom, han var ju en sån ”muslim”. En som vill ta över hela världen, resa moskér med minareter och tvinga alla att leva efter sharialagar. Med de fördomarna riktade mot sig var det inte alls enkelt att ingå i den ”grabbiga jargongen” eller ens i det Svenska samhället. Men när en inrikesfödd skämtade om att min sambo var prostituerad stod skratten härliga till trots mitt uppenbara missnöje.
På en annan arbetsplats var det till och med en invandrad Irakier som bytt till ett svenskt förnamn och efternamn eftersom det skulle göra hans cv mer attraktivt.
Men, när uppdrag gransking med Janne Josefsson i spetsen gjorde ett avslöjande om att religiösa familjerådgivande imamer gett råd som till stor del var baserade på koranen (rättare sagt deras egna tolkningar av koranen) så frågade jag mig snarare ”varför folk var förvånade?” För det första ska inte familjerådgivning baseras på religioner utan på forskning och individens bästa samt Svensk lag. Att gå till en Imam och be om vägledning blir detsamma som att gå till ett äldsteråd i Jehovas vittnen, en katolsk präst, Hare Krishna överhuvud. De kommer inte förhålla sig till Svensk lag primärt, utan efter den övertygelse de själva representerar. Jag återsåg inga reaktioner i debatten när det uppdagats att jehovas vittnen mörkat övergrepp. Har själv en vän som under sin uppväxt var medlem i detta samfund, många minnen återges med smärta i tonen.
Det var självklart nödvändigt att uppdrag granskning gjorde denna undersökning. Men debatten efter? Den består mest av att man ska ta materialet och polarisera ytterligare. ”Nationalister” på twitter som går bärsärkargång och går till personangrepp på enskilda muslimer. Varför? Varför transformeras det ögonblickligen till rasism? Alltså att människor skriver att man borde ”gå man ur huse” för att inrätta ett pöbelvälde där människor med en specifik religiös övertygelse ska jagas ut med våld.
Samtidigt sitter Mangs i rätten och beter sig kryptiskt medan Breivik sitter i Oslo och berättigar sitt massmördande för att han vill stoppa invandring. Att dessa två inte blir representanter för en åsiktsrörelse är för mig minst sagt konstigt. I synnerhet nu när vi vet att dessa hatiska rörelser vinner mark på att slänga med idiotiska fördomar och agerar efter sina vanföreställnigar. I den Svenska politiska debatten börjar Björklund skylla sin misslyckade skolpolitik på invandrare och Reinfeldt skyller den sviktande arbetsmarknadspolitiken på desamma. Retoriken går helt enkelt ut på att man beskyller folkgrupper i samhället och inte strukturella fel i samhället, det är destruktivt och underbygger knappast för någon fredlig lösning.
Det är för mig helt orimligt att religioner överhuvudtaget ska ha ett samhälleligt inflytande efter år 2000. Jag tycker ännu mindre om samfund som sluter sig och skapar egna interna hiererkier och blir ett samhälle i samhället. I den bästa av världar hade jag till och med förordat att religiösa utövare ska dela på lokaler . Jag tycker inte heller att staten ska uppmuntra olika samfund till detta men jag anser ännu mindre att något samfund ska favoriseras mer eller mindre på grund av de rötägg som skriker högst och drar till sig uppmärksamhet och gör så att människors fördomar om dem ska förstärkas. I synnerhet inte i tider där människor blivit mer angelägna om att dra folkgrupper över en kam.
Som tillägg. Läs boken ”sektbarn” där människor som växt upp i olika religiösa samfund intervjuas. Fråga dig sedan om dessa utgör ”särfall” eller är representativa för alla inom den specifika rörelsen.
Mattias Forsberg